En norrlandsresa del två.

Så vaknade jag då i ottan då tåget körde in på Östersunds station. En vacker morgon med sol o lite svalare vindar. Blev hämtad av kära mor o far. I stugan mötte mig en vacker bukett som mor plockat samman. Så fint.

Nu när jag skriver sitter jag på brua ( trappan ) o njuter av kvällssolen. Det blev en fin dag med diverse sysslor och goa samtal. 

Jag tog nyss en promenad runt sågen, ja alltså till den gamla byasågen som nu har sett sina bästa dagar.  Varför skall jag då alltid bli så sentimental då jag kommer hem till min barndomsby? Alltid … 

Vålbacksån. Här badade jag med kläderna på som barn! Inte riktigt meningen men sånt som lätt händer då man vill utforska... Så fiskade jag eller följde den slingrande bäcken längs skogen ner till Storsjön. 

Vid den gamla sågen ligger spåren kvar, som minner om hur männen slet o drog stockarna in till sågbordet. Jag minns det! Ja så gammal är jag minsann. 

Den gamla sågen. 

Skylten över dörren. 

 Nu kommer jag inte in längre, vågar inte försöka då det är så förfallet. Men oj så mycket som kommer i min hjärna då jag står här utanför. Minnen av männen som arbetade såklart, dofter av spån och timmer, ljudet av vattnet som släpptes på och motorn såklart. Ja det var nog lagom idylliskt för de som arbetade för att få fram virket. 

Jag går vidare. Längs byavägen där NTO ligger på en höjd. På NTO bodde det gäster då det användes som vandrarhem. Men också som lokal för byarnas festligheter, auktioner, surströmmingskalas, teater och musikevenemang. Begravnings sammankomster och skidtävlingar. Ja det var en viktig samlingspunkt då jag var barn, NTO och så Koopen förstås. Koopen, den lilla lanthandeln där folket i bygden fick veta allt som försiggick, där man kunde inhandla allt från djurfoder, spik mm till mat och allt man kunde behöva. Ja, allt utom kondomer!!!! Hur kan jag då veta det?! Jo, jag jobbade där under min tidiga tonår. Och jag fick frågan en dag, av en turist såklart. Skamsen fick jag gå till min chef och fråga, som barskt svarade att nej, det har vi verkligen inte.... Ja käre nån. Jag skulle kunna skriva en bok om bara Koopen och många minnen därifrån.

Jag går vidare. 

Jag kommer till en hög med gamla plank och brädor. Käre vänner. Nu blir jag sentimental på riktigt. Den här högen var under många år en lada. Och just den här ladan har jag ett alldeles speciellt minne till. Det var då jag gick hem på byavägen från Koopen, i sällskap med en gammal man som var konstnär, far till en kvinna i byn. Jag tror han hette Emil. Han var skojig denne gamle man. Han hade en slant i fickan som han plötsligt säger att jag skall få om jag kan hitta den. Just här, utanför ladan, singlar han upp den i skyn och den landar någonstans. Tror ni att jag letade? Ja, både den dagen och flera därefter. Och var gång jag har passerat denna lada sedan dess så kan jag nästan vänta på att få se en liten peng blänka till i gräset. 

Fast, egentligen, tänk om han skojade? Han kanske inte ens slängde den så högt som jag minns, jo det gjorde han. Men han kanske inte lät den falla till marken!!! Kanske fångade han den i sin hand och la den tillbaka i sin ficka?? Det kommer jag aldrig att få veta. 

Vi har en tavla sparad som han har målat. Farbror Emil.

Nu får det vara nog med det sentimentala för idag. Skärp till dig nu Maggie.

Hur går då denna resa vidare? Ja, idag har jag gjort lasagne som skall med på min resa vidare. 

Men det blir en annan dag. Nu skall jag fika kvälls te med mor och far. Och så stundar en skön natts vila i stugan. där jag kan ligga och minnas och filosofera och bara vara. Där finner jag ett lugn som är svårt att slå.

Vi hörs en annan dag.

Bye bye.