Varför? Jo så här är det.
Har efter min bröstcanceroperation kämpat på med medicinen Tamoxifen i tre och ett halvt år nu. Mår så dåligt och har haft ett elände då det känns som kroppen protesterar allt mera. Jag torkar ut. Mina slemhinnor vill inte vara med längre. Huden torkar. Jag sover inte hela nätter, ligger oftast runt två tretiden och snurrar varv efter varv, försöker somna om. Ofta vankar jag ner med kudden och morgonrocken och lägger mig på soffan för att få ett nytt svalt läge. Men sömnen blir ju allt utom bra.
Vallningarna sköljer över mig flera gånger om dagen och är mest intensiv under natten, då liksom hakar värmen upp sig.
I höstas började det bli riktigt jobbigt med urinvägsinfektion och andra problem. Har haft hjälp från diverse kontakter inom vården och provat olika läkemedel både receptfria och på recept.
Om jag förstår saken rätt så var min tumör känslig mot hormoner. Och då skulle jag äta just tamoxifen för att den är en östrogenblockerare så den kan minska risken för återfall.
Okej det förstår jag. MEN då inte kroppen vill hänga med längre utan skriker efter östrogen vad gör man då? Jo då får man sätta in lokala östrogenbehandlingar. Alltså det jag inte ska ha i bröstregionen det kan jag sätta till i nedre regionen. Är du med?
Jag ökar risken såklart men man tror inte den är så stor. Ja, nu har jag i alla fall kämpat på ytterligare ett halvt år och det fungerar inte. Inget fungerar. Jag blir trött, kroppen är seg, det tar på humör och hela systemet.
Så i morse tog jag mod till mig och ringde åter igen till onkologen. Fick prata med den gulliga, helt underbara, sköterskan. Hon förstod mitt dilemma och föreslog att jag skulle få träffa en läkare och diskutera läget med honom. Och turligt nog hade dom en återbudstid klockan ett så jag fick åka in samma dag. Underbart. Förvisso en för mig helt ny läkare men det gjorde inget i detta läget. Jag har nog haft de flesta läkare på den avdelningen i alla fall. Lite dråpligt då hon frågade vilken läkare jag brukar gå hos, då hon räknar upp den ene efter den andre som jag haft. Ha ha, så vad gör väl då ännu en ny?
Så får jag då komma in till en ny läkare. En äldre jättego överläkare som hade läst in sig på min historia. Lugn och trygg. Tog sig tid för mig och förstod mitt dilemma.
Det hela slutar med att han föreslår att jag ska höra upp med min tamoxifen behandling under ett par veckors tid och se om min kropp hämtar sig och lagar sig. Och fungerar det så slutar vi helt och hållet med medicinen. Trots att det saknas ett och ett halvt år på de fem år som rekomenderades mig att äta denna hemska medicin. Nu vill jag inte dumförklara medicinen helt, inte så jag menar. Den har säkert varit till hjälp och hjälper många, det hoppas jag verkligen.
Läkaren menar i alla fall att risken i mitt fall för återfall är så liten då vi tog bort tumören i tidigt skede, då den inte hade hunnit sprida sig och jag fick cellgifter och hela paketet osv. Så måste man ju se till livskvalitet också.
Sååå underbart. Knappt jag kunde tro det var sant.
Då jag gick ut från honom var jag tvungen att sätta mig utanför avdelningen på en bänk och gråta en skvätt av glädjetårar och ta in vad jag just varit med om. Vet inte om det är det här som kallas för friskförklarad men i min värld är jag det nu. I alla fall för en tid. Jag vill verkligen tro att det ska fungera nu för mig, att min kropp och alla hinnor ska återhämta sig och det ska bli gott att leva igen.
Måhända kan jag slippa dessa eviga vallningar också. Tänk om jag till och med kan sova på nätterna igen!
Känner mig så priviligierad.
Samtidigt får jag en klump i halsen. Än en gång känner jag hur orättvist livet är. Kan mycket lätt tänka mig in i människor som just idag fått sitt besked om denna grymma sjukdom. Människor som kanske inte har haft samma tur som jag , eller vad man nu ska kalla detta för.
Då jag kom ut i bilen ringde jag några glada samtal och på väg hem tittade jag in till ett par goa vänner för att be om en glad kram. Och det fick jag. Underbart.
Ikväll har vi firat med en bakelse. Jo faktiskt. Jag gillar egentligen inte gräddiga bakelser men Patrik är ju desto mera glad i det så jag köpte med mig ett par hem från Bernards.
Ja, nu har jag fått en nystart känns det som.
Och så hade jag en väldigt glad överraskning då jag kom hem. Men den kan jag inte avslöja här och nu. Nej, nu får du vara nyfiken ett tag framöver. Jag kommer att återkomma till detta, jag lovar.
Nu är det mycket på gång , jag säger bara det.
Och nu ska jag snart krypa till sängs. I morgon är det en ny dag med nya möjligheter. Och förhoppningsvis vaknar jag och får ta del av den dagen med. Gött. Gött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv gärna en kommentar här om du vill.