Sommartider, sval tider.

Hallå där alla semester firare och andra glada människor. Hoppas du har det gott. Trots vädret som ju för ovanligheten är ett alldeles för vanligt samtalsämne kan jag tänka. Men visst, nog kunde det vara lite mera sommar, lite mera värme, och lite mera sol. Det håller jag med om. Men hoppas att augusti blir en fin månad. Än är ju faktiskt inte sommaren slut. Än får vi hoppas ett tag.

Minns du att jag skrev om våra små kompisar på altanen? Ett par svalor byggde ju bo, strax utanför köksfönstret så vi har suttit på första parkett och följt deras idoga arbete. Vi har varit skeptiska många gånger då vi var rädda att de blev för störda av oss och våra djur. 

Men se, det blev ett gäng glada ungar. Fyra kunde vi räkna till .

Små dunungar, som lyckades klamra sig fast i boet trots en sagolik trängsel.

Vi var som sagt helt förvissade om att det var fyra ungar. Döm då om vår förvåning då vi nu härom morgonen ser fem små huvuden dyka upp. Otroligt.

Och så i fredags morgon, vi satt vid frukostbordet. Då hände det!

Helt plötsligt kliver en unge utanför boet, ut på bjälken bredvid. Den stod och sträckte på sina vingar och de andra tittade nyfiket på. Då kom en av föräldrarna flygande , satte sig ganska nära ungen som var på utflykt. Men hon jagade inte tillbaka den. Nej tvärtom, hon gick sidledes ifrån ungen, som för att locka med den bort från boet. Och den följde henne. Tappert. Snart kom en unge till utanför sin trygga boning.

Föräldern gick allt längre bort för att till slut flyga iväg. Och tänk att DÅ följde första ungen efter, ut i det fria! Och så nästa. Och så nästa. Vi satt med andan i halsen, beredda att springa ut och lyfta upp den som kraschat nedanför altanen eller som missbedömt takåsen och landar i stuprännan i stället. Men allt gick enligt plan. 

Vilken uppvisning alltså. 

Tänk att vi fick se detta. Just denna morgon, just i detta ögonblick. 

Jag var helt lyrisk.

I dag kanske jag inte är lika lyrisk! Nu kommer baksidan med att ha svalor på altanen. Men se då har vi ju fördelen att det är så dålig sommar. Ingen sitter ju där i alla fall så de får skita ner nu och jag följer efter och torkar upp efter dom! Får bli en riktig sanering då de lämnat oss framöver. Frågan nu är bara hur länge de stannar? Jag har ingen aning. Jag trodde att de skulle flytta ut i skogen då de klarade av flygningen men se de verkar trivas alldeles ypperligt på vår altan. Speciellt populär är den gamla pinnen som hänger över bordet, där sitter de på rad och diskuterar livets framtid.....så som svalor gör du vet.....

Vad gör vi annars då? Ja, vi har varit iväg ett par små turer. Ganska många mil i bil, lite båt och annat kul. Träffat mor och far i Jämtland, känt av ö-livet i öst mm.

Här är vyn från en ö ut mot Östersjön. Lyckades ta en fin promenad mellan regnskurarna och uppleva livet bland fiskmåsar och skär. Underbart.

I söndags kväll fick jag sällskap av mina söner och Henrik ner till Gränna för allsång i hamnen. Henrik var hemlig gäst, här blir han intervjuad på scenen. Direktsänd tv, därför står han med ryggen mot publiken. 

Roliga framträdanden och bra musik o sång. Men såååå kallt. Jag hade behövt långkalsonger och vantar där jag satt under en filt!

Ja jag skall väl förtydliga mig och säga att Henrik inte sjöng. Men jag har sett hur han fått önskemål från folk på facebook att leda allsången på Skansen.... vem vet? Det kanske blir hans nästa jobb?!

Nu har jag vilat mig en stund efter trimning ute på betena. Vi har massor med skräppor i markerna. Om du nu vet vad det är? Ett eländigt ogräs som korna inte äter upp. Som växer meter högt och fröar av sig. Så nu går jag och slår dom med trimmern, de som vi inte kan slå med maskin. Slitigt men så skönt att slippa se dom i alla fall. Dom kommer säkert igen nästa år, det antar jag. 

Nu ska jag ut och måla en stund. Det blåser rejält men inte farligt med regn så här långt idag. 

Hej o Hopp. Ha det så gott.

Onsdag i semester tider

Ja, många är de som har semester och njuter för fullt av ledig tid. Av att vakna på morgonen och veta att man inte har några måsten alls. Första morgonen på semestern är alltid speciell, då känns det lång tid tills man skall tillbaka till jobbet.
Så rusar dagarna och veckorna, snart har halva semestern gått och se då infinner sig lätt den där "ångesten" då man räknar ner dagarna inför det är dags att återgå till vardagen igen. Eller så kan det vara så att man längtar tillbaka till jobb och arbetskamrater såklart.
Jag minns i alla fall känslan då man stängde dörren till jobbet och visste att man skulle vara off från den delen under ett antal veckor. Den känslan...... inte för att jag inte har trivts på mina arbetsställen, det har jag verkligen gjort. Men den där känslan av frihet och förväntan.
Sedan åtta år tillbaka i tiden så har jag ingen arbetsplats att gå till. Och heller inga arbetskamrater som hejar glatt välkommen på morgnarna. Jag är min egen. Jag är väl min egen slav som man säger. Att vara egen har sina fördelar och nackdelar såklart. som allt annat. Som egenföretagare har jag inte fasta arbetstider. Inget fast schema så jag vet att på fredag är jag ledig. Och alltså heller inte fem veckors semester.
Men fördelarna är även många. En rolig fördel är att jag inte behöver ha ångest över att semestern snart är slut. Jag har inte längre fem veckors semester.
En annan fördel är att jag får lära mig leva lite mera som dagen kommer. Jag får ta tillfället i akt att njuta av ledig tid, då den ibland plötsligt och oplanerat kan infinna sig. Idag har varit en sådan dag.

Det blev en väldigt lyxig onsdag så här i semester tider. Våra älskade pojkar kom hem idag för lunch och mysig gemenskap. Så efter god måltid med Gästlåda satte vi oss i varsin stol på altan och njöt av solen. Ja i alla fall stundtals. För ibland gick solen i moln och då var det filt som gällde.
Ha ha, vi skrattade då vi satt där invirade i filt och luvan på huvudet!
Underbart att få sitta och rå om varandra, en helt vanlig onsdag.

På förmiddagen möttes jag av en härlig syn i viken. Där badade både kossor och svanar, sida vid sida. Ingen osämja där inte.

På vår altan är det numer ännu mera pipande. Svalorna har nämligen fått små ungar. Jag är inte människa att räkna dem och vill inte störa i onödan men jag har tydligt sett i alla fall tre huvuden gapa med stora munnar mot sina föräldrar. Mor och Far svala var måttligt irriterade på mig då jag klev upp på en stol och fotade. Helt förståeligt. Men de kom strax tillbaka så lugnet infann sig igen. 

Nu är bara min fundering hur det skall gå för de små liven då de växer och kan ramla ur boet?! Vi har ju en katt och säkert är det även andra djur som håller koll på dessa små. Uj, uj, vad ska jag göra? Funderade ett slag om jag kunde göra en typ hängmatta under boet som fångar upp dem men jag är rädd att jag skadar och skrämmer mer än gör nytta. Nej, naturen får väl ha sin gång. Och jag får hoppas att katten sköter sig och håller sig till möss och annat.

En sak är i alla fall säker, jag kommer att sakna dessa små fåglar till hösten då de flyger till Afrika. Käre vänner, dessa små liv, hur kan de flyga ända till Syd Afrika? Och hitta tillbaka nästa år igen? Jag som kan gå vilse i skogen fast jag har gått där innan!

Ja, kanske jag kan göra en hängmatta till dem inför nästa säsong här i vår vik? Ett modernt hotell för svalor med säkerhets- hängmatta! Det får jag fundera vidare på. 

Som entreprenör så får man ju vara lite uppfinningsrik och våga prova sina vingar på flera sätt. 

Nu sänker sig lite mörker över viken, hundarna sover. Jag funderar på att göra detsamma. I morgon är en ny dag. Måntro vad den har att ge. Jag har en lista med saker som skall göras, får se vad som blir det första jag får stryka. 

Nu hoppas jag få ro i natt, en god natts sömn. Och får önska dig detsamma. 

Jag tror att jag ska somna med de små svalungarna innanför ögonlocket. Jag får klura på den där iden om hängmattan, kanske en randig en som matchar färgerna som vi har på altanen för övrigt. Eller kanske de vill ha lite mer färggrant tyg? Hm, godnatt vänner. 

Naturen blommar.

Hej vänner.
Nu var det länge sedan igen. Dagarna springer iväg och jag hänger med. Redan tredje juli, var tog juni månad vägen?
Och nu är värmen här också. Med råge. Vad mig gäller så trivs jag bäst i lite lagom temperatur. Så där lagom att det är skönt att jobba utomhus. Sådan dag som idag håller jag mig helst inne i skuggan även om jag får erkänna att livet känns lättare och lite roligare då solen sprider sin värme.
Hur går livet här på landet vidare? Ja, den lilla svalan ligger alltjämt på sina ägg, troget värmer hon och väntar. Maken kommer till henne ibland, mest för att se till att hon sköter sig, Tror jag!?
I går då jag klippte gräset satt det plötsligt en liten liten fågelunge framför klipparen, små gråa dun och så liten... Jag hann få stopp på åket så jag girade undan och klippte inte i närheten mera där.
En stund senare gick jag tillbaka, tänkte om jag kunde lyfta upp den i boet som var längre upp i björken. Men det var nog redan för sent. Den var borta. Naturen är grym.

I tunnan blommar gräslöken bland kryddor och en liten jordgubbsplanta som kämpar för sin överlevnad. 

Bezzie njuter extra nu då det finns mängder med goda smultron i dikeskanterna. Det kan bli låååånga och näringsriktiga promenader.

Zita har fått nya kompisar. Lite läskigt men ändå så spännande att få nosa nära, mycket nära. 

I min såbädd växer det så det knakar. Idag ska jag så nya rädisor då den första omgången har fått sin träsmak. Morötterna är gallrade, bara att vattna och njuta.

Sjön ligger stilla och spegelblank. 

Helt enkelt ljuvligt och fantastiskt. 

Två kvällar har vi nu tillbringat på altanen med goda vänner och njutit av god mat och jordgubbar till dessert. Dessa kvällar, då man kan sitta i linne till sent in på natten och njuta, det är livskvalitet det. Det är väl dessa kvällar som man kan leva på sedan under mörka vinterkvällar. 

Nu längtar jag till att snart få höra syrsornas sång. Det är Småland för mig. Hemma i Jämtland finns inte dom. Ja, ska jag vara riktigt ärlig så kan jag känna mig förälskad på nytt i min käre make, bara av att höra syrsorna. Det minner mig om min första resa hit till Småland 1982! 

På gärdena runt gården ligger det slagna höet och torkar fint av solens varma strålar. Och det doftar helt fantastiskt. Ljuvligt. Då jag stannar till och drar in dess doft så är jag tillbaka i mitt barndomshem, barn, där jag fick njuta och leva livet utan speciellt ansvar som liten. Senare blev mitt jobb i höskörden att trampa hö i ladorna . Men doften är densamma.

En kompis till mig såg min bild på det nyslagna höet och hon drog sig till minnes hur vi kröp in i hässjorna, längs de smala trånga gångarna som bildades under hässje ro-orna och höet. Det minns jag med. Det var en blandning av förtjusning och skräck. Mörkt och fantastisk doft. Men rädsla för att fastna eller för att möta på en mus. Ja, jag minns faktiskt en gång då jag stötte samman med ett litet bo, dock inte i en sådan här tunnel utan ute på gärdet. Ett helt bo med små rosa mus-ungar! Söta tyckte man då såklart. Ack så bra jag hade det. 

Till sist vill jag lägga till en bild från gårdagens  roande i trädgården. Nu har jag fått in min blåa färg som minner om Marocko och vår resa dit. Jag köpte pigment där i en gränd, en stor påse , för en billig penning. Och nu roar jag mig med att måla blåa detaljer lite här och var. 

Snart slår liljor och pionen ut. Och många andra växter. Mozartrosorna är översållade av knoppar så jag ser med spänning fram mot ett blommande skådespel i mina rabatter. Och som ackompanjemang har jag naturen in på knuten som förstärker det hela med sina vackra blommor och gräs. 

Jag är lycklig.

Nu är sommarn kommen, nu är sommarn här...

Äntligen säger jag. Ja, idag var det riktigt varmt och gott. Jag gick i bara linne och arbetsbyxor och stängslade ute i betena, riktigt gott. Tror minsann jag har fått lite sol på näsan också.
Hörde på nyheterna i morse att i Steckinjock fick de plöja fram bilar i nyfallen snö! Huga mig. Känns avlägset nu bland blommande siren och liljekonvalj. Men vårt avlånga land bjuder på stor variation och en och annan överraskning.

Det har slagit mig många gånger under denna vår och försommar att fågelsången har varit otroligt intensiv och minsann långvarig. Inte brukar väl fågelsången vara så här intensiv så långt fram på sommaren?
Underbart att vakna till fågelsång utanför sovrumsfönstret och även nu, klockan är halv tio på kvällen, hör jag fåglar spela och drilla utanför mitt fönster. Ljuvlig musik.
Vi har också fått sällskap på altanen, två nya vänner som vill dela boning med oss. Och jag har inte hjärta att förstöra för dom utan hoppas att de lär sig att trivas med oss som sällskap. Än så länge verkar de inte bry sig nämnvärt. Titta ska du se....

Minsann är det inte paret herr och fru ladusvala som bygger bo. Precis utanför vårat köksfönster. Ja, här kan man bli sittande och bara njuta av deras iver att bygga och planera sin boning. De är mest aktiva under morgon och förmiddag men kommer allt oftare även under senare del av dagen för att titta till det hela. Undrar hur de planerar, vad har de för tidsplan måntro? Här sitter i alla fall en och jobbar medans den andra är beredd med mera byggmaterial. Teamwork på hög nivå. verkligen.

Sämre vy kan man ha det på gräsklipparen. Var tvungen att trycka på bromsen idag då jag passerade syrenbusken i lagom näs-höjd. Helt fantastiskt. 

Detta år måtte vara ett fint år för studenter och bröllop. I alla fall då det gäller den fantastiska blomprakten. 

Idag fick jag göra en utryckning under morgonen. Med skruvdragaren i högsta hugg tog jag en sväng via Gränna. Ja, jag åkte med bilen förstås. Passade på att handla då jag kom till civilisationen. Har gått här hemma på gården nu i tre dagar och pratat med hundar och katten så det kändes rent lyxigt att se människor. Köpte då även en veckotidning, Hänt i Veckan. Nämligen reportage angående Haga Tårtcompani och Bageri alldeles egna prinsessbakelse till vår stundande prinsessa Sofia. Nog ser det gott ut så säg?

Ja det är lite dråpligt. Enda gångerna jag köper veckotidningar är då sonen är med. 

Nu börjar det dra i ögonlocken. Dags att dra sig till sängen även om det fortfarande är helt ljust ute. Dessa nätter är helt fantastiska, egentligen skulle man inte alls sova, men se då blir det inte bra i morgon. Några timmars vila för huvud och kropp är allt bra. 

Och efter att ha dragit stängseltråd och skrapat fönster, klippt gräs mm så är kroppen ganska nöjd känner jag.

Hoppas du har fina dagar och hinner njuta av vår fantastiska natur du också. Jag laddar för en ny morgondag med nya syrener i näsan och en och annan gräsmatta som jag ska angripa. 

Göteborg med stormsteg

Sicket väder!!!!! Helt otroligt. Har verkligen haft svårt att tro att vi är i Juni månad de senaste dagarna. Jag åkte buss till Göteborg i tisdags för att delta i en konferens tillsammans med ett stort antal RCC anställda trevliga människor. Bland alla var vi ett tio tal patienter som för första gången blev inbjudna. Ärofyllt att få vara med, verkligen.
Tillsammans har vi haft bra föredrag och diskussioner. Bra gemenskap och jag hoppas och är viss om att det kommer att leda vidare till förbättringar för våra patienter och anhöriga i vårat land. Det är jag helt förvissad om, det tar bara lite tid.....
Då vi åkte dit stod det spön i backen och vinden tilltog allt mera. Tanken var att vi skulle ut på sjön under kvällen men se det blev inget med det. Vi var nog alla tacksamma att få stanna inomhus. Då vi tittade ut genom fönstren under kvällen och såg någon stackars människa gå där ute, stod i regel deras paraply på fel håll och de kämpade för att hålla sig kvar på land.... ja, det såg så ut i alla fall. Usch, så bra vi hade det inne på hotellet.

Hur som haver. I går skulle jag då åka hem. En vanlig onsdag eftermiddag, från Göteborg till Jönköping, eller ja till Gränna. Jag åkte med en kompis till stationen i Borås. Där satt jag i en och en halv timme och väntade på tåg. Jättebra, då hann jag samla mig och summera dagarna så jag är förberedd inför kvällens styrelsemöte i föreningen.
Så går jag då på tåget. Ett tåg av äldre modell om jag säger så. Du vet, det som dunkar vid varje skarv på rälsen, det som ger det där sövande och njutbara ljudet av en lugn takt. Ja, i mina öron är det go musik . Och minner om gamla tider. Trodde knappt att dessa tåg rullar än i dag. Jag satt och blundade och njöt av den ljuva musiken. Av lugnet.

Då vi närmar oss stationshuset i Ljung hörs plingandet av fällande bommar. Nu kändes det verkligen som jag var hemma i Brunflo igen, vid missionskyrkan där jag gått så många många gånger. 

Och döm om min förvåning , där kommer tågklareraren också, hon har stenkoll på tavlan där lamporna blinkar för spåren och hon har sitt redskap redo att vinka av tåget. Wow. Kändes som jag kommit tillbaka i tiden, eller att det kanske spelades in en film mitt fram för mina ögon. Fascinerande.

Ja, vi rullade sakta ut från stationen och det dunkade vidare mot Herrljunga. Det var där jag skulle byta till nästa tåg. Då säger de i högtalarna att tågets slutstation idag blir i Herrljunga pga problem med spåret vidare mot Uddevalla. De passagerarna fick ta buss istället.
Jag går av i Herrljunga och står och väntar vid spår fem på mitt västertåg som ska ta mig till Jönköping. Innan mitt anländer kommer ett snabbtåg och gör ett snabbt stopp innan det drar i väg mot Stockholm. Ett väldigt exklusivt och fint tåg. Tala om kontrast. Det går tyst iväg från stationen, inte mycket till dunk där inte. Exklusivt, ja visst men jag väntar stolt och tacksam på mitt tåg.

Mitt tåg kommer in punktligt och det ser ju lovande ut. Detta tåg är snäppet modernare, typ som jag minns från åttiotalet. Det luffar på. Men dröjer inte länge förrän det saktar ner och kör väldigt sakta. Och efter en stund hörs en röst i högtalaren, de har ett tekniskt fel så de måste köra sakta. Men räknar med att snart få ordning på det med......
Vi rullar vidare. Och då vi närmar oss Bankeryd har tåget fått upp sin normala fart och lite till tror jag. Nu ska det ju köras ikapp så vi inte blir sena. Känns som vi kommer att svepa förbi Bankeryd Habo och Jönköping i snabb fart.
I högtalaren ber de oss att vara snabba vid avstigning så de snabbt kan komma iväg igen.

Jag kommer till Jönköping och inväntar nu buss 122 mot Gränna, mot Galgen. Ja, det heter faktiskt så, busshållplatsen vid macken i Gränna. Undrar varför? Galgen!

Vinden sliter fortfarande i bussen och jag hör på passagerare att det har varit riktigt busväder även här. Men det är på avtagande i alla fall. Ser vatten pölar på parkeringar och andra ställen som vittnar om senaste dygnets oväder. Ett och annat träd ligger med rötterna i luften.

Nu sitter jag i en modern buss. Och slås av denna text. Ja, jag är ju inte dum, jag fattar, men nog är den väl ändå lite dråplig. Jag tänker på människor med annat ursprung som skall lära sig vårat språk, inte helt enkelt , eller? Två klisterlappar har suttit där tidigare, undrar varför de tog bort dom! Har det måntro suttit en bild på en rullstol och en text om en barnvagn??? ja , inte vet jag.

Jag nådde Galgen i alla fall, bara ett par minuter sen. Där väntade mannen i mitt liv på mig. Och jag landade tryggt hemma i min boning igen. Som vanligt välkomnad av ett gäng glada hundar som inte vet hur de skall visa sin kärlek på bästa sätt.

Som de säger, borta bra men hemma bäst. Tack för denna resan. Och tack Västertrafik för den häftiga turen via Herrljunga. Den rekommenderar jag varmt.

Mors dag

Så glad jag är. Maj månad är alltid lika speciell för mig. Varje år. Har varit hela livet så här långt. Varför? Jo, av flera anledningar. Maj är den månad då naturen vaknar till liv och värmen brukar komma åter. Kanske inte med sådan kraft just detta år! Men så fyller jag år också. Och det är en ynnest att få vara med. Och så är det ju då mors dag idag. Lyxigt värre med andra ord.
Efter en lång sovmorgon och gott kaffe på sängen tog vi en långpromenad längs Ören idag. Ända till Örserum. Kul att gå nya vägar man aldrig trampat på innan. Vädret varierade rejält, precis som tidigare denna månad. Ena stunden sol, så kommer en rejäl vindpust och på det lite regn.
I går njöt jag av att få vara tillsammans med min familj. Tillsammans åt vi en god middag på Bauer gården i Bunn. Rekommenderas varmt. Det var verkligen fint och väldigt gott.

Denna helt underbara bukett och en present fick jag av David min. 

En extra kran fick jag av Oscar och gänget. Jättehäftig och kul tycker jag.

Och så fick jag en guldpenna! En calligrafi penna. I ett gyllene skrin direkt köpt i Shanghai! Wow. Så nu lär jag köpa bläck och prova den vid tillfälle. Kul att få skriva igen, med förhoppningsvis en BRA penna. De blir slitna med tiden. 

Jaha, så är alltså strax maj månad till ända. Sista dagen i maj någonsin för 2015. Tänk på det, denna månad detta år kommer aldrig tillbaka. Inte kan vi göra om den och inte kan vi göra den ogjord heller. Det är bara att hänga med.

I morgon då vi vaknar är det juni 2015. Måntro vad den har att bjuda på? 

Jag vet i alla fall något om närmsta dagarna. Jag ska till Göteborg ett par dagar för att delta i nationellt möte för RCC. (Regionala Cancercentrum ). Hoppas på givande dagar med bra diskussioner som leder oss vidare framåt för en bättre cancervård och allt omkring. Hoppas verkligen det. 

 En kväll har vi sista styrelsemötet för terminen för bröstcancer föreningen. Då ska vi spika programmet för höstens aktiviteter med våra medlemmar. 

Ja och här på gården rullar det väl på som vanligt. Nu gäller det att ta hand om allt som växer i snabb takt. Att hålla efter gräset både här och på andra ställen som vi sköter om. Åkte förra veckan på "turne" med gräsklipparen och det blir nog en sväng nu med. 

Jag ska ge mig ut på garagetaket och försöka trolla bort en svart plåt. En bit som ska målas så den ser ut som resten av taket. Men var lugn mor, det är inte högt och jag ska inte springa runt på taket. jag lovar att stå på stegen hela tiden, , tror jag i alla fall..... 

Och så kommer ju Sveriges Nationaldag på lördag. Och tänk vad jag ska fira i år! Ha ha . Ja, jag ska faktiskt få vara med och fira på torget i Gränna och ta emot en flagga av kommunen! Ja, inte för att jag är den jag är. Eller för att jag gjort mig förtjänt av den. Nej, jag har bara ansökt om att få en flagga och blev utvald och får en. Den ska jag personligen ta emot såklart. Jättekul. 

Ja, så är det en sak till som jag går och väntar på . Jag hoppas på ett spännande samtal eller mail eller brev angående en liten uppfinning jag gjorde för flera år sedan. Ja, som jag vet så skulle det ges besked i slutet av maj om uppfinningen ansågs tillräckligt intressant för att göra något av eller inte. Och nu är vi ju verkligen i slutet av maj. Ja ja, vi får se vad det blir. 

Blir det inget av det så kan det hända att det kommer en liten tokig film här på min blogg vad det lider. Vi får se....

Nehej, nu kan jag nog inte sitta här längre. Nu måste jag börja förbereda veckan som förhoppningsvis kommer. Det är student tider också så det måste planeras inköp av diverse presenter. Ja, och så en förlovningspresent också. Sååå roligt. 

Hoppas du får en bra vecka. Och att sommaren kommer till oss nu med värme och sol i lagom dos. 

Och du, kom ihåg att ta vara på dagen idag. Den kommer inte tillbaka.

Längtar efter att skriva

Ja, det gör jag verkligen. Längtar efter att skriva. På bloggen, någon bok, vadsomhelst. Men tiden räcker inte till. Eller orken, eller ärligt talat är det en kombination av de två.
Nu är det så mycket i görningen, från tidig morgon till sen kväll. Ja och så är det där med att komma i säng på kvällen, att överhuvud taget sluta arbetet utomhus på kvällen då det är ljust så länge. Inte lätt. Men underbart.
I går kväll satte jag mig på min lilla bänk på berget och ville sitta där för att bara vara en stund och njuta. Fåglarna kvittrade vackert omkring mig, runt bänken blommar liljekonvaljer, styvmorsviol och gullvivor. Mängder av vackra gräs som vajade lätt i vinden. Helt magiskt. Jag kröp på alla fyra och fotade en stund, underbart.
Men inte hade jag tålamod att sitta där så lång stund inte. Nej, nedanför berget har jag sedan en tid tillbaka en liten buske planterad i gräsmattan. Och har i mitt huvud försökt jobba fram en rolig kantsättning till densamma. Har gått runt i uthusen och letat för att hitta något passligt. Men så i går då jag sitter där på bänken för att njuta så ser jag det. Såklart! Stenar. Gamla stenar. För se det finns det ju gott om i vårat landskap.
Så jag gav mig ut i nejden och bar stenar. Slit och släp men ack så roligt. Och nöjd med mitt resultat kunde jag ju ha satt mig på bänken och njutit av den klara kantsättningen men se då var jag så trött och varm så då var det läge att gå in och duscha och sova. Så var den dagen till ända.

Nu hade jag tänkt lägga ut mera bilder här men ack så blir det inte. Tiden sprang och jag med den. Återkommer snart hoppas jag. 

Stuga att hyra

Hej vänner. Tisdag eftermiddag, solen har precis hittat fram bakom regntunga moln. Ja, moln som har varit väldigt välfyllda med regn och hagel. Varierande väder kan man lugnt säga. Och kallt.   Tror knappt man är i mitten av maj faktiskt. Men värmen kommer säkert snart. Bara att vänta...

 I väntan på det kan jag passa på att tipsa om vår lilla stuga som vi tänker hyra ut under några sommarveckor i år.

     En väldigt enkel stuga, med låg standard, utan el och inget indraget vatten. Men läget är desto mer fantastiskt. Trettio meter från sjön. Något för den som vill bo i ett lugnt läge och uppleva naturen in på husknuten.

Vi har lagt ut den på vår facebooksida där vi  har följande text:
" Först och främst vill vi ge dig chansen att uppleva att bo i en stuga utan el och vatten. Vi hyr ut veckovis i första hand. Där du lagar mat på den lilla gasolplattan och hämtar vatten utanför husknuten. Där du får njuta av fotogenlampans och stearinljusens sken då det mörknar. Där du får lyssna till väderleksrapporten från transistorradion innan du ger dig ut på sjön Ören. Kort och gott, ett väldigt enkelt boende för dig som vill uppleva lugnet i naturen, närheten till sjön och de vilda djuren in på husknuten. Hoppas du ska finna att dessa möjligheter kan ge dig några lugna sköna dagar. Vi vet, för vi har själva bott i stugan en sommar. En oförglömlig sommar.
Stugan är möblerad, en dubbelsäng och en bäddbar soffa av äldre modell. Lämpar sig för två till fyra personer. Hyra tretusen kronor / vecka. Vill du hyra sänglinne så ordnar vi det."

Är du seriöst intresserad eller vet någon som vill hyra så hör av dig till : maggie@maggies.se

Ja, detta blev väl dagens tips. Nu måste jag skynda ut till ängarna, snart kommer korna för sommarbete. Ha det gott.

Utsikt från bryggan.

Söndag den tionde maj.

Regnet kommer i skurar. Blommorna har fått sin dos av vatten för flera dagar framöver. Träden likaså. Liksom jag. Inte helt enkelt att arbeta utomhus då vädret varierar så hit och dit. Jag tycker det känns som att april har hängt med in i maj i år. Ena stunden tar vi på sydvästen och jackan, för att i nästa sekund hålla på att få smått värmeslag innanför klädtrasen. Av med jackan och mössan. För att snart känna hur vinden drar kallt i ryggslutet, precis där linningen tar slut..... Ja, sickna problem. Ilandsproblem.


Men nu ska vi väl i alla fall satsa och tro att sommaren snart är här. Och då kan man vara radikal på flera sätt. Ett är att skapa sig ett par nya skor.
Förra säsongens underbart sköna gummistövlar har egentligen gjort sitt. I alla fall i bemärkelsen av att vara täta gummistövlar. Men inte behöver man göra sig av med dom för den skull inte? Nej, då skapar jag mig ett par sköna smidiga kliva-i-och-ur-skor.

Se så bra det blir. Från stövel till stövla-sko! så hänger de med en sommar till. Nja, kanske inte att rekommendera att springa ute i vattenpölar med. Men ut med hunden skor duger de alltid bra till. Nästa steg är väl att skära av hälkappan också, så har jag mig ett par gummi-tofflor.

Apropå gummistövlar. Jag har alltid trivts väldigt bra i just gummistövlar. Ja, faktum är att det nog är ett av de skönaste plagg jag vet. Om det är ett par sköna , välformade, vill säga. 

Och jag vet fler som har eller i alla fall hade en viss kärlek till stövlar. Min Oscar hade en väldig förkärlek för allväderstövlar som barn. Ja så till den grad att han vägrade sluta använda dom en sommar då vi andra tyckte det var läge att ta på sig skor i stället. Det slutade med att far i stugan tog sonen under armarna, bar ut honom på andra sidan gräsmattan, tog av honom allväderstövlar och strumpor, satte resolut ner sonen på gräsmattan och lämnade honom där. Oscar står lite smått förtvivlad kvar och kräver att få sina stövlar. Ja, jag vet inte om det har lämnat några traumatiska spår hos honom? Det hoppas jag inte. Men det är ett minne som vi än idag kan skratta åt. 

Vad gör jag då mellan regskurarna? Ja förutom arbete som hör till en fritidsbonde som jag är så gillar jag ju att påta på i trädgården. Tänk att det kan vara så skönt att rensa ogräs. Eller tillfredsställande kanske jag skulle vilja kalla det. Framförallt då jag får ta bort ogräs bredvid vackra blommor, då känner jag mig rik. 

Och nu blommar det för fullt i rabatterna. 

Tulpaner i olika färger och storlekar pryder mina rabatter. Och då kylan håller i sig får jag njuta av dom lite extra länge. En fördel i det hela.
Jag har i år försökt få igång en drivbänk, eller sålåda eller vad vi nu ska kalla den. Du vet, jag gjorde ju en låda förra hösten av det gamla staketet som omgärdade gården här tidigare. Nu har jag i alla fall sått shcarlottenlök, mangold, morötter, rädisor mm i den och täckt med fiberduken.
Nu är det bara att vänta på värmen och hålla tummarna. Jag gluttade lite på duken i går och såg att det börjar skymta små gröna blad från den blöta myllan.
Vi har fått upp ett gäng fågelholkar i år och några har jag sett har fått små hyresgäster. Spännande.
Lönnarna har fått sällskap av humlor som ger ifrån sig ett samfälligt dån. Ett rogivande dån.
Tranorna går ute på gärdet och sjöfåglarna hälsar på inne i viken. Ja, det här är verkligen en fantastisk tid att få bo så här på landet. En ynnest var morgon jag får vakna och blicka ut över sjön, ett skådespel för ögat oavsett om det är sol eller ösregn. Ingen dag sig lik. Björkarna har nu sina små öron och sin underbara ljusa gröna lyster. Den som snart går över till mörkare grön och så skyms av all annan grönska som snart sätter fart.
Jag älskar den här tiden innan allt har blivit fullt utslaget. Nu är allt så fräscht och så nytt. Så oanvänt. Och nu ser jag allt det nya som kommer från dag till dag. Om en tid ser jag nästan inte allt det vackra för allt vackert som skymmer. Det gröna tar över.
Börjar faktiskt redan längta tills att korna kommer tillbaka för att beta våra marker.
Hoppas du har en lika skön och fin söndag som jag.

Nu är våren här.

Ja, solen kommer fram allt mera känns det som och värmer allt mera för var dag som kommer. Så skönt. Tänk att jag får uppleva en vår till. Vilken lyx. Vilken rikedom. Inget är ju självklart.
Veckan som har gått har väl än en gång visat på hur skört livet ändå är. Alla dessa människor som flyr med skruttiga båtar över havet för att få komma från eländen i sitt land och så händer den ena tragedin efter den andra där tusentals människor får sätta livet till. Fruktansvärt. Människohandel på tvåtusentalet.
I min mans släkt var det nära att bli människohandel en gång. Ja , inte som trälar eller slavar förstås, men ändå. Det var två bröder som miste sina föräldrar och skulle säljas på auktion! Nu talar vi ändå inte om så väldigt många år sedan...... Hur som helst så blev det så att en  släkting till dem tog sig an dem och förbarmade sig över dem. Ja, så de fick komma till samma hem och inte behövde delas på.
Nu blev det inget lyckligt hem vad jag förstått. De fick slita och göra rätt för sin föda minst sagt. De fick ge sig ut i lagården innan skolan och små som de var och redskapen så stora så rann såklart gödslen längs armarna på dom! Och därmed hade de inte det så lätt i skolan bland kamrater och jag kan tänka mig även bland vuxna, de luktade ju säkert inte så fräscht. Ja, det blev ett slitigt liv för dom. Men de kämpade på och tillsammans arbetade de sedan i många år, byggde lagårdar här i bygderna. Högg i skogen under vinterhalvåret och byggde lagårdar under somrarna. Cyklandes mellan arbetena! Käre vänner vilket slit.
Ja, så har jag fått det berättat för mig i alla fall.....
Det finns många historier om människor som farit illa i vårt land och i historien vet vi hur trälarna såldes och nyttjades i olika länder så långt tillbaka i tiden vi kan komma.
Men dagens människohandel. att låsa in människor i förråd under däck i dåliga båtar, att antingen lämna skeppen med flit eller inte kunna få det i hamn så människor drunknar så här! Det är ju helt fruktansvärt. Hur grymma har vi människor blivit?

Den gångna veckan har det fokuserats mycket på hur det kan vara att vara anhörig till cancersjuka också. Att stå bredvid som Ola Ringdahls nyutkomna bok handlar om. Jag håller som bäst på att läsa den och den är väldigt tydlig och visar på det jag känner. Hur mycket det kräver av de som står bredvid och ska rodda skutan tillsammans med den som är sjuk.
Ola poängterar hur viktigt det är att vi bryr oss om varandra, inte minst om det händer en sådan här livskris. Att vi vågar fråga hur man mår, att vi vågar erbjuda vår hjälp, att vi vågar knacka på med lite mat eller erbjudande om att städa eller vad det nu kan vara. Att om vi får ett snoffsigt nej första gången ändå inte bara ge upp, utan fråga igen. Det är så viktigt och så värdefullt om man kan hjälpa varandra och ge varandra stöd i olika former.

Jag fick ett gott samtal från en vän i eftermiddags. Det gjorde mig så glad att höra hennes röst. Hon är en sådan kvinna som vågar fråga. Och orkar bry sig. Hon vill hjälpa till, med vad hon än kan göra.
Hon har själv haft cancer och vet hur det känns att ha vänner som stöttar. Att ha någon som positiv målbild och förebild. Det säger hon att hon känner i mig. Lilla jag....Tack min vän för ditt samtal.

Jag fick även ett samtal i veckan från en kvinna som vill vara med och arbeta i Hjärtats Hus, om vi kommer till verklighet med det någon gång. Jag blev så glad. Det värmer då folk engagerar sig utan att man behöver tigga om det, då människor berömmer utan att vänta sig något tillbaka.  Tack för ditt samtal.

Idag har jag varit hos tandläkaren. Alltid lika spännande då man inte vet innan hur det ska se ut på röntgenbilderna. Men allt var bra och jag fick beröm för att jag sköter mina gamla tänder bra.
Tacksam över detta åkte jag till torget i Tranås. På fredagar är det torgdag där. Så jag gick omkring bland glada människor, stötte på en och annan vän och bekanta, njöt av blommor i alla de färger. Köpte ett par kakor och åkte hem till en tidigare arbetskamrat som fyllde år härom dagen. Jag våldgästade! Ringde på dörr-klockan och bad om kaffe!!! Ha ha, Spontanbesök med andra ord. Jättemysigt var det att träffa dig IngaLill.

Nu är det kväller och jag gäspar och är lagom fredags trött. Hundarna är rastade och jag ger mig nog för denna dagen.
Glad och tacksam att jag har det så bra. Ingen som jagar bort mig vare sig från mitt land eller mitt hem. Ingen som anklagar mig för saker. Ingen som är arg på mig.
Tacksam att ha fått en solig dag till i mitt ansikte. Tacksam att ha fått möta flera vänner veckan som gått. Tacksam för livet är jag.
Hoppas att du också har haft en bra vecka. Och kom ihåg, har du en vän du kan ringa eller skriva till, kanske någon du inte har hört av under lång tid? Vänta inte för länge. Du anar inte vad det kan få för konsekvenser om du hör av dig. Det kan betyda väldigt mycket .

Så har man varit ute på resande fot igen

Ja, nu är det tätt mellan resorna. Åkt med flyg för tredje omgången på ett halvår...
Denna gång fick jag hänga med Ponsse Ladies till Finland. Vad är då Ponsse Ladies , undrar du säkert. Jo, vi har ju några skogsmaskiner av märket Ponsse. Det är ett finskt märke med tillverkningsfabriken uppe i Vieremä. Ett stabilt företag med familjen Vigren som byggt en stadig grund och är så oerhört måna om alla. Ett unikt företag kan jag tycka. De värnar om alla sina kunder, sina entreprenörer och alltså  även de kvinnor som ofta finns vid mannens sida. För det vet du väl, det är ju allmänt känt att bakom varje framgångsrik man står en kvinna som sköter väldigt mycket.

Ja, alltså har Ponsse sedan flera år tillbaka bildat en klubb för oss kvinnor också. Nu var det dags för en resa till fabriken osv. Vi var ett femtontal kvinnor, tillresande från Haparanda i norr till Malmö i söder. Alla med olika ryggsäckar och arbeten. Några kör maskiner, några jobbar med det administrativa, andra jobbar med helt andra saker, eller båda delarna. Ja, en salig blandning på kvinnor i sina bästa år som hade så oerhört roligt tillsammans.
En teori om varför vi kan ha det så självklart roligt fast vi inte känner varandra gav min make då jag kom hem. Då jag berättade vad vi gjort och skrattat om, sa han att vi alla var lika skadade! Måntro, det kanske är därför vi har så kul. Vad vet jag?

Hur som helst. Vi fick en väldigt bra genomgång och presentation av företaget av en av ägarna. Vi fick en fin rundtur i fabriken där det monteras bit för bit på dessa kolossala maskiner. Alla kilometrar av kablar som kvinnor är väldigt duktiga på att dra rätt. Ja, det var för övrigt inte karlar vid den monteringsdelen, av någon underlig anledning. Mycket imponerande arbete.
Vi fick besöka familjens gård, där allt började för fyrtiofem år sedan. Vi fick roa oss på en loge med diverse femkamper där alla verkligen kämpade och gjorde vad de kunde för att dra någon poäng till sitt lag. Lättare sagt än gjort. Jag lyckades nocka en av tjejerna då jag gjorde ett alldeles utomordentligt släggkast, mitt i planeten. Som väl var var "släggan" gjord av frigolit så den var tämligen lätt. Och utgjorde alltså ingen fara, det hela ledde bara till ett gott skratt. Och ingen poäng för mitt lag!
Likaså lyckades jag inte alls i hästkapplöpningen! Att dra en trähäst i snöre genom att vira upp snöret på en pinne , att få den att gå rakt , DET är inte lätt. Nej, det slutade med att min häst körde in i rumpan på motståndarens häst och mer föste in den hästen före min! Snällt eller hur? Jag hade nog ingen bra tävlingsdag tror jag. Borde snarare fått stilpoäng. Ha ha.
Ja, kul hade vi i alla fall. Jag har flera bilder men ska bespara både dig och dem med att visa upp dem här.
Ja, vad gjorde vi mera? Vi åt mat förstås. Massor med god mat. Och så bastade vi, varje kväll. Det hör ju till då man är i Finland.
Ja, det var en rolig resa. Och det är så roligt med att få nya vänner. Tack Sanna och Sandra för er planering och alla roligheter ni gjorde för och tillsammans med oss.

Inför presentationen av Ponsses historia och läget idag. Tack Juha.

Landade på Landvetters flygplats vid femtiden på fredags eftermiddagen och då bar det raka vägen till Konserthuset Spira i Jönköping. Där mötte jag maken min och våra goa vänner Johannes och Felicia. Vi fick i present teaterbiljetter som vi nu fick avnjuta. Historien om Amadeus. Ett oerhört fascinerande skådespel med fantastiskt duktiga aktörer. Vi blev mycket imponerade. Hade dessutom bästa platserna, andra raden framifrån. Var som man trodde att aktörerna skulle sätta sig i våra knän rätt vad det var.

Ja, du kan tro att jag var trött då jag landade i min säng strax före midnatt. Så mycket intryck och roligheter i huvudet. Men som alltid, roligt borta men väldigt gott att komma hem.

Och idag är det måndag och jag har tillbringat hela dagen på kontoret. Men nu ska jag ta mina hundar och ta en promenad i det fina vädret. Solen lyser men vinden är ännu kall. Så på med fleece tröjan och fingervantar.

Strax skall jag åka för att skifta däck till en av firmans bilar. Ett av mina "bakom-mannen-bra att ha kvinnan-jobb"

Passar på att önska alla Ponsse Ladies där ute i landet en fortsatt härlig vår. Om du är i norr där ännu snön ligger vit , eller du är i söder där det blommar för fullt. Ha det så gott. Måntro får vi ses fler gånger. Det återstår att se......undrar vem som vill ha mig med i sitt lag då?!!!

Solen skiner här

Att vi bor i ett avlångt land det vet vi alla. Och att det kan skilja i väder och vind också.
Efter en fantastisk soluppgång på morgonen lyser nu solen från en nästan klarblå himmel, blåser lite men överlag vackert. I backarna sticker det upp nya blommor för var dag som går. I går såg jag både blåsippor, vitsippor , krokusar och påskliljor. Helt magiskt underbart. Denna årstid är helt fantastisk.

Med denna vy från fönstret är det lätt att gå ur sängen.

Ser torrt och magert ut men nog hittar de fram ändå de små blommorna.

En färgsprakande show bjuds vi på, alldeles gratis är det också. Så hoppas att du får njuta av detta också.

Att landet är avlångt innebär att det kan skilja väldigt mycket från norr till söder, Fick nyss ett sms från grannar som bor i husbil i Ankarvattnet och för tillfället är insnöade! Och pratade med mor i  Jämtland. Hon hade just försökt sig på att hänga ut ny tvätt på strecket men det slutade med att hennes mössa blåste av huvudet och lakanet snurrade runt sig själv på vindan! Riktigt ordentligt blåsigt. Så det var bara att ta in tvätten igen. Så kan det gå.

Påskhelgen 2015

God fortsättning säger jag. Annandagen är här och för tillfället ser jag knappt ut genom fönstret. Det är tät dimma som omsluter gården och nejden omkring. Solen försöker ta sig igenom och gör det hela att se ännu vitare ut.
  Hoppas du har en bra helg. Med vila och härligt umgänge med släkt och vänner. Ett och annat gott ägg med och kanske lite sill till det. Eller kanske ett godisägg? Vi har faktiskt inte köpt en endaste godis till denna påsk. Så vi bidrar inte till detta ofantliga berg av godis som tydligen utgör en stor del av njutningen under denna helg. Men vi är nöjda ändå.

  Vi var bjudna på kaffekalas hos Oscar och Henrik på långfredagen. Som vanligt vet vi ju att det finns diverse goda saker att smaka på, denna gång inget undantag.

Denna gång var såklart lika gott. Idag fick vi smaka på en helt underbar tårta dekorerad med goda och nyttiga vitaminer. Och att våren är här det syns ju tydligt på bilden också. Eller hur?

Och här kommer en vårlig bild från Målviken. Scillan kommer trogen som alltid på samma plats som tidigare och lyser upp tillvaron så vackert.

Ja nu är det tid att njuta och lyssna i naturen. För var dag så ökar ljudet av fåglar som återvänder efter en för somliga lång resa. Nu ska det byggas bo och förberedas för barnkamrarna. Vi gör vad vi kan för att hjälpa till. Fick en fågelholk häromdagen som skall sättas upp i lämpligt träd. Och så har vi ju numer en jämthund i familjen, som fäller ofantligt mycket päls. Jag brukar plocka päls från henne under våra promenader och tänker att detta bomullsliknande hår måste värma gott för kommande små fåglar. Så bra att man kan hjälpas åt.

Nu har dimman lättat och jag ser sjön igen. Hundarna har sovit frukostsömnen här i soffan så nu drar vi ut igen. Ut till solen. Kanske tar jag mig en kaffetår innan.....

Hjärtats Hus, vill så mycket.

Fredag morgon. Patrik har åkt till skogs så här är jag , ensam och allena. Ja, förutom alla djuren förstås. Så jag känner mig verkligen inte ensam.
Jag vill skriva av mig lite....
Har ibland funderat på att skriva en bok till, om vardagens händelser och leverne. Men faktum är ju att min blogg är som en bok. Bloggen speglar tider tillbaka och dagarna jag lever nu. Inte alltid så öppet då jag försöker tänka mig för vad jag skriver. Vill inte hänga ut nära och kära för mycket. Vill inte såra någon. Det blir mest mina egna tankar och funderingar.

Som många av er känner till så jobbar jag hårt för att få till stånd ett Hjärtats Hus, i första hand i Jönköping. Nära sjukhuset Ryhov. Jag har inte räknat alla timmar jag gjort i detta, alla nätter jag legat vaken och vridit och vänt och funderat och klurat för att komma vidare. Jag vet inte hur många mil jag suttit i bilen, eller hur många timmar jag suttit i telefonsamtal eller vid datorn. Jag kan inte räkna dem alla.
Men någonstans sinar kraften och det är svårt att hitta motivationen.
Jag har haft dialog och samtal med så många människor som finns i samhället och på olika sätt finns i kulisserna för cancersjuka och anhöriga. Jag tänker på allt från politiker till landshövding, till patientorganisationer och personer i min närhet. Jag har, tycker jag, gjort allt och lite till.
Och nu är jag sååå trött.

Jag har under en tid känt mig yr och illamående. Jag är inte med barn, om du tänker det. Nej, jag är ju gammal nu och inte alls i det läget.... Nej, jag tror snarare att det beror på att jag inte sover ordentligt om nätterna. Inte den där riktigt goda sömnen som vi människor mår bra av.
I går kväll tog jag en lätt sömntablett. Och SOM JAG HAR SOVIT!!!! Så tungt så jag tror jag hade missat ett jordskalv om det kommit hit.... Som en stock. Kalla det vad du vill.
Jag har två sömntabletter kvar så nu ska jag köra dessa tre nätter i streck tänker jag, vill tro att det blir bättre då.
Jag är nämligen så korkad att jag glömmer att jag har sömntabletter att ta till. Den här asken var från 2010 så jag är ingen hårdkonsument på dem direkt!

Men nu åter till Hjärtats Hus. Jag har nu i veckan försökt att få kontakt med landstingets politiker igen. Och flera andra , men utan att lyckas. Ja, jag har ett möte inbokat till veckan med en annan patient som också hon arbetar för att få till stånd stöd för cancersjuka, men då i mer fysisk aktivitet. Kan vara bra att vi möts och blöter våra ideer tillsammans. Kanske....

Den här bilden är tagen i mitt fönster, en av alla blommor på mitt Ödesträ. Ja, så kallas den för blomman. Ödesträ. Här är den på gång att blomma över, i tidigare skede är det vita blommor med lite rött i mitten. Otroligt vackra blommor och jag älskar den.

Ödesträ. Ja, vad är ödet? Vad påverkar det oss?
Det slår mig att allt på något vis hänger ihop. Efter min sjukdomsbehandling mot cancern skrev jag ju en bok. Bilderna i den boken fotade jag själv och jag är än i dag så oerhört glad och tacksam att ha fått göra den boken och vetskapen att den har fått betyda mycket för många, det stärker mig.
Efter det började jag ge mig ut i samhället och berätta om min resa med cancern, då med bilder både från boken och andra som jag fotat. Naturen är en outtömlig källa på vackra bilder.
Jag tror det var under våren 2011 som jag deltog på podiet under "Utvecklingskraft Cancer" -dagarna i Jönköping. Då stod jag med ett par bilder på skärmen och försökte stapplande berätta om min upplevelse på fem minuter eller vad jag nu hade i tid att använda. Det var då jag insåg att behovet för att personal skall få mera insikt i hur det faktiskt är att vara patient , är så stort och så viktigt.

   Det ena leder till det andra. Jag fick förfrågan att gå med i styrelsen för Bröstcancer föreningen Victoria i Jönköpings län, vilket jag gjorde. Jag fick förfrågan att vara med i patient- och närståenderådet i RCC Sydöst, vilket jag också är. Mm.
 Under dessa samtal och genom arbetet där har jag fått många nya vänner som jag annars inte skulle ha haft. Och jag har fått kontakt med många som berättar om hur illa de far i vårdens labyrinter. Eller inte far alls. Alltså, hur vården inte räcker till för hela människan i alla sammanhang. Hur människor saknar tröst och stöd från andra. Hur anhöriga får ta väldigt stor del av ansvar och ledning då en i familjen blir sjuk.
  Jag har länge känt att det måste till mera stöd för både sjuka och anhöriga i vårt land. På något sätt måste vi kunna lösa det.

År 2011 skapade jag och började skriva i min blogg. I min inlednings text, om vem jag är och vad jag vill så står det bland annat
"Efter min cancerresa 2010 är jag nu engagerad  i diverse styrelseuppdrag och annat som jobbar med just detta. Mitt hjärta brinner mycket för andra som drabbas av sjukdomen men även för anhöriga. Desto fler som blir sjuka i cancer och desto fler vi klarar att hålla vid liv, desto fler anhöriga får vi i samhället som skall orka stötta och vara med på resan. Dem måste vi bli bättre på att ta hand om och ge stöd och råd."

Så skrev jag då och så ser det ut idag. Så arbetar jag idag. Fyra år senare.
 Jag får under 2013 höra talas om Maggies Center i Skottland som bedriver en helt suverän hjälp för både sjuka och anhöriga. Besöker tre olika centra under våren 2014 och känner att detta borde vi kunna använda delar av i Sverige också. Det känns klockrent.

Under möten jag är med på i bla Linköping får jag ständigt berätta om  hur jobbet går med Hjärtats Hus.Jag använder mig av mina bilder och bilder från Skottland. Boken ständigt med.

Under sommaren 2014 samlar jag fakta och försöker bygga en plattform på papper , motivering och förklaringar hur jag tänker. Jag gör enkla bildspel för att visa konkret.
Under hösten 2014 tar jag kontakt med underbara Stina och Evelina, två härliga ungdomar som är driftiga och brinner för iden dom med. Tillsammans jobbar vi nu vidare. Vi gör besök på företag som hjälper till att starta företag. Vi bygger affärsplan. Vi kommer överens om namnet Hjärtats Hus och det känns såååå bra. Vi börjar göra armband som vi säljer för att börja få in pengar för Hjärtats Hus.
Vi gör en blogg www.hjartatshus.blogg.se och vi gör en facebooksida. Börjar dela med oss av visionen.
Vi är med på Adelövs Julmarknad i november för att få berätta för folk om tanken med Hjärtats Hus och vi säljer alla armband vi hunnit tillverka.

Nu blir det tidningsartikel i Tranås Tidning, trettondagen 2015. Och nu händer allt på en gång känns det som. Nu ringer flera tidningar, direktsändning i radion och så ett inslag på Smålands nyheterna på tv. Sådant otroligt gensvar.
Vår facebook får ett fantastiskt gensvar det med. Antalet besökare ökar stadigt. Och vi vill komma igång. Vi vill få öppna dörren och börja göra skillnad konkret för människorna som vi vet finns ute i vårat samhälle.

För en tid sedan var vi inbjudna att berätta om visionen på en patientförenings årsmöte. Och DÅ kändes det klockrent.
DÅ slog det mig hur saker på något vis faller på plats. Ödet eller vad? Då sätter jag samman ett komplett bildspel där mina gamla bilder från boken, bilder som betyder så mycket för mig, tillsammans med nya bilder från Hjärtats Hus. Tillsammans ger de en bild för något som skall kunna vara till glädje och nytta för så många människor. Och det känns så rätt. Det var hit jag skulle komma. Det visst jag inte då jag stod framför personalen på podiet i Jönköping, eller med min bok i hand i en korridor på sjukhus, eller vid en presentation i olika sammanhang. Det var hit till de som verkligen är berörda jag skulle komma.

Hur ser det då ut idag? Ja, som jag började skriva. Det känns som det inte händer något Och krafterna tryter. Det som håller mig vid tro är de uppmuntrande ord jag får från medmänniskor, det gensvar jag ser genom facebook mm.

Jag väntar varje dag och hoppas få ett glädjande överraskande samtal som kan ta oss vidare. Jag har människor som väntar på att få träffa mig för att berätta sin livshistoria, personer som vill arbeta som volontärer i Hjärtats Hus, personer som vill baka kakor då vi kommit igång. Jag vet att ni väntar på att jag ska ringa er. Men vi måste ju ha någonstans att mötas! Det är det som saknas i dagsläget.

Vi behöver inte ett helt hus till att börja med. Men jag vill tro att det kan finnas något eller några rum som landstinget har sin "ägo" som vi skulle kunna nyttja till att börja med. Hur svårt kan det vara?

Jag är inte desperat, även om jag låter så i min ton här och nu. Men jag är trött. Jag vill inte ge upp, jag kan inte ge upp, jag vet att ni väntar att det ska bli verklighet och att vi ska få ses och ge av varandra.

Kan du som läser på något sätt hjälpa oss vidare? Vet du någon som vill?

Jag önskar dig en riktigt skön och fin  helg då den kommer.

Nu tar jag mina hundar och ger mig ut i skogen. Här och var tittar de nyvakna tussilago-blommorna upp. De längtar liksom vi efter våren med varma solstrålar och härligt fågelkvitter. Det är en fin tid vi går till mötes. Hoppas du har möjlighet att njuta av den.

//Maggie

En avkopplande söndag i mars.

Söndag i mars. Skidskytte på tv. På spisen står helgdagssteken och puttrar i grytan. I eftermiddag laddar vi för att åka och fira en tjugoåring. Ja, kan man ha det mycket bättre?

Jag har tid att sitta och skriva i lugn och ro. Ingen stress just nu faktiskt. Så skönt.

Härom dagen tog jag mig samman och bar ner alla mina ihopsamlade tidningsurklipp och bilder etc. Och recept pärmar som svämmar över av recept efter många års sparande. Hur bar jag mig åt då barnen var små? Då satte jag ju löpande in fotografier och höll ordning på recepten osv. Men nu, då jag tycker jag borde hinna bättre så är det sämre med ordningen. Börjar jag måntro att bli slö?

Hur som helst så fick jag ordning på mina recept. Har börjat om i nya pärmar, de gamla har gjort sitt efter trettio år av hårt användande. Nu står de fint på hyllan märkta med den ordning jag önskar och vill ha. Och jag har till och med börjat skriva mina favoritrecept i den fina boken jag fick av sonen för ett tag sedan. Riktigt roligt faktiskt. 

Tidningsurklippen då? Ja, jag har kommit en bit på vägen i alla fall. Tänk förr, jag sparade jättemycket då. På papperstidningens tid. Idag sparar man mer bilder och artiklar direkt i datorn istället, Egentligen kan jag tycka att det är lite tråkigt. blir ju inte det samma. Är ju roligare att titta i mina gamla album från barndomen med diverse urklipp och saker som hänt, trebenta kalvar och nyfödda kattungar. Simskoleavslutningar och juniorskidtävlingar osv. 

Ja ja, allt har väl sin tid.

Nu ska jag ta mig en promenad innan steken skall smakas av. Hoppas att du har en skön och fin söndag också. 

Empati, ett ord att lära och leva av.

Nu måste jag skriva av mig lite. Trots att jag har annat att göra. Men känner att jag vill dela mina tankar med dig.
Härom kvällen såg jag på kunskapskanalen och det var ett program med rubriken "Döden på schemat" som tog tag i mig. Och fast klockan var mycket så kunde jag inte sluta titta på det.
Det var från The Harley School i Rochester, som erbjuder en kurs till samtliga avgångselever. De har så gjort i många år och det är väldigt många som tar den här kursen. Många i tron att det är ännu ett ämne att klara av, ett i mängden, en kurs som alla andra. Men så är inte fallet.
Det var oerhört intressant att se hur dessa elever fick verkligen tänka till och förstå vad livet handlar om. Att våga vara ledsen och att våga känna hopp och ta vara på den tid vi har. Att få ta del av palliativ vård, verkligen vara med in i det sista av jordelivet. Det var sååå starkt.

Jag kan bara gå till mig själv. Jag kanske har berättat om detta tidigare. Men i tonåren fick jag chansen att arbeta på ett ålderdomshem. På hemmet låg en kvinna som var väldigt dålig. Hon kunde inte tala , inte röra sig själv utan det krävdes av personalen total omsorg, Vi hade vändschema för att hon inte skulle få liggsår. Personal informerade mig om hennes läge, att jag inte skulle vänta mig att få svar då hon aldrig säger något. Och gumman var så liten, så liten , där i sin säng.
Under denna sommar var jag hos henne många gånger, hjälpte henne med mat osv. Jag är ju som jag är. Har svårt att sitta tyst för långa stunder. Så jag babblade väl på som vanligt antar jag. Med tanken att jag inte kommer att få någon respons. Det hade de ju talat om för mig.

MEN. I slutet av sommaren då jag än en gång skulle ge henne mat, jag var ensam inne hos henne och fick lyfta upp henne i hennes säng så gott jag kunde. Hon var som sagt inte stor och tung, men det är inte lätt att lyfta en liten kropp själv i alla fall. Jag gjorde vad jag kunde och jag pratade på.
Som jag minns det nu så sa jag :
- Åh jag får inte upp dig bättre än så här. Tror du att du kan äta så här?

Då jag mötte hennes blick såg jag hur en tår rullade nerför hennes kind och hon svarade mig med svag röst:
- Det går nog.

Denna upplevelse har jag fått förmånen att bära med mig resten av livet. Jag kan än i dag se hennes lilla kropp, hennes tår på kinden och höra hennes röst. Hon kämpade verkligen för att säga att det nog skulle gå bra.

Det är detta jag menar med empati och förståelse. Åh vad jag önskar att alla ungdomar finge uppleva denna känsla till närhet och förståelse för en medmänniska. 

Döden behöver inte alltid vara otäck. Genom att förstå den bättre tror jag att vi skulle förstå livet bättre.

Tänk om vi inom svensk vård kunde ha en mer öppen miljö för att låta ungdomar komma in i verksamheten och delta på olika sätt. Jag vill faktiskt tro att vårat samhälle skulle kunna se annorlunda ut då. Empati är ett viktigt ord och innebörden och förståelsen av empati är ett viktigt redskap vi behöver för att kunna fungera i samhället.

Jag vill därför tipsa dig om att se detta program. Du hittar det på svt play, kunskapskanalen, programmet heter alltså,  "Döden på schemat" Det sändes 17 mars 2015.

Se det.
Och låt dig bli berörd. Vi lär av att bli berörda.

Häromdagen då jag satt vid sjökanten njöt jag av ljudet  från isen som i krossade kristaller och miljoner bitar trycktes mot isen mot viken av vinden som slet och gjorde sitt . Ett fascinerande skådespel. 

Önskar dig allt gott.

Har förstått att somliga undrar om jag hittat skedarna?

Svaret är Nej! Inga försvunna skedar i sikte. Jag förstår inte var de tagit vägen, får bara glatt konstatera att jag nog är dags att skrivas in på hemmet. Eller vad ska jag tro?...

Ja, ja , livet går vidare i alla fall. Igår fyllde min käre far 79 år. Ringde honom på morgonen och önskar så att jag kunnat titta in på en fika under dagen men det är ju omöjligt med åttio mil mellan oss. Får nöja mig med att höra hans röst.
 Idag är det lördag, solen lyser och dammråttorna syns extra bra. Det är lite typiskt den här tiden på året , eller hur? Att man på något vis lägger märke till smutsiga fönster och kolossala dammråttor helt plötsligt. För inte är det väl så att de är lika tydliga under sommaren, eller? Kanske man vänjer sig, jag vet inte.  Men det är klart att med fyra hundar i huset så är det inte konstigt om det cirkulerar dammråttor också.
Nu är de i alla fall väck för en stund. Jag har städat av huset och bakat flarn till desserten i kväll. Vi ska ha gäster ikväll igen och även i morgon till middagen. Ett evigt firande av maken. Kul är det i alla fall.
 Jag ska ge mig ut i trädgården om en stund. Kliar i fingrarna att få komma igång i rabatter och land. Planerar att göra ett par små planteringar i pallkragar. Och så har jag ju min drivbänk som jag gjorde i höstas, den ska invigas framöver. Jag byggde en sarg inuti nu i veckan så att botten kommer längre upp i drivbänken, annars går det åt jord för en förmögenhet.
 Vad händer annars? Ja, då det gäller visionen och arbetet om Hjärtats Hus har det väl inte hänt så mycket den här veckan. Förra lördagen var vi inbjudna till en patientförening för att berätta och gensvaret var helt fantastiskt. Jag var helt rörd och tagen efteråt.
  Det var flera personer i samlingen där som gärna vill vara med och arbeta vidare med visionen så lite mailande och telefonsamtal har det varit i veckan.
Känns så skönt att förstå att vi är på rätt väg i alla fall. När vi når målet, det har jag ingen aning om i dagsläget.

Ofta möter jag människor som kämpar på med sin oro att bli sjuka igen. Att cancern skall slå till igen. Det finns en kurs inom landstinget som har just namnet "Att lära sig leva med cancer". Det är en väldigt träffande mening för det ligger väldigt mycket i det. Då man har klarat av behandlingar och försöker se framåt så gäller det att lära sig leva med rädslan, livet igenom, dag för dag, år efter år.

Egentligen gäller det ju anhöriga som har mist nära också. Att lära sig leva med den rädslan och sorgen, saknaden, det är en tuff utmaning för många. En livslång kamp.

Åh, vad jag längtar till att få slå upp dörren till Hjärtats Hus och göra personliga möten med människor.

Då det gäller mig och rädslan.Jag är likadan. Jag är inte egentligen rädd att dö, men jag är rädd för hur det skulle slå mot mig och mina nära, på vilket sätt jag skulle behöva lida det sista. Och framför allt att inte få vara med och följa mina barn och vänner vidare här på jorden. Det kan jag ha mardrömmar om och vakna av djupa mörka tankar. För värst är det helt klart under natten. Det är då jag bearbetar mina möten och situationer jag hamnar i. Tanken att hjälpa andra sätter såklart igång min hjärnverksamhet också.

Härom dagen då jag plockade i min garderob, fann jag lådan med min peruk i. Jag har inte kunnat med att göra mig av med den! Är väl något psykiskt, om jag gör mig av med den kanske jag får cancern tillbaka?! Så dumt, jag vet. Men den ligger bra där i lådan.

Här är en bild på peruken som jag prydde mitt kala huvud med under mina behandlingar. 

Mest förunderligt är det att se hur det ena leder till det andra. Hur den ena erfarenheten blir till något konkret längre fram i livet. Hur en kurs kan ge nytta flera år senare. Hur min bok kan få vara till hjälp och ge tröst och stöd än i dag. Hur min bok leder till att jag idag har stor nytta och än större tyngd av mina bilder i bildspel än tidigare. Nu har jag en vision och en dröm om en konkret förändring för många människor. 

Jag sa faktiskt det på mötet förra lördagen, alla dessa erfarenheter och upplevelser har gett mig så mycket. Så många kontakter och också vänner som jag inte hade fått annars. Ja, erfarenheter som jag faktiskt inte vill vara utan. Även om jag såklart önskar att cancern aldrig hade funnits. 

Så går mina tankar denna dag, en helt vanlig lördag i mars månad. 

Men nu från tanke till handling. Nu måste jag greja vidare så vi har något att äta också ikväll, inte bara havreflarn.

Önskar dig en riktigt skön helg. Var rädd om dig.