I ugnen står nu en gratäng och gottar till sig. Till den ska vi idag äta en köttgryta på nöt faktiskt. Inte så vanligt då vi mest lever på älg känns det som.
Ute blåser det, känns som vinden tilltar alltmera och det ska det väl enligt meterologerna göra, så det är i sin ordning. Men vad gör väl lite vind på det här sättet , om man jämför med Filippinerna som än en gång blir drabbade av stormar. Suck, detta stackars folk som försöker resa sig gång på gång på gång.
I går försökte vi oss på vildsvinsjakt i de småländska skogarna. Det närmaste jag kom gris var dock detta bök i marken!
Dock var böket väldigt färskt. De måste ha varit där sent under natten, tidig morgon, efter att snön slutat falla. Så de var säkert inte långt borta.
Hur som helst kom ingen gris i skottläge för någon av skyttarna och vad jag förstår var heller inte hunden så intresserad av deras sällskap. Bättre lycka en annan gång. Ja, gladast var väl grisen....
Fotade lite medans jag stod där i skogen och blev blöt i nacken av regnet som strilade ner från skyn. Nog är det vackert så säg.
Ja, man hinner tänka ganska mycket då man står på pass timme ut och timme in. Stundtals hör man på radion att det närmar sig passkytten och då torkar man linsen på kikarsiktet än noggrannare. För att i nästa stund slappna av lite mera. Och fundera.
Igår kan jag väl ärligt säga att jag mycket funderade varför jag i allsin dagar ställer mig där? Vad gör jag där? När jag har så mycket annat att göra. Och med tanke på vädret som inte var det roligaste. Jag har en jakthatt, som jag för övrigt trivs väldigt bra med. Med brätten runt om och jag kan vända på överdelen så vips går den från grönt till orange så jag syns bra på passet.
Men det är bara det att i skarven mellan själva hatten och brättet så regnar det liksom in vid dåligt väder. Tänk då att stå där i skogen , känna regnet smattra mot hatten och känna att sakta sakta börjar det bli svalare runt kalotten. Och med tiden börjar man känna en viss form av väta i denna ring. För att slutligen känna hur vattnet börjar sprida sig längs kanten och ut i håret, ner mot nacken.
Det är ingen skön känsla kan jag tala om. MEN det är helt frivilligt, ingen som tvingar ut mig. Och definitivt inte någon som tvingat på mig hatten heller. Så det kan jag ha.
Hur som haver så var det väldigt gott med en varm dusch då jag kom hem igen. Tänk så bra jag har det.
Måste visa en bild på familjens nya kelhund också. Zita är så kramgo och kelig. Vill gärna ligga i knä och hålla tass och kela livet igenom känns det som,
Mys mys.
Nu är snart gratängen klar och plikten kallar mig till spisen. Önskar dig en fortsatt fin adventstid och var rädd om dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv gärna en kommentar här om du vill.