Onsdag morgon, solen går upp i viken och naturen laddar för en ny dag. Fantastiskt att få uppleva än en vår. Är ju inte på något vis självklart att få göra det så jag känner stor tacksamhet.
Solen är varm, det blev jag varse igår igen. Höll mig i skuggan i princip hela dagen och målade men ändå var jag lite väl bränd om nästippen till kvällen.
Minner om gamla svunna tider där tiden satt sina tydliga spår. Men så välbevarat.
Människan gör mycket bra men än en gång har vi fått bli varse hur många gånger det kan gå fel också. Jag tänker på de kvinnor som tog sig ut igår efter tio år i fångenskap i USA. Slås av undran hur snett det kan gå. Och frågor snurrar i mitt huvud, hur mår man då man kommer ut? Hur känns det att förstå att man missat tio år av familjens och vännernas liv? Hur tar " man igen" denna tid? Kan man det? Hur mycket har samhället ändrats under dessa år som man varit instängd? Och det lilla barnet som inte sett någon annan än dessa människor inom husets väggar vad jag kan förstå. Inte klokt att det en människa kan göra på det här viset.
Huga mig, måste ju vara fruktansvärt och traumatiskt. Underlig är vår värld och underlig är människan.
Nu ska jag ge mig ut i min verklighet. Måla takbjälkar står på schemat idag. I går målade jag klart nästa sida av huset, så man kan nästan säga att halva huset är nästan klart nu. Idag kommer plåtslagaren och mäter på resterande plåt som vi behöver. Jag har förvarnat snickaren om att vi förhoppningsvis kan ta lite elvakaffe ute idag, jag har lite äppelpaj kvar sedan gårdagens gästabud. Dom gillar ju att bli lite bortskämda har jag förstått. Skulle tro att även plåtslagaren gärna slår sig ner en stund till lite kaffe. Muta? Nej då inte alls. Jag är bara snäll.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv gärna en kommentar här om du vill.