Idag gäller det. Idag ska jag få berätta om min dröm och vision om ett cancercentra i Jönköping dit alla sjuka men även anhöriga och vänner kan droppa in! Ja, jag får ta det som en förmån att få chansen. Har ett möte inbokat i eftermiddag. Har ingen aning om hur bemötandet kommer att bli. Har ingen aning om hur mycket av detta han som jag ska träffa känner till. Men han har nog i alla fall förstått att jag vill få mitt ord sagt och han är beredd att lyssna. Och jag tror han är bra på att lyssna.
Jag försöker tänka att det är en förmån för mig att få berätta om mina resor till Skottland och besöken på centrena där. Och jag försöker tänka att inte bli besviken ifall det är ett stort rakt nej direkt från deras sida....
Vi får se.
Ibland , eller rättare sagt ofta, har jag undrat varför jag håller på i detta ämne. Varför kan jag inte bara stänga dörren till det jag gått igenom och bara se framåt. Inte prata om min sjukdom eller hur andra medmänniskor jag möter upplever vården och bemötandet och alla frågor dom har. Men hur lätt är det?
Men ser jag tillbaka under åren sedan jag fick min cancerdiagnos 2009 så ser jag en röd tråd rakt igenom. Hur jag skrev min bok, släppte den och den har gett mig så mycket tillbaka. Hur jag fick förfrågan under två års tid att väljas in i styrelsen för bröstcancerföreningen här i Jönköpings län, innan jag till slut sa ja. Hur jag har deltagit i konferensen Utvecklingskraft Cancer i Jönköping 2011 från podiet och 2012 som åhörare, hur jag har blivit inbjuden till olika patientmöten och träffar för att få vara med och påverka och tycka till om vård och rehabilitering. Hur jag blev invald i Patientrådet i RCC Sydöst där jag får förmånen att träffa andra medmänniskor som har inte bara bröstcancer utan flera andra sorter. Hur jag har valts in i styrelsen för Stiftelsen Fonden för klinisk cancerforskning i Jönköpings län. Som enda vanliga patient, resten är professionella och helt andra personer än lilla jag.
Hur jag har fått nys om Maggies Center i Skottland och hur jag fick stipendium för att få komma dit och se och uppleva dessa ställen med egna ögon. Vilken resa.

En skön stol att sätta sig i och filosofera på Maggies Center i Glasgow.

Då jag nu senast fick besöka centret i Edinburgh tillsammans med Patrik kändes det nästan fulländat. Så magiskt och så starka känslor.
Och nu är det alltså dags att få sammanställa och visa upp mina tankar för landstinget i Jönköping.
Vilken unnest att över huvud taget få vara med och påverka.
Inte kan jag ju bara strunta i alltihopa då, då det stegas ut spår efter spår för mig att följa.
Nej, jag fortsätter att följa den röda tråden ett tag till. Så får vi se var den tar slut. Eller kanske kommer jag snart närmare ett stort nystan som vi kan börja nysta upp och reda ut.... Vad vet väl jag?
Man växer med uppgiften sägs det. Det stämmer allt. Jag har växt, som medmänniska tror jag , sedan jag fick min diagnos. Jag har fått upp ögonen för något jag inte kände till innan. Och du, faktiskt, jag skulle inte vilja byta bort den erfarenheten. Det är spännande att växa som människa.
Nu ska jag tända mitt ljus för mina vänner som jag vet mår väldigt dåligt. Hoppas min tanke når fram.....