God natt världen .....

.....eller god morgon världen.  Ja det är frågan det. Jag borde nämligen sova nu. Men jag kan inte. Har legat och snurrat runt i sängen under ett par timmar! Vänt på kudden, av med täcke, bytt kudde .... ja så nu sitter jag i fåtöljen o skriver i min blogg istället. Att skriva brukar rensa ut lite och hjälpa mig till vila.
Igår kväll var vi och hälsade på på Davids nya jobb. Han började i måndags på Hedin Bil. Vi är så glada för hans framgång, att få ett sådant jobb är ju verkligen bevis på att han är en härlig och trygg kille. Ja nog är lilla mor stolt allt. Nu ska han sälja reservdelar minsann, efter att ha krupit i motorhuvar som han gjort de senaste sju åren. Ja, jag önskar dig allt gott. Mycket nytt att ta in och lära förstås men jag hoppas du snart är inne i de olika datasystemen och allt faller på plats.
Jag minns då jag började på Wallengs Redovisningsbyrå en gång i tiden. Helt plötsligt skulle jag använda kontoplansnummer som jag inte använt tidigare. Du milde, man drömde ju kontonummer på nätterna. Kunde inte tänka på telefon utan istället var det 6211 etc. Ja, man blir lite strulig och trött i hjärnan då det blir mycket nytt.

                                                     David på plats i sin nya arbetsmiljö.


Då morgonen snart gryr skall Patrik och jag ut på äventyr. Vi skall åka tåg till Stockholm över dagen för att få fira Oscar och Annas nästa drag i utvecklingen av deras företag. I morgon är det nämligen premiär öppnande av Haga Matcompani och Delicatesser. Ja, för man kan ju inte nöja sig med tre bagerier på tre år, nej, nog måste man ha en butik också, bara ett halvår efter senaste öppnandet av bageri! Snacka om utveckling och expandering. Vi är fulla av beundran över deras otroliga arbete. Nu önskar vi dom all Lycka Till med denna satsning också.
Jag skall såklart fota i morgon så lägger jag ut lite bilder här sedan. Såklart!
De skrattar alltid åt mig då jag far fram med kameran, det är nämligen jag som fotar i huvudsak. Ja, i alla fall mer än Patrik. Det har visat sig att då jag någon gång har fått förfrågan att bifoga bild på mig själv, tex vid ett reportage etc så är det tämligen svårt att hitta kort på mig själv, då jag i regel står bakom kameran.  Ja, ja så kan det vara.
Kamera ja! Igår kväll skulle jag egentligen ha varit med på fotokursen som jag just har påbörjat! Men jag kunde ju inte låta bli att följa med på detta istället. Då jag anmälde mig till fotokursen var den på onsdagar så min plan sprack till viss del. Men det får bli det det blir. Jag har än så länge varit med vid ett tillfälle av totalt fyra. Och det var ju Jättesvårt! Att en kamera kan innehålla så många saker som man skall tänka på , bara för att fyra av en bild. Helt plötsligt så blev det jättejobbigt att fota. Ja, jag får väl försöka träna nu inför nästa veckas träff och ta en sak i taget. Lär jag mig inget så får jag väl fortsätta som jag har fotat innan. På känsla och inget annat.

Då jag nu åker till huvudstaden i morgon kan jag heller inte vara med på "HjärtatsHus denna gång . Känns underligt då jag är där varje onsdag. Men jag får spänt vänta till kvällen för att få en resume av dagens händelser och samtal. Hoppas de får en riktigt trevlig eftermiddag tillsammans.

På söndag skall jag kåsera i Adelövs Pingstförsamling. Temat för cafe stunden är "Den röda tråden".
Jag har försökt att fokusera och känna av hur jag skall lägga upp denna stund och hoppas att besökarna skall få med sig ett och annat hem. Det känns verkligen ärofyllt att få chans att få berätta om min resa från de senaste åren. Hur saker kan hända som man inte tänkt, som i sin tur kan leda till något otroligt bra som man inte kunde drömma om att man skulle få vara med om. Ja, livet är verkligen spännande.

Ja, är du i krokarna runt Adelöv så är du självklart välkommen du också. 

Nu sitter jag och funderar om jag inte ändå är lite trött nu. Lite lugnare i huvudet och lite släpigare i ögonen. Kanske kan jag finna ro på huvudkudden nu och ligga stilla så länge så jag hinner somna. Jag skall nog försöka.

Go natt på er och jag önskar er alla en härlig onsdag då den snart gryr. 

Lite av varje.

Hej vänner.
Så är det fredag igen. Ännu en vecka att lägga till handlingarna. Jag har just skrivit veckobrev till arbetsgruppen för #HjärtatsHus och försöker nu stänga ner min hjärna från arbetsveckans tankar. Inte lätt då det snurrar saker hela tiden som man skulle kunna göra, jobba vidare med, eller rent av borde göra. Jag har tex en hög med fakturor här bredvid mig som skall läggas in i vårt företags program men nej, nu vill jag inte mera idag. Nu sitter jag här och låter bokstäverna ramla ner framför mig. Papperna ligger bra där de ligger, de kan vänta tills måndag. Jag har nämligen ingen Inga som gör de åt mig så de kan ligga där och samla damm under helgen.
 Jag borde städa huset men nej det tänker jag inte heller göra mer idag. Jag gick med dammsugaren min morgondans i ottan precis som alla andra dagar så de värsta tussarna har jag samlat i alla fall. Nu är Jämten inne i en päls-fällo-period så det är drivor med hundhår efter nattens sovning i soffan, på golvet, på mattan, på dörrmattan och i kökshörnan. Hon flyttar sig nämligen ofta under nattens timmar. Men vad gör väl det då man har en dammsugare,,,,,
 Vad har annars hänt sedan sist? Oj , oj så mycket. Det är nya händelser var vecka tycker jag. Besökarna på #HjärtatsHus kommer som vanligt, några nya var gång. Och jag är så tacksam att jag får vara en del i detta. I dag har jag varit i Jönköping för att hålla ett litet föredrag inför Samverkansnämnden, tror jag det heter. Ja, politiker tror jag. De var i alla fall intresserade då jag under femton minuter fick berätta om vår verksamhet.
Jag laddar förresten inför den 2a april då jag är inbjuden till Adelövs Pingstförsamling för att där kåsera om senaste årens händelser. Rubriken på denna stund är Den röda tråden. Och gissa vad jag bla kommer att prata om? Jo såklart #HjärtatsHus.

I vardagsrummet här i huset ligger en stor målarduk uppspänd på hela bordet. Var gång jag kommer in i rummet så undrar jag vad jag egentligen har åtagit mig, hur jag vågat säga ja? Jag skall nämligen försöka måla ett träd som skall installeras i kyrkan i Adelövs Pingstförsamling. Fick frågan för flera månader sedan och har sedan vänt och vridit, spånat, tänkt i olika material osv osv. Men det hela landade i att jag skall måla. Hm. Får se om andan faller på i helgen. Och om tid finns för det. Går liksom inte att stänga in mig och bestämma att nu skall jag måla en timme. Det funkar inte så. Jag måste känna lugn och ha tid på mig, inspiration. Inte gå och tänka på massor med annat. Nu vet jag att den stunden nog inte kommer då jag kan släppa allt men idag är i alla fall inte rätt stund att ta tag i penseln. Nej, trädet får förbli det det är över ännu en natt, det är fördelen med att måla med akryl att jag kan måla igen och över och över igen.

I tisdags hade vi årsmöte i Bröstcancerföreningen Victoria. Jag har sedan tidigare aviserat att jag inte ville väljas om nu utan stiger åt sidan. Har varit med i styrelsen några år nu och känner att jag måste smala av mina gärningar igen, så det inte blir bara hackat och malet och inte det jag tänkt. Så det kändes väldigt bra, samtidigt som det är ett visst tomrum då vi har en väldigt fin gemenskap i styrelsen. Men jag har ju kontakt med dem i alla fall, mig blir de inte av med. Jag har fortfarande ansvar för både facebook och hemsida så jag kommer att ha tät kontakt med dem. Och så kan jag nu hänga med på aktiviteter som medlem förstås.
Jag fick så fina presenter vid mötet:

Kortet är målat av goa Anette Hugosson, hon gick med i styrelsen samtidigt som jag. Och hon är helt fantastisk på att måla, eller hur? Så fick jag skivan som Anitha Axelsson har sjungit in. Anitha som också är med i styrelsen. Tänk vilka kreativa och duktiga kvinnor vi har i föreningen. Och så en fantastisk brosh i silver, handsmidd. Ja, käre vänner vad presenter. Tack kära ni.

Nu när jag sitter här så ramlar nästan ögonen igen, jag är visst lite trötter. Jag skall nog förflytta mig till köksregionen och försöka få till något att mätta magen med till aftonen. Jag vill önska dig som läser en riktigt skön helg. Nu är väl ändå våren på gång här i södra Sverige. Jag såg två tranor idag, på varsin åker. Måntro om de var osams?

Ha det så bra.

Kap Verde

Hej vänner där ute.
Nu måste jag väl ändå ge lite rese historia från vår härliga semester i februari. Nu har jag fått in bilderna i burken så jag kan dela med mig.
Patrik och jag åkte en vecka till ön Sal , en av flera öar i Kap Verde. Vi bodde i Santa Maria som ligger söder på den lilla ön. Vi har aldrig varit så här långt söderut tidigare. Söder om ekvatorn.

 

Vägen från flygplatsen söderut. Sand sand och åter sand. Här lyckades jag fånga lite grönska från bussens fönster. Annars är det ett tämligen magert landskap.

 

 Vy från balkongen. Kap Verde är vindsurfarnas paradis, populärt för vattensporter av olika slag. Inte konstigt då det blåser konstant. Det var en fröjd att sitta och titta på duktiga surfare och även roligt och spännande att se turister som vågade sig på bedriften att stå på en bräda på vågorna. Intressant.

På stränderna och ja överallt var det mycket lösa hundar. Men någonstans så hade folk koll på varje hund ändå. De fick mat, de sågs efter. Det fanns ingen hundskit någonstans utan var rent och fint. Vi såg vid flera tillfällen hur personer fångade in en hund och bar den, ofta med tvång, ut i böljan den blå. Ingen hund var ju pigg på det, men fick desto bättre fart på benen då den väl kom i land igen efter en tvätt. Då skvätte sanden runtom minsann.

Även på hotellet fanns det mängder med lösa katter. Men alla var rena och fina. Jättesöta och trevliga.

 

På Kap Verde betalar man en turistskatt, direkt på hotellet. En del av den går till detta sk barnhem dit barn kan komma efter skolan och få mat och hjälp med läxor. Här kan man få lämna in saker man inte vill dra hem från semestern, ja man kan tom få vara där en stund om man vill , med barnen för att hjälpa till. Det behövs händer och vänliga själar.

 

På Piren var det tjockt med folk under förmiddagarna då fiskebåtarna la intill med sina fångster. En salig blandning av olika människor likväl som fiskar. Jättespännande. Vi var lite sugna på att åka ut och fiska men då vågorna gick så höga så vågade vi faktiskt inte äventyra det. Vi ville hellre äta en god middag även den kvällen.

 

Här rensar en man sin fångst. Han hade bla fått upp en tonfisk på 18 kg. Diskussionerna var ofta högljudda, inte minst då kvinnor var med. Vad diskussionerna gällde förstod jag inte, men kanske var det priset, vem som skulle få köpa eller, ja inte vet jag. Intressant var det i alla fall.

 

 

Dessa underbara blommor. Bogamville. I olika färger klängde de längs husväggar, framförallt vid hotell.

 

Kontrasterna såklart stora. Kvarteret bredvid hotellet kunde se ut så här.

Vi såg ganska många människor som var handikappade på olika sätt. Och då menar jag verkligen handikappad. En kille hade ett krokigt ben som var längs hans höft, alltså i jämnhöjd med höften. Men jag såg honom både springa med kryckor och cykla i alla fall. Otroligt hur han kunde.

Några uteliggare såklart. Men de störde inte. Jag upplever nog att det tiggs mycket mera här hemma vid våra affärer nu istället. Faktiskt.

 

Under söndagen besökte vi en katolsk kyrka där det hölls gudstjänst för allmänheten. Kyrkan var fullsatt och det var mängder med stolar uppställda utanför som också var fyllda av människor. Genom de öppna fönstren kunde vi lyssna till ljudet från härlig sång, gospel.

 

 

Solnedgång ved vår balkong. Denna fantastiska sol. Något som jag inte har upplevt tidigare och som verkligen visade att vi var på andra sidan ekvatorn var månen nattetid. Vår måne då den bara är en skåra så är den ju alltid lodrät. Men se här var den lodrät. Jag har aldrig reflekterat över att det är så.

 

 

Ja, det var en härlig resa. Kap Verde är en ö att besöka om man vill ha lugn och ro. Eller om man vill vindsurfa förstås. Vi är ju inte så begivna på vattensporter så vi njöt av att läsa istället. Jag njöt av två böcker faktiskt under denna vecka. Och tänk vilken skön avkoppling det är att läsa.
Hemresan gick också bra. Vi landade i Göteborg klockan ett på natten. Körde hem och la oss i sängen vid fyra. Klockan sex gick vi upp och vid åtta var jag på sjukhuset för att få berätta för ett tjugofemtal personal på onkologen om vår verksamhet i Hjärtats Hus. Så då var vi tillbaka i verkligheten igen.

Nu har några dagar gått och vi har kommit tillbaka i verkligheten. Vi hade öppet i flygeln under onsdagen igen, som varje onsdag nu. Hjärtats Hus. Denna dag hade vi minst trettio besökare och flera bevis på att även närstående behöver möta andra och få stöd. Så det känns så rätt. så berikande att få vara en del av detta.
På torsdagskvällen var jag med på mitt sista styrelsemöte i Bröstcancerföreningen Victoria. Nu vid årsmötet kommer jag att lämna mina uppdrag där. Ja, inte alla föresten. Jag kommer troligen att fortsätta att ansvara för både facebook och hemsidan. Om ingen annan intresserad anmäler sig förstås. det vore toppen.  Hör av dig i så fall, jag lämnar det gärna till någon som känner sig motiverad.
Men nog känns det kluvet att lämna detta gäng. Vi har kommit varandra tämligen nära under dessa år. En sådan här styrelse blir ju väldigt nära in på skinnet då vi har många saker gemensamt i och med den sjukdomshistoria vi bär på. Och att man hjälper varandra på ett väldigt naturligt och gediget sätt. Ja, jag kommer att sakna dessa kvällar. Men ibland måste man välja för att orka med. Och för att göra ett bra jobb.
Jag har också valt att gå ur Patient och närstående rådet i Regionen. Nu skall jag fokusera på vårt företag och Hjärtats Hus.  Och lite annat förstås. Jag är inte orolig att bli sysslolös, inte det minsta.

Nu är klockan slagen för att inta lite mat känner jag. Och hundarna behöver nog rastas igen. Vi tog en långpromenad på morgonen, en skön morgon om än lite kall om näsan. Men jag gillar ju vinter. Ja, jag skulle faktiskt sakna naturens växlingar, årstiderna osv. Att bo permanent i ett land som nere i Afrika tex, skulle inte vara något för mig. Att alltid ha sol och blå himmel., att alltid lyssna till havets vågor mot stranden. Nej, det är inte min grej. Men jag är oerhört tacksam att ha fått uppleva även den delen av världen.
Då vi kom hem efter vår resa, fick jag faktiskt stanna upp vid fönstret flera gånger första dagen. För att njuta av snöflingor som föll tyst och stilla mot marken, för att se solen som kämpade för att bryta sig fram bakom molnen, för att lyssna till total tystnad då inga vågor syntes till.  Att då dessutom få se rådjur strosa utanför fönstret, fåglarna som äter från fågelbordet, räven som går över isen. Katten som smyger runt knuten för att få komma in i värmen. Ja tänk så bra jag har det.
Och snart får jag ge mig ut och angla. Nu sjunger det i isen då det är många minus på nätterna. Nu blir det en fin is att ge sig ut på.
Nu önskar jag er alla en fortsatt fin helg. Var rädda om varandra.

Att sätta en fågel i fokus.

Sicken skön lördag jag har idag. Efter den vanliga dammsugningen, diskningen etc har jag suttit lite med datorn och spånat angående ett uppdrag jag har. Det är bra att man har tillgång till denna maskin, tänk så mycket uppslag man kan få.
Slappar just nu vid tvn, njuter av skidtävlingar för fullt. Dricker kaffe, äter julens sista saffransbiscotti, hunden i knät, vad kan man mer begära.
Jag har precis anmält mig till en fotokurs! Tänkte att jag skulle kunna unna mig att göra något av eget intresse nu i vår. Och jag är ju väldigt glad i att ta bilder. Min lilla kamera är väl bra, men det blir ju mest med mobilen då den alltid är med mig. Men känner det skulle vara kul att lära sig hur en systemkamera fungerar, även om jag inte äger en sådan! Jag hoppas få låna av sonen. Så nu skall det bli av.
Härom dagen tog jag några bilder då jag var på vanliga hundpromenaden.
Alltid så spännande med ljuset.

Vi har så mycket vackert i naturen och den bor jag ju i. Så jag har nära till motiven om jag vill.
Ja, det skall bli roligt med kursen, om jag nu kommer med. Det kanske är fullbokat redan?

Härom dagen krockade en liten fågel med köksfönstret. Jag hörde dunsen och rusade för att titta. På trappan satt en liten talgoxe och kippade efter andan med böjda vingar. Så utsatt där öppet på trappan. Jägare är jag och då tar det tag i hjärtat att se ett djur plågas och vara så utsatt. Sagt och gjort. Jag tog på mig vantar och gick ut till den lilla. Flyttade den till julutsmyckningen som fortfarande är kvar på altanen. Där, i granriset, satte jag den lilla. Här satt hon skyddad i alla fall och kunde pusta ut och vila upp sig.

Så vacker eller hur. Den såg ut att trivas tämligen bra. Bara efter en liten stunds vila flög den glatt iväg och vi var båda lyckliga.

Nu går det en rådjursget och en bock här utanför fönstret. Så vackra. De har sina favoritställen då det ännu finns gott om fallfrukt från höstens skörd.

I går var vi på vårt årliga bio besök. Vi brukar gå en gång per år, oftast i mellandagarna vilket vi inte fick till denna gång. Så nu blev det i januari istället. Vi såg på 101 åringen som smet från notan. Och vi skrattade såå, jag tyckte allt att den var bra. Även om första filmen var bäst. Men det är väl aldrig lätt att göra en andra film efter en sådan succe. 

Nu sjuder en soppa på spisen, lite mat i magen kan man behöva även idag.

Önskar dig en fortsatt trevlig helg. 

Den röda tråden.

Så är jag där igen, sista dagen på ett år är här. Och jag är med! Tacksamhet får bli ordet för min del idag.
Det är populärt att ge en årskrönika i olika versioner, att ge en tillbakablick på året som gått. Och det är ju inte utan att man lätt ramlar i det spåret själv, tankarna snurrar över tider som gått. Men framförallt är jag oerhört nyfiken på året som ligger framför. 2017. Måntro vad det kommer att ge oss? Ett helt oskrivet blad, spelar ingen roll hur vi planerar och tror det skall bli. Vi vet ändå inte förrän efter året hur det faktiskt blev.

Året 2016. Ja, det har varit ett oerhört spännande och på samma gång slitigt år. Jag har fått så många nya vänner, så många nya upplevelser. I början på året fick vi klartecken från Region Jönköpings Län att de vill att vi drar igång verksamheten i Hjärtats Hus på allvar. Första träff blev i februari då vi bjöd in medlemmar från patientföreningar i länet. Under våren hade vi öppet vid fyra tillfällen, en gång i månaden.
Men så i augusti ökade vi växeln. Öppet varje onsdag eftermiddag. Jag har alltid åkt till flygeln med en flygande fjäril i magen, tänk om ingen kommer. Tänk om det här inte håller. Tänk om det inte är som jag tror. Tänk om??????
Och varje onsdag har jag åkt hem från flygeln med en GLAD och tacksam fjäril i mitt hjärta. En fjäril som vittar om att , jo, det här är rätt. Vi är på rätt väg. Så många möten med medmänniskor har stärkt vår tro på att vi är på rätt väg.
Så inte är det konstigt att jag ser fram mot ett nytt år.
Det är fortfarande många pusselbitar som skall falla på plats, vi hoppas ju och jobbar för att detta skall bli en självklar del i vårt samhälle. Vi hoppas och tror att det skall bli spridning på det, så att fler i länet kan få ta del av det. Fler i landet.
Vi behöver såklart mer ekonomiska medel framöver. Allt kostar ju. Men jag vilar i tron att är det meningen att vi skall löpa på så löser det sig också. Ja, jag sitter ju inte och väntar på att pengar skall ramla ner från himlen, det gör jag inte. Men jag hoppas vi kan komma till skott att söka pengar från Allmänna arvsfonden snarast. Och att de gillar vår verksamhet. Att det löser sig då det är dags.

Någonstans så känns det som det går en röd tråd genom hela denna process med Hjärtats Hus. En tråd som har sin början för många år sedan.
Då jag började min blogg, i oktober 2010, skrev jag som rubrik för min blogg
"En blogg där jag lyfter mina tankar om ett föränderligt samhälle. Om mina visioner och drömmar. Hänger du med?"
Jag har läst denna rubrik med jämna mellanrum, ibland kan man ju behöva ändra och förnya saker och texter. Men varje gång slås jag av att den stämmer lika bra idag som då. Exakt det är ju det vi håller på med , att göra verklighet av en dröm som kan göra stor förändring för många i vårt samhälle. Den där röda tråden........

Nu vill jag ta chansen att sända ett STORT TACK till alla ni som hjälpt till med visionen som blev verklighet. Utan er hade det inte gått. Och utan er besökare hade det definitivt inte blivit något.

Jag vill önska er ALLA ett riktigt bra  2017. Min önskan att vi skall få tillsammans utvecklas vidare, sprida möjligheten att träffas. Och framförallt så önskar jag er ALLA GOD HÄLSA. Må vi få ett bra år tillsammans.

I veckan fick jag filmen som Region Jönköpings Län har gjort under hösten. Här är länken. Hjälp oss gärna att SPRIDA filmen och bjud in den du känner.

https://youtu.be/Us60CHixQ7M

 

Gott Nytt År.

Välkommen 2017.

Tacksam.

Måste skriva av mig lite.
Huvudet fullt av tankar och känslor. Tacksam.
Sitter själv vid tvn och slötittar på Ernst som pysslar till jul. Själv har jag knappt kommit igång med julförberedelser men känner mig förvissad om att det blir jul hur jag än beter mig. Jag orkar inte stressa i år. Jag har köpt hem min sill som jag skall lägga in. Jag har lämnat in kött för rökning. Jag har fått iväg julklappar till mor och far och julkorten ligger klara att skicka iväg.
Jag njuter.
Nu har vi haft sista träffen för Hjärtats Hus för detta året. Och sååå gott det känns. Jag blir så varm i hjärtat då jag känner sådan kärlek vi får av våra besökare. Det är tufft såklart, det är inte alltid, eller kanske sällan jag finner ord att svara med i våra samtal. Men jag känner mig privilegierad av att få lyssna, att få vara delaktig i den här resan som vi gör nu. Så många goa vänner jag fått under detta år. Så många möten jag fått göra som berör mig på djupet. Jag är helt enkelt så evigt tacksam att få vara med om detta. Att få vara i livet och arbeta för att kunna göra dagen bättre för mina medmänniskor.
Idag är det reportage i Jönköpings Posten. Då reportern tog kontakt med mig för ett par veckor sedan  och frågade om de kunde få göra ett uppföljningsreportage från det de gjorde för några år sedan blev jag så klart glad. Men framförallt kände jag att yes, nu får vi chansen till lite mera marknadsföring om vår mötesplats. Så det blev direkt min förmaning till reportern, det måste handla om det jag brinner av framförallt.
Han var lyssnande och förstod mig. Han mötte mina tankar och det känns bra.
Jag visste inte vilken dag reportaget skulle komma. Men i morse då jag startade upp mobilen så hade jag en hälsning från en kompis som hade länkat reportaget till mig, då jag inte själv har tidningen. Tack Werner.
Under dagen har vi haft möte i arbetsgruppen då vi planerade lite inför våren och annat som stod på agendan. Tiden räcker inte till för allt vi behöver prata om. Men några saker hann vi i alla fall klara av idag.
Efter mötet gick jag till pressbyrån och köpte mig en tidning. Fick en smärre chock då jag slog upp mittuppslaget och ser mig på en hel sida! Gissa vad min första tanke var då? Jo, att bildens storlek påminde mig om min tonårstid då jag kunde ta ur en helsida ur en tidning på ett band eller en musiker som jag gillade då. För att sätta på väggen! Ha ha. Kanske skulle jag ta och sätta mig på väggen???? Nej, så långt har det inte gått. Men det är klart att jag känner mig berörd av detta.
Jag blir berörd av tanken att jag är med och påverkar människor i min närhet. Och jag blir varm i hjärtat då jag tänker på möjligheterna som kan ligga i framtiden. Region Jönköpings Län är verkligen med i arbetet, jag ser sådana möjligheter att detta kan få spridning och ge stöd åt fler i länet, i landet.
Igår då vi pratade om min resa med cancern, om jag hade velat ha den ogjord? Då kan jag inte bara säga ett rakt ja på den frågan. Såklart hade jag gärna velat slippa cancern, MEN under resans gång har eländet gett mig så mycket. Så många goa vänner som jag inte hade fått möta annars. Så mycket jag har fått lära mig som jag inte hade fått om inte..... cancern hade kommit i min väg.
Detta är väldigt kluvet. Och jag kan känna mig tjatig i mycket. Men jag är helt enkelt tacksam att få vara med, tacksam för vad livet har lärt mig. Tacksam för det jag får vara med om att förverkliga av drömmar och mål. Tacksam att få se fram mot ett nytt år med nya möjligheter.
Tacksam.

Förevigade regndroppar till ackompanjemang av hundars klang.

Lördag i skogen. Ja, idag har jag tränat mig på att bara vara. Att stå stilla på pass och lyssna till ljudet av drivande hundar. Inte alltid så lätt då man har så mycket i huvudet och känslan att man borde göra nytta istället. Men idag tog jag mig som sagt tid för att bara vara.
Jag har en dröm. I framtiden skulle jag vilja skaffa mig en riktig kamera och lära mig den så bra så jag kan krypa nära och göra spännande foton. Idag kröp jag nära i naturen bland buskar och snår med min mobilkamera och fotade så gott det gick. Men jag blev faktiskt ganska nöjd, eller vad säger du?

 

Regndropparna skimrade som små ljus på grenar och blad.

 

Så skimrande vackert.

 

Nästan så man kan spegla sig i droppen.

 

Nog lever vi i en fascinerande natur så säg. Och jag är så tacksam att jag tog mig den stunden idag.

 

 

Skogen speglar sig i droppen.... fascinerande.

 

 

 

 

 

Adventstid

Tänk så är vi där igen. Än en gång får vi uppleva adventstid då vi tänder våra ljusstakar och njuter av ljuset det sprider, då det är så mörkt då dagen skymmer tidigt. Snön är borta här i Småland vilket gör det än mörkare. Vad gott det då är att få tända lite mera ljus och belysningar i och runt våra hus.

Snart är det lucia. Och jag gläds extra i år då min goa brorsdotter Olivia blir Tranås Lucia.




https://goo.gl/PAu8qR

Jag ser fram mot kröningen i Tranås Kyrka då jag hoppas kunna vara med och få njuta av deras sköna sång och värme. Och jag önskar att du Olivia och ni alla i luciatåget får njuta av upplevelsen. Det lär vara en intensiv period och ett minne för livet. Allt gott önskar jag er.
Det är dessutom så att flera av tjejerna i tåget bor i Adelöv. Så roligt tycker jag.

Idag tar jag det lite lugnt än så länge. Och det är ju söndag så då kan man ju få göra det. Jag har klarat av ett pass på kontoret och betalat räkningar. Det är lite turbulent i huset då mina små hundar inte är riktigt bra. Vi tror att det är något virus/maginfluensa! Har inte tänkt på att hundar kan få det. Men det började med att Zelma blev helt sabb i magen för ca en och en halv vecka sedan. Hon var knepig i magen i  sju dygn vilket innebär ett evigt spring även på nätterna för att hon skall få komma ut. Hon är jätteduktig på att säga till men det har inneburit att jag har legat på soffan nere för att snabbt komma till undsättning och få släppa ut henne, gå ut med henne.. Hon är bra nu men så i onsdags var det dags för Moa. Nu är vi inne på fjärde dygnet så det ser ut att bli en sjudygns sjuka även för henne. Bara att bita i och sova de stunder vi får. De är pigga för övrigt och hämtar sig bra, det är huvudsaken. Nu hoppas jag bara att de andra hundarna klarar sig, det räcker så här.

Vad händer för övrigt här då? Ja, till veckan så laddar vi för att hälsa ännu flera besökare välkomna till vår mötesplats Hjärtats Hus. På onsdag är det dags igen, kl 13-18. Förra onsdagen var vi ca 20 besökare och det känns att reportagen i tv gör verkan nu så att fler hittar till oss. Känns jättegott att få känna att vi kan vara till stöd för varandra och hjälpas åt. Verkligen gott. Snart släpper Region Jönköpings Län en film som vi tror skall vara till god  hjälp för att sprida informationen om oss också.

På onsdag skall jag göra något jag kanske inte trodde att jag skulle göra. Jag har bokat tid hos Team Olmed i Jönköping för att få göra ett inlägg till mitt bröst. Jag har inte brytt mig om att göra något efter min canceroperation för sex år sedan. Men känner att jag sliter ut bh-ar  på löpande band och linnen och tshirtar hänger snett på min kropp. Ja, det ser faktiskt rätt dumt ut. Så nu efter senaste mammografin då jag fick ett okay igen. beställde jag tid för att få hjälp med detta. Jag kommer aldrig att göra ett operativt ingrepp för att justera eller fixa. Aldrig. Men ett inlägg kan ju vara bra hjälp. Ja, vi får se hur det går. Det blir en ny upplevelse.

Nu brinner det gott i braskaminen, på tv visas 15 km herrarnas skidor från Finland. Damernas redan avklarad. Som jag förstod det så gick det inte alls bra för Charlotte Kalla. Och jag önskar att ALLA har förståelse för att det inte måste vara kris eller katastrof då det inte lyckas, att hon är en vanlig tjej också med känslor precis som du och jag. Att vi är ödmjuka och stöttar henne och inte dömande. Jag tycker mig se så många hårda ord och kommentarer mot våra fantastiska idrottspersoner. Önskar att vi kunde vara mer berömmande och uppmuntrande i stället. Det skulle alla vinna på.

Jag skall ta och baka lite lussekatter nu. Har längtat länge men inte haft tiden att göra det. Nu skall det bli. Trots att det är söndag.

Jag önskar er alla en riktigt fin adventstid nu. Var rädd om varandra. Ta vara på dagen i dag och tänk på dina medmänniskor.

  Som jag vill bli bemött, så skall jag också bemöta mina medmänniskor.

Hjärtats Hus

Hej alla vänner.
Vad mycket det händer. Vilken vecka, vilken dag! Och nu tänker jag sätta mig ner och bara skriva, det som jag gillar att göra så gärna. Det är så avkopplande då man är uppe i varv.

Ja, var skall jag börja? Nu har jag ju inte skrivit på ett tag igen. Men ni som känner mig vet ju att jag har kämpat en längre tid för att få igång en mötesplats för cancersjuka och närstående, det vi döpt till Hjärtats Hus. Och sedan augusti har vi ju nu öppet varje onsdag eftermiddag i flygeln vid Ryhovs Herrgård i Jönköping. Känns så inspirerande och jag har fått såååå många goa nya vänner under denna tid. Vänner som jag annars inte skulle ha fått träffa.

Hur som haver. Förra onsdagen var en vanlig onsdag. Tänkte jag. Vi började med möte i arbetsgruppen först på förmiddagen. Mycket diskussioner och funderingar framåt. En av knutpunkterna är marknadsföring. Hur skall vi nå ut till våra medmänniskor så de vet att vi är igång? Inte helt enkelt av olika anledningar.

Innan jag åkte på förmiddagen så var Patrik lite "på" angående min klädsel. Typ: -har du inget roligare än den där tröjan? Den har du väl haft mycket ????? Jag blev såklart lite smått konfunderad men gick lydigt och bytte till det han föreslog. Kjol hade jag redan på mig men jag tog min favoritkavaj så blev han nöjd. Och slängde på lite mera smink... för fridens skull.....

Tidigare i höst har SVT Smålandsnytt varit i kontakt med mig för de vill göra ett uppföljningsreportage från det de gjorde för ca ett och ett halvt år sedan. Vi bestämde att höras framöver någon gång. Så i onsdags, under vårat möte, ringde de från redaktionen. Vi kom överens om att de kunde komma framåt tretiden på eftermiddagen. Då skulle jag kunna hinna förbereda våra besökare på att vi skulle komma att få besök från tv. Vilket jag också hann berätta för arbetsgruppen innan vi skildes åt.

Det är klart att jag hade mina misstankar då. Hm, undrar om Patrik och Smålandsnytt har kokat ihop något, eller varför var han så mån om vad jag hade på mig?

Jag åt min fil och musli till lunch, plockade fram roll upen och andra saker vi skulle ha på eftermiddagen. Så började folk droppa in. Alltid lika roligt att träffa dom. Alltid lika goa kramar. Inte alltid en del av dem mår lika bra men tillsammans så brukar vi hitta energi och roliga skratt.

Efter en stund går ett gäng iväg på stavgång som vi brukar göra om vädret tillåter och besökarna är på det humöret.
Jag sitter kvar och pratar med ett par i huset.
Så ringer Stina och Evelina. Kommer ni ihåg mina goa tjejer? Ja, jag säger mina goa tjejer. För det är vad de är. Tjejerna som var med i ett tidigt skede, då vi startade facebooksidan, bloggen, började göra armband, vi åkte runt och "uppvaktade" alla möjliga personer som vi tyckte borde nappa på vår ide.....affärsplan, marknadsundersökning...... Goa Evelina och Stina.
Det var nämligen planerat att de skulle komma och hälsa på hos oss den här onsdage. Och jag längtade verkligen efter att få träffa dom.
Nu ringer dom och säger att vi strax kommer in. Ja, visst , det går jättebra säger jag. Ni är sååå välkomna.
Jag håller utkik i ett av fönstren och ser skymten av tjejerna OCH en kamera man. Slås av tanken att nu kom smålandsnytt tidigare än det var sagt! Ja ja, det spelar ju ingen roll. Ett gäng är på promenad men de kommer ju snart tillbaka, det löser sig. Det brukar ju det mesta göra.

Jag går för att öppna dörren och vad möte mig väl där????
Ja, inte var det Smålandsnytt inte!
Kolla skall ni se!

http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=3631072

Ja, det var första drabbningen. Tala om kupp. Tala om chock! Och såklart var det detta Patrik visste om! Ha ha, han sa sedan: Ja men tänk om du kunde lyssna på mig någon gång!!!

Fortsättning följer:

http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=3631212

Ja, käre vänner. Vi som pratade om att vi hade svårt att nå ut till våra medmänniskor! Ja, idag nådde vi många kan jag säga.
Jag har försökt att svara på kommentarer på Facebook osv men jag la ner det. Jag hann inte förrän det pep till och nästa hälsning kom. Så det här får bli mitt TACK till er alla.

Nu hoppas jag att alla berörda parter inom Region Jönköpings Län och vården etc kan känna sig DELAKTIGA i detta projekt. Det är ju inte bara jag som jobbar i det. Vi är många nu. Volontärer, personal inifrån sjukvården etc. Men TILLSAMMANS kan vi göra jättemycket , bara vi får fortsätta.

Ja, jag kan väl tillägga att under eftermiddagen kom ju även Smålandsnytt till oss. Så det var intervjuer om vartannat i olika rum. Tur vi har ett så bra hus där man kan dela upp sig.

Jag hoppas nu av hela mitt hjärta att detta skall slå väl ut. Att drabbade personer skall våga komma till oss. Vi har en trevlig tillvaro i huset, vi pratar och skrattar och kan ibland även gråta. Precis som livet ter sig i verkligheten.
Flera gånger har besökare sagt hur de har känt sig trötta eller risigt skick och inte knappt orkat ta sig till oss. Men efter en stund tillsammans så går de glada och lite lättare till mods därifrån. Tänk att det kan göra så stor skillnad att få möta andra. Och förstå att DU ÄR INTE ENSAM.

Till sist vill jag såklart säga ett STORT TACK till Evelina och Stina. Ni är helt underbara. Det är så roligt att ni är med oss i verksamheten, trots att ni inte finns i Jönköping. Ni är guld värda.
Nu skall jag ta på mig den fina t-shirten jag fick dagen till ära. Den får jag bära med vördnad. Ha ha.

                                                              Tjingeling......

Ömsom kallt och ömsom varmt.

Ja, idag har varit en dag med olika temperaturer. Det var ju älgjaktspremiär idag så vi gav oss upp vid 4,30 för att klä oss, göra matsäck, gå ut med hundar, packa bössa osv osv. Är ett företag att komma iväg på morgonen så det krävs lite planering kvällen innan.
Jag satt i ett högt torn, från början i mörker, men sakta kom ljuset och jag kunde urskilja träd och stenar, jordhögar som i gryningen skulle kunna vara ett djur, i fantasins värld. Det var urkallt. Blåste och regnade på tvären.
Så varför utsätter man sig för detta? Ja, det undrar jag också. Men nog är det lite spännande i alla fall, IFALL han kommer där rätt var det är. När du minst anar det kan han stå där.
Han kom dock inte fram idag, inte till mig. Jag satt och värmde mig med mitt kaffe och min filt. Det kan jag verkligen tipsa om att ha med en filt är suveränt. Jag drar runt på en tunn fleece filt, ser inte mycket ut och tar inte mycket plats. Men ack så skönt det är att svepa den runt benen, eller huvudet om det är riktigt illa.
Dagens jakttorn var ombonat och fint. Till och med en hylla att ställa kaffekoppen på. Inte illa.

Ja, hem och byta om. Kolla mailen och ringa några samtal. Och så gav jag mig ut i betena. Nu har nämligen korna begett sig hem till sin gård så nu skall stängslen ner. Och nu bytte jag temperatur kan jag säga. Nu frös jag INTE.

Nu är det kväll och jag sitter vid brasan och skall se på Kockarnas Kamp i tv4.
Jag har just läst bloggen om Fabian Bolin som berättar om sin kamp mot Cancern.

http://fabianbolin.waroncancer.com/2016/10/09/fabian-bolin-war-on-cancer-day/

En stark kille som blir allt starkare mitt i allt det sjuka han tvingas att gå igenom.

Och nu skall jag vila min kropp.
Trevlig kväll önskar jag dig.

God morgon världen.

Klockan är bara fyra på morgonen och jag har legat och snurrat runt i min säng under någon timmes tid, kan inte sova.... För mycket i huvudet. Är trött egentligen men känner mig för trött i huvudet för att kunna sova. Måste skriva av mig lite.....
Jag önskar att jag ska få vara med om en fin morgon då det snart gryr där utanför mitt fönster. Det är alltid med viss spänning man vaknar kan jag tycka, undrar vad som skall möta en under kommande dag. Vilka nyheter skall man nås av idag? Hur ser världsläget ut idag? Hur går det för de arma människorna i Aleppo? Hur ser det ut där orkanen har haft/har sin framfart längs Floridas kust? Har det varit lugnt på olika resdestinationer under natten? Hur går det med det stundande viktiga valet som USAs folk står inför?
Är korna kvar här ute i hagen? Har vi vatten att dricka idag också? Vattenståndet sjunker ju hela tiden, det ser vi så tydligt på sjön där snart båten ligger på grund i båthuset. Mår mina barn bra idag? Mår mina kära föräldrar bra idag? Har dom sovit gott i natt? Mår våra anställda och deras familjer bra idag?
Känner du igen frågorna? Känslan då en ny dag är på gång.

Det händer så mycket omkring oss , hela tiden. Och så mycket kan vändas till frustration. Som du kanske vet så har jag mycket kontakter med människor som är sjuka, har varit sjuka, som är i kontakt med vården osv. I och med mitt arbete i Hjärtats Hus möter jag många inom cancervärlden. Men även i min nära omgivning möter jag många människor som på olika sätt kämpar sig fram. Somliga via vårdens krångliga korridorer och ibland underliga bemötande.

I förrgår kväll gav ännu en ung kvinna upp efter en lång tids kämpande mot cancer. Hennes kropp orkade inte längre. Vila i frid kära du och jag sänder mina tankar till hennes familj som jag vet har ett riktigt elände efter en tuff tid vid hennes sida.

 

 

Då jag nu under några års tid har mött så mycket personal inom vården och människor som arbetar med att utveckla vården så kan jag inte annat än häpna och bli förfärad över hur jag gång på gång får höra de mest tråkiga berättelser. Hur människor blir konstigt bemötta. Trots att vi tycker vi har kunskapen och lever i ett land som borde ha förutsättningen för att ge ett bra bemötande.  Jag vill ge ett exempel. Tänk dig att du är under "utredning" för misstanke om ev en svår sjukdom. Du går på röntgen och väntar på svar. Det kommer inget..... du blir kallad för blodprover och gör dem.  De säger då att du kommer att få svar inom en vecka, kanske en vecka och ett par dagar...... tiden går,,,,, du hör inget.

Du läser på dina vårdkontakter via webbtjänsten för att se om det står något där. Nej, inget svar där heller. Du skriver då till vården med en liten fråga om när du kommer att få något svar.... Du får svar..... att en läkare har i åtanke att ta kontakt med dig i slutet av november!!!!!!!!!!!!!! Ja, men det är ju två månader tills dess!!!! Sextio dagar! 1440 timmar. 86400 minuter!!!!!

Och då har du redan väntat och funderat i fyra månader innan.....

Du skriver ett svar: -Jag tycker det känns lite länge att vänta tills i slutet av november innan jag får veta något.

Morgonen därpå ringer en sköterska upp och säger snabbt : "Hade det varit något akut så hade du ju blivit kallad. Det är nog inget du behöver vara orolig för"

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

 

Efter samtalet känner du att du skulle ha besvarat det, att du skulle ha sagt att du faktiskt är orolig och inte visste att DE tänkte så, att du faktiskt väntade dig ett svar då de ju lovade det.... men du hinner inte finna orden i tid... innan sköterskan har lagt på luren. Du var ju inte beredd på samtalet denna tidiga morgon. Samtalet blev utifrån sjukvårdens tidsplan, inte utifrån dig som patient. Igen.

 

Bemötande.

Att möta patienten där den är.

Att sätta patienten i fokus.

Patientnära vård.

Att se patienten som en kund.

 

Hej och hå, säger jag. När vi inte ens kan tänka oss in i hur det är att gå och vänta och inte veta!

 

Hur i alla sina dagar skall en patient veta och förstå att "om jag inte hör något, om jag inte får svar trots att de lovat, så är det NOG INGET AKUT" ????????????

VEM MÅR DÅ BÄTTRE AV DENNA VÄNTAN? AV DETTA BEMÖTANDE????

Ja, inte är det många inte. Jag begriper inte varför det skall vara så svårt att sätta sig in i hur det är att som patient gå och inte veta. Var har empatin tagit vägen? Måste det stå på skärmen att man skall tänka på patienten och återkoppla svar för att det skall ske? Varje gång?
Jag förstår inget.
Och jag blir så trött att då försöka förändra och berätta gång på gång hur viktigt detta är. Hur många står och berättar om sina upplevelser vid olika seminarier, hur vi ¨gamla" patienter gång på gång lämnar ut oss själva och berättar om vår upplevelse under en sjukdomsresa. hur vi ville bli bemötta. Hur mycket bättre det skall bli.
Och så kan vårdens personal inte ens förstå det givna, att man vill ha SVAR, Att vi patienter inte kan läsa läkarens tankar, inte sköterskans. Att vi är vanliga dödliga personer som inte mår bra av att inte få svar. Att ingen blir friskare av att vänta på provsvar osv. Denna ovisshet, den tär så oerhört mycket.

Men så finns det såklart de där underbara undantagen. De där fantastiska läkarna och sköterskorna som har fattat poängen. De som ser oss som medmänniskor som faktiskt har en själ och hjärna och kan tänka sig in i hur det faktiskt kan kännas. De som bemöter positivt och omhändertagande. De som visar på medkänsla och omsorg. Som tur är finns de också.

Dom borde ha dubbel lön!

Jag är så tacksam för alla goa människor jag får möta. Människor som jag får lära känna då de besöker oss på Hjärtats Hus. Det känns verkligen gott. Det känns som vänner för livet.
Jag har också goa vänner i styrelsen för Bröstcancerföreningen Victoria. Riktigt goa vänner. Vi är ett gott gäng som gör allt som står i vår makt för att hjälpa varandra och köra föreningen vidare. Trots att vi inte har någon ordförande.... och det är inte lätt skall jag säga.  Nej, det har faktiskt gått så långt att jag nu har bestämt mig för att kliva åt sidan vid nästa årsmöte. Trots att jag håller gemenskapen med mina styrelsevänner så högt. Jag får nästan gråt i halsen då jag tänker på att inte vara med på mötena som ofta har diskussioner högt i tak. Med många glada ideer.
Det suger för mycket nu. Det tar för mycket av min hjärna. Jag blir för splittrad av att ha  för många saker igång samtidigt. Mina olika högar på de två skrivborden måste bli färre. Jag kan ofta stå och titta på högarna och undra vilken hög jag skall angripa nu. Vad var det jag skulle jobba med nu? Vad var det jag skulle ringa nu, innan jag JOBBAR? Vem skulle jag maila nu, innan jag ska göra det jag skall göra, JOBBA?
Och jag måste fokusera på Hjärtats Hus. Det måste gå först för min del nu. Jag känner att mitt ansvar väger tungt där.
Och jag vill verkligen vädja till dig där ute i samhället, i Jönköpings Län. Du där som skulle vilja jobba i en styrelse för bröstcancerdrabbade. Nu har du chansen. Snälla, det måste finnas fler goa människor som skulle vilja vara med och dela vårt jobb. Blir vi fler så blir det ju lättare och inte så betungande. Tillsammans går det lättare. Och du finns där någonstans också som vill vara ordförande. Det är jag säker på.
Det gäller bara att du kommer på det. Och att vi hittar dig.....HÖR AV DIG.
Kanske är det någon man som skulle vilja vara  med i styrelsen? Det vore häftigt. Och bra.

Ja, det får bli min förhoppning för den här dagen. Tänk om jag finge ett samtal från någon trevlig medmänniska som säger att han/hon vill vara med oss i styrelsen? Wow, det skulle göra min dag till en fullträff.....

Och så hoppas jag av hela mitt  hjärta att jag får goa nyheter då morgonen gryr. Att Sverige vaknar till en lugn morgon, tänk om världen vaknade till fred och frihet, över hela jorden!
Att jag kan ringa mor och far och få höra att allt är gott där. Att få önska dem trevlig helg som jag alltid gör vid vårt samtal på fredagar. Att mina barn är på jobbet och mår topp. Att kossorna går i hagen och att vi kan dricka av vårt vatten idag också.

Jag önskar mig och dig och er alla en riktigt bra fredag.

Min kompis fotografen

                                       Kolla vilken bild......
Helt magisk. Jag blir helt lyrisk och jag är så glad att jag har Nancy som vän här på facebook också där jag får ta del och njuta av hennes bilder. Nancy och jag gick på Förskollärarutbildningen tillsammans för ett antal år sedan och man förstod redan då att hon hade öga för att se det vackra. Hon har verkligen förmågan att fånga ögonblicket, eller hur? Åh så sugen jag blir på att äga en fin kamera och få go på fotokurs hos dig Nancy. 

 

Jag får själv ägna mig åt att berätta historian om höstens sista utflygning här på gården. Nämligen svalorna. Jo, det blev minsann två kullar i år också, precis som förra året. Men två helt nya bon. Förra sommaren nyttjade man samma bo men se det dög inte i år. Nej, i år byggdes det två nya på vår altan och jag kan inte med att förstöra dom såklart utan har följt deras uppväxt med stort intresse.

I årets andra bo såg vi så småningom fyra små  huvuden sticka upp och bli ivrigt matade av föräldrarna. Och denna  höst var det ju tämligen gott om mat. Luften var full av gott. Och det är klart att byggmaterial finns det ju gott om då vi har flera hundar som har go päls att isolera med, eller i alla fall bädda med.

Fredagen den 9 september, klockan var 8 på morgonen, jag satt vid tvn och åt frukost. Brukar inte göra det men turligt nog gör jag det just denna morgon. Ser boet från soffan. Ser hur det är mer aktivitet i boet än tidigare.

Då jag räknar huvudena ser jag att de är tre och förstår då att en har flugit ut. Nu blir det ännu mera spännande att se vad som händer.

En vuxen kommer och sätter sig på kanten, flyger iväg. En av ungarna sätter sig på kanten, sträcker ut sina vingar, putsar och tvättar sig, sträcker ut sig lite igen och så........ sträcker den ut vingarna för att för första gången i sitt liv flyga......

Vilken känsla det må vara.

Två ungar kvar. Nu kommer en vuxen svala igen och sätter sig på kanten. Måntro om den säger till sina små ungar att "Var inte rädd, du KAN flyga"?

Ja, detta är helt fantastiskt. Det gjorde min fredag till en jättefin dag. Jag får följa hur en efter en tar steget ut i luften. Den sista att lämna boet tar extra lång tid på sig. Jag tänker ett tag att den nog inte är redo att lämna boet ännu, kanske den behöver några dagar till för att växa till sig.....

Men nej då. Efter en stund till så sträcker den ut också och lämnar tryggheten i boet.

Vilket skådespel.

En annan underlig sak denna höst har varit hur arg en av föräldrarna har varit på mig. Jo, faktiskt. Trots att jag verkligen lät dom få göra ifrån sig på trappsteget och husera på vår altan. trots det var hon/han arg på MIG. Ja, det var främst mig.

Så fort jag kom ut på den sidan huset så började det sjungas på svalors vis över mitt huvud och det dröjde inte länge till förrän hon/han gick till attack mot mig. Ja, det var som ett viggenplan tog sats från  hög höjd och siktade mot mitt huvud. Gång på gång på gång på gång.

Alltid lika skickligt, kunde känna  hur den nästan snuddade vid mitt hår, som för att varna mig från att gå för nära. Jag var väl mest rädd att den skulle krascha i mitt huvud! Tala om att kunna parera sin flygning otroligt skickligt.

Tiden som följde tillbringade ett tjugofem tal svalor stunder på antennen på taket. Viss flyguppvisning som för att tala om att nu är vi snart beredda att åka söderut. Snart är vi samlade och färdiga, beredda på en lång flygning. Några dagar......sedan blev det tyst....

Nu är svalorna borta,  flugit iväg till sydligare breddgrader antar jag.

Du lilla svala, välkommen tillbaka nästa år. Era bon finns kvar, bara att flytta in till våren igen. Jag längtar redan tills ni kommer tillbaka.

 

 

Vackra vyer. Vacker höst.

Hej vänner.
Så är det söndag kväll igen. Nu skall man vara pigg och full laddad inför en ny vecka. Nu skall man vara utvilad och förväntansfull inför vad som komma skall. Eller?
Ja, dagarna blir inte alltid vad man tänker sig. Inte heller helgerna. Jag har egentligen inte gjort något speciellt ansträngande i helgen men är ändå väldigt trött känner jag. Men nu har jag natten på mig att återhämta mig. Sedan blir det en måndag med nya utmaningar. Ny vecka som är som ett oskrivet blad. Och nog är det väl spännande, så säg.
Vad jag har i min almenacka är förutom arbete här på gården att det är dags för styrelsemöte i bröstcancerföreningen igen. En kväll skall jag ha mysigt med ett par gamla arbetskamrater , spånar som bäst vad jag skall bjuda på att förtära. På onsdag är det Hjärtats Hus som gäller. Mm.
Hjärtats Hus ja. Tänk att det blev verklighet i alla fall. Denna innovation som jag kämpat för i flera år. Nu har vi öppet i den mysiga flygeln varje onsdag eftermiddag. Och varje gång kommer det nya besökare, var och en med sin ryggsäck som de kämpar med. Somliga med lättare gång och lättare innehåll än andra. Alla är vi så olika. Jag har redan fått möta så många olika personer, lyssna till så många olika öden. Utifrån traumat med cancer så kan det ju såklart se väldigt olika ut.
Somliga har den där rädda blicken, den som säger att de tror att döden väntar direkt bakom hörnet. Somliga har fått lite distans till eländet och kan skämta om tillvaron som tog en vändning i deras liv de inte hade planerat eller tänkt alls. Somliga har kunnat greppa tag om en envishet och en målmedvetenhet som är enormt fascinerande att få uppleva. Somliga är tysta, somliga pratar mycket.
Ja, vi är alla så olika. Och så får vi mötas här under samma tak, i samma mysiga lokaler, bland trygga volontärer där vi får dela våra tankar och upplevelser. Livet är rikt mot mig. Verkligen rikt. Jag är så tacksam för varje samtal jag får dela med de människor jag möter. Tacksam för de medarbetare som kommer för att hjälpa, människor som vill komma för att höra om vår verksamhet. Människor som vill att vi ska komma och berätta om Hjärtats Hus för andra. Ja, det är verkligen oerhört spännande.
Tänk att det blev så här! Pusselbitar faller på plats.
Hur kommer det sig egentligen?
Förra onsdagen fick jag frågan av en besökare. "Hur kommer det sig att du har jobbat för att få till denna mötesplats? När började du?"
Ja, det är ingen enkel fråga att besvara.
Jag får verkligen tänka en stund, suga på svaret, formulera tankar i mitt huvud innan jag försöker mig på ett svar.
Mitt svar är flera. Så här i efterhand så känns det som det är en kedja av händelser , där det ena leder till det andra, så som livet ju ofta är.
 Hur jag efter min cancerbehandling skrev boken och beslöt mig för att trycka den. Hur jag sedan deltog i konferensen Utvecklingskraft i Jönköping då jag berättade om min sjukdom och boken. Hur jag kom med i bröstcancerföreningens styrelse och andra grupper, hur jag allteftersom tiden gick mötte allt fler som kände sig ensamma och rädda, den där osäkerheten då man "skrivs ut som färdig" efter behandlingarna men står orolig bredvid och försöker förstå vad man har varit med om. Jag möter så många berättelser på olika sidor på media , cancerföreningar etc som uttrycker detsamma. Hur jag möter många som är närstående som känner sig otillräckliga och slut. Ja, då måste man väl göra något , eller?
Jag hör talas om Maggies Cancer Caring Center i Skottland , jag lyckas ta mig dit för att på plats få möta besökare och volontärer. Här tänds en låga inom mig som sedan dess är svår att släcka.
Jag jobbar timma ut och timma in för att försöka sätta en modell som skulle kunna fungera i svenska samhället. Jag slukar allt som går att läsa , om hur patienter och närstående kommer i kläm i olika sammanhang inom och utanför vården.  Kanske som en sporre för mig att orka kämpa vidare.
Jag sprider ringar på vattnet genom att prata och prata med allt och alla. Politiker, beslutsfattare, läkare, andra proffesioner inom vården. Osv Osv Osv.
Och min familj orkar med mig..... Jag har många gånger känt mig tjatig i mitt jagande efter ett Hjärtats Hus.
Och längs hela denna resa så möter jag människor som just här och just då kan hjälpa till på olika sätt för att få drömmen att bli sann. Personer som jag mött för flera år sedan kan helt plötsligt komma att betyda något helt annat i ett senare skede.
Förra veckan stod jag framför grupper av åhörare på konferensen Utvecklingskraft igen. Men denna gång pratar jag inte om min bok, nu pratar jag om Hjärtats Hus idag. Om verksamheten som vi faktiskt bedriver nu. Det ena leder till det andra.
Ja, det var ju som du förstår en väldigt kort sammanfattning. Det har ju varit många sömnlösa nätter och många gånger har jag ställt mig frågan vad jag egentligen håller på med.
Men nu är vi här. Nu har vi vårt Hjärtats Hus.  Ja, i alla fall en tid. Vi har fått det lovat att vi kan hålla på i arton månader som projekt. Men i vår värld så är vi bara i början på något som skall bestå, något som skall vara en självklar del i samhället i framtiden. Sakta sakta formar vi vår innovation till en verklig föränderlig verksamhet. Man måste tro på det man gör.

....................................................................................................................................................................

Hur det kan bli. Nu är det måndag morgon! Jag kom av mig i går kväll. Orkade inte skriva mera. Lusten tappade taget om mig. Men nu är jag tillbaka igen. Eller kanske var det tv programmet Genikampen som tog min uppmärksamhet, ja så var det visst. Jag gillar det programmet.

Framför mig har jag nu en lista med saker som måste göras nu direkt på morgonen. Flera samtal som skall göras, kontoret mm. Sedan hoppas jag hinna ut idag och måla vidare utomhus. Vädret är ju fortfarande helt perfekt för det. Vilken höst vi haft så här långt. 

Vill lägga till några bilder från vår vik. Tänk att samma vy kan se så olika ut vid olika tidpunkter. Visst är det häftigt, vår moder jord så säg.

Hoppas du får en riktigt bra vecka. Att du får många goa skratt, det mår vi bra av. Att du får njuta av naturen och hösten, det mår vi också bra av.
Nu kör jag vidare mot nästa punkt på min lista.

Att bara vara.

Hej vänner.
Hoppas du mår bra, riktigt bra. Ute skiner solen stundtals idag och det är varmt. Riktigt varmt. Sommaren går, dag för dag, timme för timme, minut för minut. Har du tid för att njuta av dagen? Hinner du bara sitta ner och bara vara? Hinner du ta in av dofter och ljud som bara finns under dessa sommarkvällar? Jag hoppas det.
Har du semester? En av de vanligaste frågor i dessa dagar. Jag som egen företagare brukar svara med ett svävande svar, njaeee, inte så mycket av det i år. Senast jag hade semester i flera veckor i sträck var 2007. Och sammanhängande semester med min man i flera veckor har jag aldrig varit med om. Så är det att vara egen företagare. Fördelen med att inte ha flera veckor i streck kan ju vara att jag inte behöver få ångest för att den snart är slut. Jag minns att man räknade ner, även om det var roligt att komma tillbaka till jobbet. Man hade så stora förväntningar inför dessa semesterveckor.

Nu vill det till att fånga dagen då den kommer. Fånga stunden då den infinner sig. Just nu är en sådan. Så nu sitter jag ner här en stund och skriver av mig lite tankar. Tänk att det är så skönt att skriva.

Tusen tankar går genom min skalle. Som vanligt. Men jag har kunnat släppa taget lite om "alla" måsten, "alla" ska göra, "alla "punkter som står på att göra listan, ja i alla fall stundtals. Så jag känner mig lugnare och mera till freds nu än på lång tid. Stor del tror jag det beror på att jag vet att Hjärtats Hus kommer att öppna dörrarna i augusti, att jag inte har mycket att förbereda inför det utan vi har läget under kontroll, att vi är flera som är med då, att våra underbara volontärer vill vara med. Det känns tryggt. De senaste två somrarna har mycket energi gått åt att fundera och våndas över hur vi skall komma igång, i vilken form, vad nästa steg skall kunna bli, vad jag skall göra för att få det till verklighet osv. Den här sommaren kan jag vila lugn i tanken att det är en verklighet. Känns oerhört skönt.

Helgen som var kunde vi ta en snabb sväng till Jämtland. Väldigt snabb. Tog semester fredagen! så vi åkte tidigt på morgonen och kom hem söndag kväll. Men jag hann med att få vara med mor och far i några timmar i alla fall. Och det kändes väldigt värdefullt. Är så glad att ha dem, att kunna åka hem ibland, även om jag önskar det kunde vara oftare.
Vi tog en härlig promenad på söndagen, far visade sina vackra gärden och ängar, där blommor har fått återhämta sig och växa fritt i år. Fantastiskt. Så länge sedan jag såg sådana ängar. Numer slås ju allt tidigt för att bonden skall få ut mest möjliga skörd. Men då far inte längre har djur så njuter han nu av blommor som han minns sedan han var barn. Ja, vi gick där och tittade och njöt tillsammans. Och hundarna njöt, ja vi njöt allihopa. Jag plockade en underbar bukett som nu står på mitt köksbord.

 

Moa och Zelma njöt bland blommor och fjärilar.

 

Prästkragar, röda underbara klöver, rölleka, blåklockor och flera andra blommor som jag hade ynnesten att få plocka även som barn . Underbart.

 

Då vi kom hem ramlade vardagen på igen och jag har rumlat runt med allt möjligt. Allt ifrån att måla fälgar på skogsmaskinen, hämta oljor för service mm till att skörda i trädgården. Minsann är det ett rikt både blom- och bär- år .

 

Vinbärsbusken tyngd av mängder av vinbär.

Fryser in bär tillsammans med bladen. Så är det bara att ta upp en påse och koka av, sila och röra i LITE socker så har vi juice i vinter. Så gott och känns som det är mycket vitaminer kvar. Lyx, eller hur?

Du som läser min blogg vet att jag förra året hade svalungar på altanen. Det har vi haft i år också. På en annan stolpe, precis bredvid bordet där vi sitter då tillfälle ges. Nu är ungarna ute och du kan tro att det är full fart med flyguppvisningar då de svischar förbi i väldig fart. Tala om att de är snabba och skickliga flygare, den farten och kunna parera och missa både våra huvuden och annat som kan dyka upp på altanen. Fantastiskt.

I förrgår hörde jag syrsorna för första gången denna sommar. Alltid lika speciellt att höra deras sång. Utanför huset har vi en get och hennes kidde som går och njuter i det gröna. I rosorna är det miljoner humlor och bin, ja det sjuder verkligen av liv nu.

Ja, nu har jag suttit ner några minuter. Nu lär jag ta tag i vardagen igen. Skall försöka få igång en gammal gräsklippare i eftermiddag och köra av lite gräs. Och så har en självgående gräsklippare stannat på ett ställe, så den måste jag försöka skrämma liv i. Men först ta en dans med min dammsugare, byta hårtussarna från våra fyrfota kompisar så de kan lägga dit nya. Kontoret är klart för dagen. Kaffet står på och solen är nu framme igen.

Önskar dig en fortsatt fin dag. Oavsett om du har semester eller ej.

Ett stukat öra!

Nu har det hänt! Det jag inte visste kunde hända. Vad då, undrar du?
Jo, jag har stukat mitt öra!
Ja, i alla känns det så. Jag vet egentligen inte om det är möjligt, om det finns något som heter så inom läkarvetenskapen. Men ömt är det så det förslår. Det hände då jag torkade mig med handduken, örat vek sig och ajjjjj så ont det blev då! Ha ha.
Ja, det är väl tämligen världsligt i alla fall. Tämligen onödigt att jag skriver om det över huvud taget. Det finns så mycket annat som är sååå mycket viktigare.
  Idag har jag suttit i möte med en man som vet vad jag jobbar för, som känner till mitt engagemang för cancersjuka och anhöriga , med projektet Hjärtats Hus. Vi satt under en timmes tid och ventilerade tankar och frågeställningar som dyker upp längs resans gång. Det kändes väldigt bra. Han frågade vem jag har att diskutera med då jag kommer hem från våra öppet hus- tillfällen. Vem jag bollar med. Ja, det är min man det svarade jag. Såklart är det min man jag bollar med. Han är mitt absolut största och bästa bollplank. Vi kan se saker utifrån helt olika synvinklar vilket ofta är väldigt bra då man snöar in på en vision och ett arbete. Men det tynger på också. Det är inte alltid lätt att mötas och förstå varandra, förstå varandras engagemang och vad man vill.
Vi har nu sommaruppehåll för Hjärtats Hus. Den 24 augusti öppnar vi dörrarna igen och kör då med att ha öppet en dag i veckan, hela hösten. Det ska bli så spännande att följa utvecklingen, att få möta de jag har mött, att få stifta nya bekantskaper, att få vara med vidare och bygga broar mellan människor, att få nätverka.
Jag gillar ordet Nätverka, det har fått en väldigt djup innebörd för mig. Att möta andra människor, få prata och se vad man har gemensamt, vilka gemensamma hållpunkter, åsikter man har etc. Att få möta personer senare i andra sammanhang och förstå att vi faktiskt hade "nytta" av varandras erfarenheter, fast vi kanske inte visste det första gången vi sågs. Ja, det kan faktiskt gå år mellan möten, plötsligt så finns personen där som kan ge de svar du letar efter.
Spännande.

Förra veckan firade jag och maken trettio år som gifta. Ja, firade och firade. Vad gör man en vanlig tisdag, en vanlig arbetsdag? Jo, man får göra det bästa av det. Då jag vaknade möttes jag av ett smycke från min livskamrat. Blev verkligen glad. Sedan jobbade vi som sagt var hela dagen, planen var att vi skulle äta gott och länge på kvällen. Men det visade sig inte vara så enkelt. Middagen fick vi fram på bordet framåt 21 tiden! Efter mycket strul och inte bara roliga händelser under dagen.
Gott var det hursomhelst och jag är så tacksam att vi får ha varandra ännu efter så många år. Det är inte självklart. Det är inte utan möda som vi är tillsammans ännu. Det tror jag alla par kan skriva under på, det är inte en dans på rosor alla dagar i ett förhållande. Om jag tänker tillbaka så vet jag tillfällen då det har varit kämpigt, stressigt, osäkra saker som händer som tär på förhållandet. Men någonstans så har aldrig tankar funnits på att vi inte skulle stå vid varandras sida. Någonstans så har det alltid varit självklart att vi skall kämpa vidare, sida vid sida.
 Den gången sjukdomen slog till mot mig, blev det inte lika självklart längre. Då trodde jag att resan var slut, att min käre man skulle få leta sig en annan fru. Så funkade jag.

Men tji, så blev det inte. Vi fick år efter det också. Och jag får nog säga att vårt förhållande idag är ännu starkare. På något sätt så är vi så inkörda med varandra så något annat finns inte.
Så länge våra kroppar och hjärnor fungerar, skall vi stå och gå tillsammans genom livet. Så är det med det. Och jag känner mig såååå trygg.

Att vi känner varandra bevisas också genom att han år efter år lyckas köpa kläder till mig som passar både i form, färg och storlek. Ja, jag brukar få en klänning av honom varje födelsedag, har så fått i många år. Och det är inte många gånger jag har behövt byta. Eller velat för den delen.
Så var det även denna gång då jag fick smycket av honom. Mina ögon blev fyllda av glädjetårar då han lyckats ge mig det smycket som jag har drömt om, men inte yppat för honom.  Vi känner varandra rätt bra, det är helt tydligt.

Nu hoppas vi få vara friska och köra vidare med våra liv, våra projekt, våra visioner och drömmar. Jag skall avsluta dagen med att åka med en kompis till en mysig klädbutik ute på landet, "Lilla Hus Collection" i Boet. Lite kvällsnöje så här på kvällskvisten, en helt vanlig torsdag i juni.

Hoppas du får en mysig kväll också.

 

På lördag är det dags för de årliga auktionerna i Sunhult och Frinnaryd, det ser jag fram emot och hoppas att jag kan komma iväg på det.