Längtar efter att skriva

Ja, det gör jag verkligen. Längtar efter att skriva. På bloggen, någon bok, vadsomhelst. Men tiden räcker inte till. Eller orken, eller ärligt talat är det en kombination av de två.
Nu är det så mycket i görningen, från tidig morgon till sen kväll. Ja och så är det där med att komma i säng på kvällen, att överhuvud taget sluta arbetet utomhus på kvällen då det är ljust så länge. Inte lätt. Men underbart.
I går kväll satte jag mig på min lilla bänk på berget och ville sitta där för att bara vara en stund och njuta. Fåglarna kvittrade vackert omkring mig, runt bänken blommar liljekonvaljer, styvmorsviol och gullvivor. Mängder av vackra gräs som vajade lätt i vinden. Helt magiskt. Jag kröp på alla fyra och fotade en stund, underbart.
Men inte hade jag tålamod att sitta där så lång stund inte. Nej, nedanför berget har jag sedan en tid tillbaka en liten buske planterad i gräsmattan. Och har i mitt huvud försökt jobba fram en rolig kantsättning till densamma. Har gått runt i uthusen och letat för att hitta något passligt. Men så i går då jag sitter där på bänken för att njuta så ser jag det. Såklart! Stenar. Gamla stenar. För se det finns det ju gott om i vårat landskap.
Så jag gav mig ut i nejden och bar stenar. Slit och släp men ack så roligt. Och nöjd med mitt resultat kunde jag ju ha satt mig på bänken och njutit av den klara kantsättningen men se då var jag så trött och varm så då var det läge att gå in och duscha och sova. Så var den dagen till ända.

Nu hade jag tänkt lägga ut mera bilder här men ack så blir det inte. Tiden sprang och jag med den. Återkommer snart hoppas jag. 

Stuga att hyra

Hej vänner. Tisdag eftermiddag, solen har precis hittat fram bakom regntunga moln. Ja, moln som har varit väldigt välfyllda med regn och hagel. Varierande väder kan man lugnt säga. Och kallt.   Tror knappt man är i mitten av maj faktiskt. Men värmen kommer säkert snart. Bara att vänta...

 I väntan på det kan jag passa på att tipsa om vår lilla stuga som vi tänker hyra ut under några sommarveckor i år.

     En väldigt enkel stuga, med låg standard, utan el och inget indraget vatten. Men läget är desto mer fantastiskt. Trettio meter från sjön. Något för den som vill bo i ett lugnt läge och uppleva naturen in på husknuten.

Vi har lagt ut den på vår facebooksida där vi  har följande text:
" Först och främst vill vi ge dig chansen att uppleva att bo i en stuga utan el och vatten. Vi hyr ut veckovis i första hand. Där du lagar mat på den lilla gasolplattan och hämtar vatten utanför husknuten. Där du får njuta av fotogenlampans och stearinljusens sken då det mörknar. Där du får lyssna till väderleksrapporten från transistorradion innan du ger dig ut på sjön Ören. Kort och gott, ett väldigt enkelt boende för dig som vill uppleva lugnet i naturen, närheten till sjön och de vilda djuren in på husknuten. Hoppas du ska finna att dessa möjligheter kan ge dig några lugna sköna dagar. Vi vet, för vi har själva bott i stugan en sommar. En oförglömlig sommar.
Stugan är möblerad, en dubbelsäng och en bäddbar soffa av äldre modell. Lämpar sig för två till fyra personer. Hyra tretusen kronor / vecka. Vill du hyra sänglinne så ordnar vi det."

Är du seriöst intresserad eller vet någon som vill hyra så hör av dig till : maggie@maggies.se

Ja, detta blev väl dagens tips. Nu måste jag skynda ut till ängarna, snart kommer korna för sommarbete. Ha det gott.

Utsikt från bryggan.

Söndag den tionde maj.

Regnet kommer i skurar. Blommorna har fått sin dos av vatten för flera dagar framöver. Träden likaså. Liksom jag. Inte helt enkelt att arbeta utomhus då vädret varierar så hit och dit. Jag tycker det känns som att april har hängt med in i maj i år. Ena stunden tar vi på sydvästen och jackan, för att i nästa sekund hålla på att få smått värmeslag innanför klädtrasen. Av med jackan och mössan. För att snart känna hur vinden drar kallt i ryggslutet, precis där linningen tar slut..... Ja, sickna problem. Ilandsproblem.


Men nu ska vi väl i alla fall satsa och tro att sommaren snart är här. Och då kan man vara radikal på flera sätt. Ett är att skapa sig ett par nya skor.
Förra säsongens underbart sköna gummistövlar har egentligen gjort sitt. I alla fall i bemärkelsen av att vara täta gummistövlar. Men inte behöver man göra sig av med dom för den skull inte? Nej, då skapar jag mig ett par sköna smidiga kliva-i-och-ur-skor.

Se så bra det blir. Från stövel till stövla-sko! så hänger de med en sommar till. Nja, kanske inte att rekommendera att springa ute i vattenpölar med. Men ut med hunden skor duger de alltid bra till. Nästa steg är väl att skära av hälkappan också, så har jag mig ett par gummi-tofflor.

Apropå gummistövlar. Jag har alltid trivts väldigt bra i just gummistövlar. Ja, faktum är att det nog är ett av de skönaste plagg jag vet. Om det är ett par sköna , välformade, vill säga. 

Och jag vet fler som har eller i alla fall hade en viss kärlek till stövlar. Min Oscar hade en väldig förkärlek för allväderstövlar som barn. Ja så till den grad att han vägrade sluta använda dom en sommar då vi andra tyckte det var läge att ta på sig skor i stället. Det slutade med att far i stugan tog sonen under armarna, bar ut honom på andra sidan gräsmattan, tog av honom allväderstövlar och strumpor, satte resolut ner sonen på gräsmattan och lämnade honom där. Oscar står lite smått förtvivlad kvar och kräver att få sina stövlar. Ja, jag vet inte om det har lämnat några traumatiska spår hos honom? Det hoppas jag inte. Men det är ett minne som vi än idag kan skratta åt. 

Vad gör jag då mellan regskurarna? Ja förutom arbete som hör till en fritidsbonde som jag är så gillar jag ju att påta på i trädgården. Tänk att det kan vara så skönt att rensa ogräs. Eller tillfredsställande kanske jag skulle vilja kalla det. Framförallt då jag får ta bort ogräs bredvid vackra blommor, då känner jag mig rik. 

Och nu blommar det för fullt i rabatterna. 

Tulpaner i olika färger och storlekar pryder mina rabatter. Och då kylan håller i sig får jag njuta av dom lite extra länge. En fördel i det hela.
Jag har i år försökt få igång en drivbänk, eller sålåda eller vad vi nu ska kalla den. Du vet, jag gjorde ju en låda förra hösten av det gamla staketet som omgärdade gården här tidigare. Nu har jag i alla fall sått shcarlottenlök, mangold, morötter, rädisor mm i den och täckt med fiberduken.
Nu är det bara att vänta på värmen och hålla tummarna. Jag gluttade lite på duken i går och såg att det börjar skymta små gröna blad från den blöta myllan.
Vi har fått upp ett gäng fågelholkar i år och några har jag sett har fått små hyresgäster. Spännande.
Lönnarna har fått sällskap av humlor som ger ifrån sig ett samfälligt dån. Ett rogivande dån.
Tranorna går ute på gärdet och sjöfåglarna hälsar på inne i viken. Ja, det här är verkligen en fantastisk tid att få bo så här på landet. En ynnest var morgon jag får vakna och blicka ut över sjön, ett skådespel för ögat oavsett om det är sol eller ösregn. Ingen dag sig lik. Björkarna har nu sina små öron och sin underbara ljusa gröna lyster. Den som snart går över till mörkare grön och så skyms av all annan grönska som snart sätter fart.
Jag älskar den här tiden innan allt har blivit fullt utslaget. Nu är allt så fräscht och så nytt. Så oanvänt. Och nu ser jag allt det nya som kommer från dag till dag. Om en tid ser jag nästan inte allt det vackra för allt vackert som skymmer. Det gröna tar över.
Börjar faktiskt redan längta tills att korna kommer tillbaka för att beta våra marker.
Hoppas du har en lika skön och fin söndag som jag.

Nu är våren här.

Ja, solen kommer fram allt mera känns det som och värmer allt mera för var dag som kommer. Så skönt. Tänk att jag får uppleva en vår till. Vilken lyx. Vilken rikedom. Inget är ju självklart.
Veckan som har gått har väl än en gång visat på hur skört livet ändå är. Alla dessa människor som flyr med skruttiga båtar över havet för att få komma från eländen i sitt land och så händer den ena tragedin efter den andra där tusentals människor får sätta livet till. Fruktansvärt. Människohandel på tvåtusentalet.
I min mans släkt var det nära att bli människohandel en gång. Ja , inte som trälar eller slavar förstås, men ändå. Det var två bröder som miste sina föräldrar och skulle säljas på auktion! Nu talar vi ändå inte om så väldigt många år sedan...... Hur som helst så blev det så att en  släkting till dem tog sig an dem och förbarmade sig över dem. Ja, så de fick komma till samma hem och inte behövde delas på.
Nu blev det inget lyckligt hem vad jag förstått. De fick slita och göra rätt för sin föda minst sagt. De fick ge sig ut i lagården innan skolan och små som de var och redskapen så stora så rann såklart gödslen längs armarna på dom! Och därmed hade de inte det så lätt i skolan bland kamrater och jag kan tänka mig även bland vuxna, de luktade ju säkert inte så fräscht. Ja, det blev ett slitigt liv för dom. Men de kämpade på och tillsammans arbetade de sedan i många år, byggde lagårdar här i bygderna. Högg i skogen under vinterhalvåret och byggde lagårdar under somrarna. Cyklandes mellan arbetena! Käre vänner vilket slit.
Ja, så har jag fått det berättat för mig i alla fall.....
Det finns många historier om människor som farit illa i vårt land och i historien vet vi hur trälarna såldes och nyttjades i olika länder så långt tillbaka i tiden vi kan komma.
Men dagens människohandel. att låsa in människor i förråd under däck i dåliga båtar, att antingen lämna skeppen med flit eller inte kunna få det i hamn så människor drunknar så här! Det är ju helt fruktansvärt. Hur grymma har vi människor blivit?

Den gångna veckan har det fokuserats mycket på hur det kan vara att vara anhörig till cancersjuka också. Att stå bredvid som Ola Ringdahls nyutkomna bok handlar om. Jag håller som bäst på att läsa den och den är väldigt tydlig och visar på det jag känner. Hur mycket det kräver av de som står bredvid och ska rodda skutan tillsammans med den som är sjuk.
Ola poängterar hur viktigt det är att vi bryr oss om varandra, inte minst om det händer en sådan här livskris. Att vi vågar fråga hur man mår, att vi vågar erbjuda vår hjälp, att vi vågar knacka på med lite mat eller erbjudande om att städa eller vad det nu kan vara. Att om vi får ett snoffsigt nej första gången ändå inte bara ge upp, utan fråga igen. Det är så viktigt och så värdefullt om man kan hjälpa varandra och ge varandra stöd i olika former.

Jag fick ett gott samtal från en vän i eftermiddags. Det gjorde mig så glad att höra hennes röst. Hon är en sådan kvinna som vågar fråga. Och orkar bry sig. Hon vill hjälpa till, med vad hon än kan göra.
Hon har själv haft cancer och vet hur det känns att ha vänner som stöttar. Att ha någon som positiv målbild och förebild. Det säger hon att hon känner i mig. Lilla jag....Tack min vän för ditt samtal.

Jag fick även ett samtal i veckan från en kvinna som vill vara med och arbeta i Hjärtats Hus, om vi kommer till verklighet med det någon gång. Jag blev så glad. Det värmer då folk engagerar sig utan att man behöver tigga om det, då människor berömmer utan att vänta sig något tillbaka.  Tack för ditt samtal.

Idag har jag varit hos tandläkaren. Alltid lika spännande då man inte vet innan hur det ska se ut på röntgenbilderna. Men allt var bra och jag fick beröm för att jag sköter mina gamla tänder bra.
Tacksam över detta åkte jag till torget i Tranås. På fredagar är det torgdag där. Så jag gick omkring bland glada människor, stötte på en och annan vän och bekanta, njöt av blommor i alla de färger. Köpte ett par kakor och åkte hem till en tidigare arbetskamrat som fyllde år härom dagen. Jag våldgästade! Ringde på dörr-klockan och bad om kaffe!!! Ha ha, Spontanbesök med andra ord. Jättemysigt var det att träffa dig IngaLill.

Nu är det kväller och jag gäspar och är lagom fredags trött. Hundarna är rastade och jag ger mig nog för denna dagen.
Glad och tacksam att jag har det så bra. Ingen som jagar bort mig vare sig från mitt land eller mitt hem. Ingen som anklagar mig för saker. Ingen som är arg på mig.
Tacksam att ha fått en solig dag till i mitt ansikte. Tacksam att ha fått möta flera vänner veckan som gått. Tacksam för livet är jag.
Hoppas att du också har haft en bra vecka. Och kom ihåg, har du en vän du kan ringa eller skriva till, kanske någon du inte har hört av under lång tid? Vänta inte för länge. Du anar inte vad det kan få för konsekvenser om du hör av dig. Det kan betyda väldigt mycket .

Så har man varit ute på resande fot igen

Ja, nu är det tätt mellan resorna. Åkt med flyg för tredje omgången på ett halvår...
Denna gång fick jag hänga med Ponsse Ladies till Finland. Vad är då Ponsse Ladies , undrar du säkert. Jo, vi har ju några skogsmaskiner av märket Ponsse. Det är ett finskt märke med tillverkningsfabriken uppe i Vieremä. Ett stabilt företag med familjen Vigren som byggt en stadig grund och är så oerhört måna om alla. Ett unikt företag kan jag tycka. De värnar om alla sina kunder, sina entreprenörer och alltså  även de kvinnor som ofta finns vid mannens sida. För det vet du väl, det är ju allmänt känt att bakom varje framgångsrik man står en kvinna som sköter väldigt mycket.

Ja, alltså har Ponsse sedan flera år tillbaka bildat en klubb för oss kvinnor också. Nu var det dags för en resa till fabriken osv. Vi var ett femtontal kvinnor, tillresande från Haparanda i norr till Malmö i söder. Alla med olika ryggsäckar och arbeten. Några kör maskiner, några jobbar med det administrativa, andra jobbar med helt andra saker, eller båda delarna. Ja, en salig blandning på kvinnor i sina bästa år som hade så oerhört roligt tillsammans.
En teori om varför vi kan ha det så självklart roligt fast vi inte känner varandra gav min make då jag kom hem. Då jag berättade vad vi gjort och skrattat om, sa han att vi alla var lika skadade! Måntro, det kanske är därför vi har så kul. Vad vet jag?

Hur som helst. Vi fick en väldigt bra genomgång och presentation av företaget av en av ägarna. Vi fick en fin rundtur i fabriken där det monteras bit för bit på dessa kolossala maskiner. Alla kilometrar av kablar som kvinnor är väldigt duktiga på att dra rätt. Ja, det var för övrigt inte karlar vid den monteringsdelen, av någon underlig anledning. Mycket imponerande arbete.
Vi fick besöka familjens gård, där allt började för fyrtiofem år sedan. Vi fick roa oss på en loge med diverse femkamper där alla verkligen kämpade och gjorde vad de kunde för att dra någon poäng till sitt lag. Lättare sagt än gjort. Jag lyckades nocka en av tjejerna då jag gjorde ett alldeles utomordentligt släggkast, mitt i planeten. Som väl var var "släggan" gjord av frigolit så den var tämligen lätt. Och utgjorde alltså ingen fara, det hela ledde bara till ett gott skratt. Och ingen poäng för mitt lag!
Likaså lyckades jag inte alls i hästkapplöpningen! Att dra en trähäst i snöre genom att vira upp snöret på en pinne , att få den att gå rakt , DET är inte lätt. Nej, det slutade med att min häst körde in i rumpan på motståndarens häst och mer föste in den hästen före min! Snällt eller hur? Jag hade nog ingen bra tävlingsdag tror jag. Borde snarare fått stilpoäng. Ha ha.
Ja, kul hade vi i alla fall. Jag har flera bilder men ska bespara både dig och dem med att visa upp dem här.
Ja, vad gjorde vi mera? Vi åt mat förstås. Massor med god mat. Och så bastade vi, varje kväll. Det hör ju till då man är i Finland.
Ja, det var en rolig resa. Och det är så roligt med att få nya vänner. Tack Sanna och Sandra för er planering och alla roligheter ni gjorde för och tillsammans med oss.

Inför presentationen av Ponsses historia och läget idag. Tack Juha.

Landade på Landvetters flygplats vid femtiden på fredags eftermiddagen och då bar det raka vägen till Konserthuset Spira i Jönköping. Där mötte jag maken min och våra goa vänner Johannes och Felicia. Vi fick i present teaterbiljetter som vi nu fick avnjuta. Historien om Amadeus. Ett oerhört fascinerande skådespel med fantastiskt duktiga aktörer. Vi blev mycket imponerade. Hade dessutom bästa platserna, andra raden framifrån. Var som man trodde att aktörerna skulle sätta sig i våra knän rätt vad det var.

Ja, du kan tro att jag var trött då jag landade i min säng strax före midnatt. Så mycket intryck och roligheter i huvudet. Men som alltid, roligt borta men väldigt gott att komma hem.

Och idag är det måndag och jag har tillbringat hela dagen på kontoret. Men nu ska jag ta mina hundar och ta en promenad i det fina vädret. Solen lyser men vinden är ännu kall. Så på med fleece tröjan och fingervantar.

Strax skall jag åka för att skifta däck till en av firmans bilar. Ett av mina "bakom-mannen-bra att ha kvinnan-jobb"

Passar på att önska alla Ponsse Ladies där ute i landet en fortsatt härlig vår. Om du är i norr där ännu snön ligger vit , eller du är i söder där det blommar för fullt. Ha det så gott. Måntro får vi ses fler gånger. Det återstår att se......undrar vem som vill ha mig med i sitt lag då?!!!

Solen skiner här

Att vi bor i ett avlångt land det vet vi alla. Och att det kan skilja i väder och vind också.
Efter en fantastisk soluppgång på morgonen lyser nu solen från en nästan klarblå himmel, blåser lite men överlag vackert. I backarna sticker det upp nya blommor för var dag som går. I går såg jag både blåsippor, vitsippor , krokusar och påskliljor. Helt magiskt underbart. Denna årstid är helt fantastisk.

Med denna vy från fönstret är det lätt att gå ur sängen.

Ser torrt och magert ut men nog hittar de fram ändå de små blommorna.

En färgsprakande show bjuds vi på, alldeles gratis är det också. Så hoppas att du får njuta av detta också.

Att landet är avlångt innebär att det kan skilja väldigt mycket från norr till söder, Fick nyss ett sms från grannar som bor i husbil i Ankarvattnet och för tillfället är insnöade! Och pratade med mor i  Jämtland. Hon hade just försökt sig på att hänga ut ny tvätt på strecket men det slutade med att hennes mössa blåste av huvudet och lakanet snurrade runt sig själv på vindan! Riktigt ordentligt blåsigt. Så det var bara att ta in tvätten igen. Så kan det gå.

Påskhelgen 2015

God fortsättning säger jag. Annandagen är här och för tillfället ser jag knappt ut genom fönstret. Det är tät dimma som omsluter gården och nejden omkring. Solen försöker ta sig igenom och gör det hela att se ännu vitare ut.
  Hoppas du har en bra helg. Med vila och härligt umgänge med släkt och vänner. Ett och annat gott ägg med och kanske lite sill till det. Eller kanske ett godisägg? Vi har faktiskt inte köpt en endaste godis till denna påsk. Så vi bidrar inte till detta ofantliga berg av godis som tydligen utgör en stor del av njutningen under denna helg. Men vi är nöjda ändå.

  Vi var bjudna på kaffekalas hos Oscar och Henrik på långfredagen. Som vanligt vet vi ju att det finns diverse goda saker att smaka på, denna gång inget undantag.

Denna gång var såklart lika gott. Idag fick vi smaka på en helt underbar tårta dekorerad med goda och nyttiga vitaminer. Och att våren är här det syns ju tydligt på bilden också. Eller hur?

Och här kommer en vårlig bild från Målviken. Scillan kommer trogen som alltid på samma plats som tidigare och lyser upp tillvaron så vackert.

Ja nu är det tid att njuta och lyssna i naturen. För var dag så ökar ljudet av fåglar som återvänder efter en för somliga lång resa. Nu ska det byggas bo och förberedas för barnkamrarna. Vi gör vad vi kan för att hjälpa till. Fick en fågelholk häromdagen som skall sättas upp i lämpligt träd. Och så har vi ju numer en jämthund i familjen, som fäller ofantligt mycket päls. Jag brukar plocka päls från henne under våra promenader och tänker att detta bomullsliknande hår måste värma gott för kommande små fåglar. Så bra att man kan hjälpas åt.

Nu har dimman lättat och jag ser sjön igen. Hundarna har sovit frukostsömnen här i soffan så nu drar vi ut igen. Ut till solen. Kanske tar jag mig en kaffetår innan.....

Hjärtats Hus, vill så mycket.

Fredag morgon. Patrik har åkt till skogs så här är jag , ensam och allena. Ja, förutom alla djuren förstås. Så jag känner mig verkligen inte ensam.
Jag vill skriva av mig lite....
Har ibland funderat på att skriva en bok till, om vardagens händelser och leverne. Men faktum är ju att min blogg är som en bok. Bloggen speglar tider tillbaka och dagarna jag lever nu. Inte alltid så öppet då jag försöker tänka mig för vad jag skriver. Vill inte hänga ut nära och kära för mycket. Vill inte såra någon. Det blir mest mina egna tankar och funderingar.

Som många av er känner till så jobbar jag hårt för att få till stånd ett Hjärtats Hus, i första hand i Jönköping. Nära sjukhuset Ryhov. Jag har inte räknat alla timmar jag gjort i detta, alla nätter jag legat vaken och vridit och vänt och funderat och klurat för att komma vidare. Jag vet inte hur många mil jag suttit i bilen, eller hur många timmar jag suttit i telefonsamtal eller vid datorn. Jag kan inte räkna dem alla.
Men någonstans sinar kraften och det är svårt att hitta motivationen.
Jag har haft dialog och samtal med så många människor som finns i samhället och på olika sätt finns i kulisserna för cancersjuka och anhöriga. Jag tänker på allt från politiker till landshövding, till patientorganisationer och personer i min närhet. Jag har, tycker jag, gjort allt och lite till.
Och nu är jag sååå trött.

Jag har under en tid känt mig yr och illamående. Jag är inte med barn, om du tänker det. Nej, jag är ju gammal nu och inte alls i det läget.... Nej, jag tror snarare att det beror på att jag inte sover ordentligt om nätterna. Inte den där riktigt goda sömnen som vi människor mår bra av.
I går kväll tog jag en lätt sömntablett. Och SOM JAG HAR SOVIT!!!! Så tungt så jag tror jag hade missat ett jordskalv om det kommit hit.... Som en stock. Kalla det vad du vill.
Jag har två sömntabletter kvar så nu ska jag köra dessa tre nätter i streck tänker jag, vill tro att det blir bättre då.
Jag är nämligen så korkad att jag glömmer att jag har sömntabletter att ta till. Den här asken var från 2010 så jag är ingen hårdkonsument på dem direkt!

Men nu åter till Hjärtats Hus. Jag har nu i veckan försökt att få kontakt med landstingets politiker igen. Och flera andra , men utan att lyckas. Ja, jag har ett möte inbokat till veckan med en annan patient som också hon arbetar för att få till stånd stöd för cancersjuka, men då i mer fysisk aktivitet. Kan vara bra att vi möts och blöter våra ideer tillsammans. Kanske....

Den här bilden är tagen i mitt fönster, en av alla blommor på mitt Ödesträ. Ja, så kallas den för blomman. Ödesträ. Här är den på gång att blomma över, i tidigare skede är det vita blommor med lite rött i mitten. Otroligt vackra blommor och jag älskar den.

Ödesträ. Ja, vad är ödet? Vad påverkar det oss?
Det slår mig att allt på något vis hänger ihop. Efter min sjukdomsbehandling mot cancern skrev jag ju en bok. Bilderna i den boken fotade jag själv och jag är än i dag så oerhört glad och tacksam att ha fått göra den boken och vetskapen att den har fått betyda mycket för många, det stärker mig.
Efter det började jag ge mig ut i samhället och berätta om min resa med cancern, då med bilder både från boken och andra som jag fotat. Naturen är en outtömlig källa på vackra bilder.
Jag tror det var under våren 2011 som jag deltog på podiet under "Utvecklingskraft Cancer" -dagarna i Jönköping. Då stod jag med ett par bilder på skärmen och försökte stapplande berätta om min upplevelse på fem minuter eller vad jag nu hade i tid att använda. Det var då jag insåg att behovet för att personal skall få mera insikt i hur det faktiskt är att vara patient , är så stort och så viktigt.

   Det ena leder till det andra. Jag fick förfrågan att gå med i styrelsen för Bröstcancer föreningen Victoria i Jönköpings län, vilket jag gjorde. Jag fick förfrågan att vara med i patient- och närståenderådet i RCC Sydöst, vilket jag också är. Mm.
 Under dessa samtal och genom arbetet där har jag fått många nya vänner som jag annars inte skulle ha haft. Och jag har fått kontakt med många som berättar om hur illa de far i vårdens labyrinter. Eller inte far alls. Alltså, hur vården inte räcker till för hela människan i alla sammanhang. Hur människor saknar tröst och stöd från andra. Hur anhöriga får ta väldigt stor del av ansvar och ledning då en i familjen blir sjuk.
  Jag har länge känt att det måste till mera stöd för både sjuka och anhöriga i vårt land. På något sätt måste vi kunna lösa det.

År 2011 skapade jag och började skriva i min blogg. I min inlednings text, om vem jag är och vad jag vill så står det bland annat
"Efter min cancerresa 2010 är jag nu engagerad  i diverse styrelseuppdrag och annat som jobbar med just detta. Mitt hjärta brinner mycket för andra som drabbas av sjukdomen men även för anhöriga. Desto fler som blir sjuka i cancer och desto fler vi klarar att hålla vid liv, desto fler anhöriga får vi i samhället som skall orka stötta och vara med på resan. Dem måste vi bli bättre på att ta hand om och ge stöd och råd."

Så skrev jag då och så ser det ut idag. Så arbetar jag idag. Fyra år senare.
 Jag får under 2013 höra talas om Maggies Center i Skottland som bedriver en helt suverän hjälp för både sjuka och anhöriga. Besöker tre olika centra under våren 2014 och känner att detta borde vi kunna använda delar av i Sverige också. Det känns klockrent.

Under möten jag är med på i bla Linköping får jag ständigt berätta om  hur jobbet går med Hjärtats Hus.Jag använder mig av mina bilder och bilder från Skottland. Boken ständigt med.

Under sommaren 2014 samlar jag fakta och försöker bygga en plattform på papper , motivering och förklaringar hur jag tänker. Jag gör enkla bildspel för att visa konkret.
Under hösten 2014 tar jag kontakt med underbara Stina och Evelina, två härliga ungdomar som är driftiga och brinner för iden dom med. Tillsammans jobbar vi nu vidare. Vi gör besök på företag som hjälper till att starta företag. Vi bygger affärsplan. Vi kommer överens om namnet Hjärtats Hus och det känns såååå bra. Vi börjar göra armband som vi säljer för att börja få in pengar för Hjärtats Hus.
Vi gör en blogg www.hjartatshus.blogg.se och vi gör en facebooksida. Börjar dela med oss av visionen.
Vi är med på Adelövs Julmarknad i november för att få berätta för folk om tanken med Hjärtats Hus och vi säljer alla armband vi hunnit tillverka.

Nu blir det tidningsartikel i Tranås Tidning, trettondagen 2015. Och nu händer allt på en gång känns det som. Nu ringer flera tidningar, direktsändning i radion och så ett inslag på Smålands nyheterna på tv. Sådant otroligt gensvar.
Vår facebook får ett fantastiskt gensvar det med. Antalet besökare ökar stadigt. Och vi vill komma igång. Vi vill få öppna dörren och börja göra skillnad konkret för människorna som vi vet finns ute i vårat samhälle.

För en tid sedan var vi inbjudna att berätta om visionen på en patientförenings årsmöte. Och DÅ kändes det klockrent.
DÅ slog det mig hur saker på något vis faller på plats. Ödet eller vad? Då sätter jag samman ett komplett bildspel där mina gamla bilder från boken, bilder som betyder så mycket för mig, tillsammans med nya bilder från Hjärtats Hus. Tillsammans ger de en bild för något som skall kunna vara till glädje och nytta för så många människor. Och det känns så rätt. Det var hit jag skulle komma. Det visst jag inte då jag stod framför personalen på podiet i Jönköping, eller med min bok i hand i en korridor på sjukhus, eller vid en presentation i olika sammanhang. Det var hit till de som verkligen är berörda jag skulle komma.

Hur ser det då ut idag? Ja, som jag började skriva. Det känns som det inte händer något Och krafterna tryter. Det som håller mig vid tro är de uppmuntrande ord jag får från medmänniskor, det gensvar jag ser genom facebook mm.

Jag väntar varje dag och hoppas få ett glädjande överraskande samtal som kan ta oss vidare. Jag har människor som väntar på att få träffa mig för att berätta sin livshistoria, personer som vill arbeta som volontärer i Hjärtats Hus, personer som vill baka kakor då vi kommit igång. Jag vet att ni väntar på att jag ska ringa er. Men vi måste ju ha någonstans att mötas! Det är det som saknas i dagsläget.

Vi behöver inte ett helt hus till att börja med. Men jag vill tro att det kan finnas något eller några rum som landstinget har sin "ägo" som vi skulle kunna nyttja till att börja med. Hur svårt kan det vara?

Jag är inte desperat, även om jag låter så i min ton här och nu. Men jag är trött. Jag vill inte ge upp, jag kan inte ge upp, jag vet att ni väntar att det ska bli verklighet och att vi ska få ses och ge av varandra.

Kan du som läser på något sätt hjälpa oss vidare? Vet du någon som vill?

Jag önskar dig en riktigt skön och fin  helg då den kommer.

Nu tar jag mina hundar och ger mig ut i skogen. Här och var tittar de nyvakna tussilago-blommorna upp. De längtar liksom vi efter våren med varma solstrålar och härligt fågelkvitter. Det är en fin tid vi går till mötes. Hoppas du har möjlighet att njuta av den.

//Maggie

En avkopplande söndag i mars.

Söndag i mars. Skidskytte på tv. På spisen står helgdagssteken och puttrar i grytan. I eftermiddag laddar vi för att åka och fira en tjugoåring. Ja, kan man ha det mycket bättre?

Jag har tid att sitta och skriva i lugn och ro. Ingen stress just nu faktiskt. Så skönt.

Härom dagen tog jag mig samman och bar ner alla mina ihopsamlade tidningsurklipp och bilder etc. Och recept pärmar som svämmar över av recept efter många års sparande. Hur bar jag mig åt då barnen var små? Då satte jag ju löpande in fotografier och höll ordning på recepten osv. Men nu, då jag tycker jag borde hinna bättre så är det sämre med ordningen. Börjar jag måntro att bli slö?

Hur som helst så fick jag ordning på mina recept. Har börjat om i nya pärmar, de gamla har gjort sitt efter trettio år av hårt användande. Nu står de fint på hyllan märkta med den ordning jag önskar och vill ha. Och jag har till och med börjat skriva mina favoritrecept i den fina boken jag fick av sonen för ett tag sedan. Riktigt roligt faktiskt. 

Tidningsurklippen då? Ja, jag har kommit en bit på vägen i alla fall. Tänk förr, jag sparade jättemycket då. På papperstidningens tid. Idag sparar man mer bilder och artiklar direkt i datorn istället, Egentligen kan jag tycka att det är lite tråkigt. blir ju inte det samma. Är ju roligare att titta i mina gamla album från barndomen med diverse urklipp och saker som hänt, trebenta kalvar och nyfödda kattungar. Simskoleavslutningar och juniorskidtävlingar osv. 

Ja ja, allt har väl sin tid.

Nu ska jag ta mig en promenad innan steken skall smakas av. Hoppas att du har en skön och fin söndag också. 

Empati, ett ord att lära och leva av.

Nu måste jag skriva av mig lite. Trots att jag har annat att göra. Men känner att jag vill dela mina tankar med dig.
Härom kvällen såg jag på kunskapskanalen och det var ett program med rubriken "Döden på schemat" som tog tag i mig. Och fast klockan var mycket så kunde jag inte sluta titta på det.
Det var från The Harley School i Rochester, som erbjuder en kurs till samtliga avgångselever. De har så gjort i många år och det är väldigt många som tar den här kursen. Många i tron att det är ännu ett ämne att klara av, ett i mängden, en kurs som alla andra. Men så är inte fallet.
Det var oerhört intressant att se hur dessa elever fick verkligen tänka till och förstå vad livet handlar om. Att våga vara ledsen och att våga känna hopp och ta vara på den tid vi har. Att få ta del av palliativ vård, verkligen vara med in i det sista av jordelivet. Det var sååå starkt.

Jag kan bara gå till mig själv. Jag kanske har berättat om detta tidigare. Men i tonåren fick jag chansen att arbeta på ett ålderdomshem. På hemmet låg en kvinna som var väldigt dålig. Hon kunde inte tala , inte röra sig själv utan det krävdes av personalen total omsorg, Vi hade vändschema för att hon inte skulle få liggsår. Personal informerade mig om hennes läge, att jag inte skulle vänta mig att få svar då hon aldrig säger något. Och gumman var så liten, så liten , där i sin säng.
Under denna sommar var jag hos henne många gånger, hjälpte henne med mat osv. Jag är ju som jag är. Har svårt att sitta tyst för långa stunder. Så jag babblade väl på som vanligt antar jag. Med tanken att jag inte kommer att få någon respons. Det hade de ju talat om för mig.

MEN. I slutet av sommaren då jag än en gång skulle ge henne mat, jag var ensam inne hos henne och fick lyfta upp henne i hennes säng så gott jag kunde. Hon var som sagt inte stor och tung, men det är inte lätt att lyfta en liten kropp själv i alla fall. Jag gjorde vad jag kunde och jag pratade på.
Som jag minns det nu så sa jag :
- Åh jag får inte upp dig bättre än så här. Tror du att du kan äta så här?

Då jag mötte hennes blick såg jag hur en tår rullade nerför hennes kind och hon svarade mig med svag röst:
- Det går nog.

Denna upplevelse har jag fått förmånen att bära med mig resten av livet. Jag kan än i dag se hennes lilla kropp, hennes tår på kinden och höra hennes röst. Hon kämpade verkligen för att säga att det nog skulle gå bra.

Det är detta jag menar med empati och förståelse. Åh vad jag önskar att alla ungdomar finge uppleva denna känsla till närhet och förståelse för en medmänniska. 

Döden behöver inte alltid vara otäck. Genom att förstå den bättre tror jag att vi skulle förstå livet bättre.

Tänk om vi inom svensk vård kunde ha en mer öppen miljö för att låta ungdomar komma in i verksamheten och delta på olika sätt. Jag vill faktiskt tro att vårat samhälle skulle kunna se annorlunda ut då. Empati är ett viktigt ord och innebörden och förståelsen av empati är ett viktigt redskap vi behöver för att kunna fungera i samhället.

Jag vill därför tipsa dig om att se detta program. Du hittar det på svt play, kunskapskanalen, programmet heter alltså,  "Döden på schemat" Det sändes 17 mars 2015.

Se det.
Och låt dig bli berörd. Vi lär av att bli berörda.

Häromdagen då jag satt vid sjökanten njöt jag av ljudet  från isen som i krossade kristaller och miljoner bitar trycktes mot isen mot viken av vinden som slet och gjorde sitt . Ett fascinerande skådespel. 

Önskar dig allt gott.

Har förstått att somliga undrar om jag hittat skedarna?

Svaret är Nej! Inga försvunna skedar i sikte. Jag förstår inte var de tagit vägen, får bara glatt konstatera att jag nog är dags att skrivas in på hemmet. Eller vad ska jag tro?...

Ja, ja , livet går vidare i alla fall. Igår fyllde min käre far 79 år. Ringde honom på morgonen och önskar så att jag kunnat titta in på en fika under dagen men det är ju omöjligt med åttio mil mellan oss. Får nöja mig med att höra hans röst.
 Idag är det lördag, solen lyser och dammråttorna syns extra bra. Det är lite typiskt den här tiden på året , eller hur? Att man på något vis lägger märke till smutsiga fönster och kolossala dammråttor helt plötsligt. För inte är det väl så att de är lika tydliga under sommaren, eller? Kanske man vänjer sig, jag vet inte.  Men det är klart att med fyra hundar i huset så är det inte konstigt om det cirkulerar dammråttor också.
Nu är de i alla fall väck för en stund. Jag har städat av huset och bakat flarn till desserten i kväll. Vi ska ha gäster ikväll igen och även i morgon till middagen. Ett evigt firande av maken. Kul är det i alla fall.
 Jag ska ge mig ut i trädgården om en stund. Kliar i fingrarna att få komma igång i rabatter och land. Planerar att göra ett par små planteringar i pallkragar. Och så har jag ju min drivbänk som jag gjorde i höstas, den ska invigas framöver. Jag byggde en sarg inuti nu i veckan så att botten kommer längre upp i drivbänken, annars går det åt jord för en förmögenhet.
 Vad händer annars? Ja, då det gäller visionen och arbetet om Hjärtats Hus har det väl inte hänt så mycket den här veckan. Förra lördagen var vi inbjudna till en patientförening för att berätta och gensvaret var helt fantastiskt. Jag var helt rörd och tagen efteråt.
  Det var flera personer i samlingen där som gärna vill vara med och arbeta vidare med visionen så lite mailande och telefonsamtal har det varit i veckan.
Känns så skönt att förstå att vi är på rätt väg i alla fall. När vi når målet, det har jag ingen aning om i dagsläget.

Ofta möter jag människor som kämpar på med sin oro att bli sjuka igen. Att cancern skall slå till igen. Det finns en kurs inom landstinget som har just namnet "Att lära sig leva med cancer". Det är en väldigt träffande mening för det ligger väldigt mycket i det. Då man har klarat av behandlingar och försöker se framåt så gäller det att lära sig leva med rädslan, livet igenom, dag för dag, år efter år.

Egentligen gäller det ju anhöriga som har mist nära också. Att lära sig leva med den rädslan och sorgen, saknaden, det är en tuff utmaning för många. En livslång kamp.

Åh, vad jag längtar till att få slå upp dörren till Hjärtats Hus och göra personliga möten med människor.

Då det gäller mig och rädslan.Jag är likadan. Jag är inte egentligen rädd att dö, men jag är rädd för hur det skulle slå mot mig och mina nära, på vilket sätt jag skulle behöva lida det sista. Och framför allt att inte få vara med och följa mina barn och vänner vidare här på jorden. Det kan jag ha mardrömmar om och vakna av djupa mörka tankar. För värst är det helt klart under natten. Det är då jag bearbetar mina möten och situationer jag hamnar i. Tanken att hjälpa andra sätter såklart igång min hjärnverksamhet också.

Härom dagen då jag plockade i min garderob, fann jag lådan med min peruk i. Jag har inte kunnat med att göra mig av med den! Är väl något psykiskt, om jag gör mig av med den kanske jag får cancern tillbaka?! Så dumt, jag vet. Men den ligger bra där i lådan.

Här är en bild på peruken som jag prydde mitt kala huvud med under mina behandlingar. 

Mest förunderligt är det att se hur det ena leder till det andra. Hur den ena erfarenheten blir till något konkret längre fram i livet. Hur en kurs kan ge nytta flera år senare. Hur min bok kan få vara till hjälp och ge tröst och stöd än i dag. Hur min bok leder till att jag idag har stor nytta och än större tyngd av mina bilder i bildspel än tidigare. Nu har jag en vision och en dröm om en konkret förändring för många människor. 

Jag sa faktiskt det på mötet förra lördagen, alla dessa erfarenheter och upplevelser har gett mig så mycket. Så många kontakter och också vänner som jag inte hade fått annars. Ja, erfarenheter som jag faktiskt inte vill vara utan. Även om jag såklart önskar att cancern aldrig hade funnits. 

Så går mina tankar denna dag, en helt vanlig lördag i mars månad. 

Men nu från tanke till handling. Nu måste jag greja vidare så vi har något att äta också ikväll, inte bara havreflarn.

Önskar dig en riktigt skön helg. Var rädd om dig.

Mysteriet med de försvunna skedarna

Ja nu har jag fått problem. Funderar allvarligt talat om jag är senil eller vad det är som händer?
Vi hade kalas för maken i söndags då släktingar mfl gästade vårt hem. Lyckat på alla vis och lyckades än en gång överraska med gäster som Patrik inte hade väntat sig. Kul.
Jag hade bakat ett par Williamtårtor för första gången i mitt liv och ett skapligt antal sorters kakor. Och bullar förstås. Så hade käre svärfar och svärmor med sig en tårta från Haglunds Bageri också, en redig gräddtårta.
Ja kalas så det förslår.

Vad är då problemet? Jo, på kvällen så diskade jag alltihopa och körde även kaffeskedarna i diskmaskinen. Ibland diskar jag de för hand då jag är rädd om dom. Men nu tyckte jag det var läge för en disk i maskinen.
Döm om min förvåning då jag dagen därpå skall lägga tillbaka skedarna och det saknas sju stycken!!!! Ja men hallå. Jag har gått igenom soporna, slängda servetter, kollat i skålar och koppar i skåp och lådor, letat både högt och lågt. Har lagt mig om kvällen och försökt att använda min livliga fantasi för att klura ut vad de kan vara. Ja, jag har verkligen gjort allt jag kan tycker jag. Men faktum kvarstår, de är faktiskt försvunna.
Hade det varit med små barn så hade jag gissat att de hade busat med mig och gömt dem på ett klurigt ställe men se det var ju bara vuxna människor.
Helt underligt.
Ja, följetongen får väl ha sin gång och jag får klura vidare. Får väl ta en dykning till i soptunnan innan den töms till veckan. Såååå konstigt.

Idag har jag varit inne på verkstad med en av bilarna som behöver servas och felsökas. Då fick jag låna en lånebil. Ha ha, en liten liten liten, verkligen liten, Fiat. Kände mig som Mr Bean, bara hans nalle i sätet bredvid som saknades. Kul att få köra lite olika bilar. Jag tror jag skulle trivas med att vara testförare för nya modeller. Kanske inte angående hastighet men komforten och utseende. Den här var hur cool som helst med taklucka och vit instrumentpanel.

Ja, det har sina fördelar att vara egen företagare. Ingen dag är den andra lik.
Nu ska jag försöka hinna ut på en promenad med hundarna innan det är dags för middag och fiskevårdsföreningens årsmöte som är i kväll. Solen går ner efter att ha varit synlig ett par timmar nu. Känns som det finns vår på gång framöver igen. Gott.
Hoppas du får en bra kväll.

En helg i Norrland

Jo, så säger dom. Jo.
Norrlänningarna. Och även i Kiruna säger dom Jo.
Jag kidnappade maken förra fredagen och så åkte vi till Kiruna för första gången.  En lång weekend eller vad det heter. För att fira hans födelsedag.
Väldigt roligt och givande var det.  Ja, allt var väldigt lyckat.
Första kvällen åkte vi på en lång och spännande snöskoter tur , guidad tur ut i markerna i mörkret. Men all snö gör ju att det lyser upp och känns ljust ändå. Vi var ca 17 personer i sällskapet och jag tippar runt 7 olika nationaliteter. De som märktes tydligast var dock asiaterna. Ja vi var väl alla förväntansfulla och hoppades på att få se norrsken men dessa människor utmärkte sig lite mera om jag säger så. Varje gång guiden stannade till och vi stängde av skotrarna för att se om det kanske syntes norrsken så kom kamerastativen fram och dessa människor satte sig eller la sig i snön för att se och uppleva..... och fota. Och i mörkret hördes ett -"oh"   -"ooohhh.  -"ohhh.
Vi stannade till för en rejäl paus på en sjö och fick ta oss upp till en stor grillkåta där vi bjöds på middag och dessert. Varm lingondricka till att börja med.  Renskavsgryta kokt över öppen eld. Dessert i plastkåsor, bestående av tigerkaka och grädde och varm hjortronsylt. Mums så gott.
Inte fel att sitta på renskinnen och bli serverad mat.
 Dråpligast blev det dock då vi skulle ge oss tillbaka hemåt. Då hade norrskenet kommit i gång lite mer på allvar. Och då ville ju såklart inte assiaterna ge sig hem. Nej, absolut inte. Och det kan jag ju förstå. Har man åkt så långt för att få se det och nu lyckas då vill man ju inte ge upp....
Sagt och gjort, vi satt på våra skotrar länge länge och väntade och väntade.
  Blev dessutom en skoter för mycket inför hemfärden så då fick jag chansen att köra en själv hem. Jag åkte ju med Patrik vägen till grillkåtan men nu körde jag själv tillbaka. Har aldrig i livet kört skoter innan men det gick jättebra. Och var fruktansvärt roligt. Jättekul. Full fart över sjöar och i snårig norrlandsskog på snirkliga spår och framförallt puckelpistar som spåren blivit nu på senvintern. Buskul. Ingen ren stod i vägen heller så vi kom lyckliga och hela tillbaka till garagen där skotrarna parkerades.
   Ja denna helg kommer vi nog inte att glömma bort i första taget. Nu har vi varit i Norrland. Önskar bara jag kunde ha mellanlandat hos mor och far på väg hem. Men jag fick nöja mig med att vinka från molnen.

Vi var även på Ishotellet i Jukkasjärvi. Fantastiskt. Så roligt att få uppleva detta.

Och inte frös vi heller. Vi fick låna overaller mm under hela vistelsen så vi mådde prima.

Ja, en vistelse i Kiruna det rekommenderar jag varmt. Kylan där är ju en helt annan än den vi har här i Småland. 

Idag har jag tvättat flaggstången här ute på gården. Inga vantar men frös inte ändå. Vid en promenad så rann det i ett dike som på våren. Ingen snö kvar nu, bara blött blött och mörkt mörkt. 

Ja, Norrland har sina fördelar allt. 

Underbara februari dag.

Solen lyser från en klarblå himmel. luftballonger svävar över vår gård. Jag känner solens sköna strålar mot min kind och anar att våren finns inom räckhåll. Ja, jag hör till och med fåglar som kvittrar förväntansfullt.
Efter en skön promenad i skogen doftar det nu gott av nybakade semle bullar, skorpor, gaffelkakor och nu havreflarn. Tvn står på då det är skidtävlingar i rutan. Tidigare idag från Östersund, åh jag njuter av att bara se vyerna från min barndomsbygd. Så otroligt vackert det är.
Dock väldigt tråkigt att Emil Jönsson skadades , ev är det muskelfäste som brakat samman. Måste vara fruktansvärt inte minst då det händer så här några dagar före VM i Falun. Lider med Emil.

  Ja, du kanske inte ser mig som en idrottare precis! Och se där har du helt rätt. Jag var kanske lite idrottare i min ungdom, åkte skidor på både utför och längd, skridskor och bollspel i skolan. Men, nu, nej, jag är ingen idrottare. MEN jag vet hur det är att förstöra ett muskelfäste i låret!
Hur? Jo, det ska jag berätta, om du orkar läsa.
Det var i min gröna ungdom, på den tiden man kunde få för sig de mest underliga saker. Idee´r som man tyckte var väldigt viktiga. Numer är man ju klok och ger sig inte ut för sådana utmaningar, eller?

Då jag gick på gymnasiet fick jag för mig att jag minsann borde kunna sitta spagat. Det är ju väldigt viktigt att kunna, eller hur? Det är ju sådant man blir lycklig av att kunna, höjer självkänslan eller vad jag nu var ute efter. Hur som helst så fick jag för mig att jag skulle fixa det och började "träna" och tänja på mitt vis. Helt i egen regi så att säga. Så en dag på gymnastiken hade vi styrketräning och fick då verkligen smaka på vad det handlade om att tänja ut musklerna och upptäcka muskler i kroppen som man inte visste man hade.
Hur som helst. Efter denna lektion var ju min kropp bra uppvärmd och då alla gick ut från gympasalen testade jag och satte mig i just spagat. Jag hade aldrig klarat det tidigare, inte helt. Döm då om min förvåning att jag kunde! Wow! Vilken seger.
Glad och stolt kommer jag ut i omklädningsrummet och säger till någon kompis att jag just suttit i spagat. Ja, då var det väl förstås så att ingen trodde mig. Inte skulle jag kunna det...... Så vad gör man. Jo, då måste jag ju visa att jag visst kan. Ja, men hur dum får man vara?
Jag sätter mig och kommer ner helt i sin ordning. Sedan händer det som inte får hända. Det smäller till så jag tror att det hörs ut i korridoren! Och stjärnorna dansar över mitt huvud och runt i min omgivning. Ja, mina kära vänner fick hjälpa mig upp från denna tokiga sittande ställning. Svinont i mitt lår.
Till saken hör ju att jag är ju en envis jämte. Jämtar ger inte upp så lätt. Och inte klagar man i första taget heller. Nej då. Inte gick jag till någon läkare för detta lilla intermesso inte. Så vad blev det av det? Jo, att jag än idag, trettiofem år senare, fortfarande känner av detta släpp! Att plocka potatis eller annan framåtlutande arbetsställning är inte skönt för mig. Då värker det så pass. Ja, hur dum får man vara?

Hur kom jag då in på detta? Jo, visst ja, det var ju Emil Jönssons fall idag. Usch, ja jag lider med dig Emil. Hoppas verkligen att inte skadan var så stor som det lät och såg ut till en början.

Nu ska jag återvända till köksregionen. Packa mina kakor och bullar så de kommer i frysen.
Önskar dig en fortsatt trevlig helg med min alldeles egna härliga isbild. Visst är den häftig?

Isfiske

Idag vaknade min käre make lycklig och glad. Klev lätt ur sängen tidigt då det ännu var mörkt, trots att han har väldigt ont i ryggen. Varför?
Jo, idag höll isen på en liten sjö i närheten så vi kunde ut och angla gädda. Och tänk att solen sken också stundtals så det var riktigt trevligt. Och några gäddor blev det också, ja med andra ord en lyckad dag.
Jag sov en stund till, ja tills dagen ljusnat. Sov väldigt uselt under natten men skyller dels på att det blåste riktigt ordentligt om knuten. Så det knakade i huset. Det klassiska dånet då det stormar. Och så höll katten mig vaken, han trampade på min mage och skulle kela flera gånger. Ligga nära. Mysigt men inte då man vill sova. Ja, ja, skönt med söndag idag.
Nu sitter jag och samlar mig och min hjärna. I morgon har jag inbokat möte med en politiker i Jönköping. Ett möte som jag hoppas väldigt mycket på. Känns faktiskt väldigt avgörande hur bemötandet där blir. Det tar på krafterna att måla upp visionen gång på gång för nya människor hela tiden. Månad efter månad. Så håll tummarna och tårna om du kan och vill.
Jag har gjort en power point presentation, affärsplanen utskriven och enkäten likaså.
På kvällen har vi dessutom styrelsemöte för bröstcancerföreningen så då stannar jag i Jönköping hela eftermiddagen.  Hoppas det blir en riktigt bra måndag.
Min bror fyller år också. Men han är för långt borta för att jag ska kunna fira. Får ringa  honom.

Nog är det vackert på vintern också så säg? Patrik han skrattar åt mig då jag tvärstannar här och där, kryper ner på backen osv då jag ser något som skulle kunna kännas bra på bild. 

Den här bilden är en av de som jag är riktigt nöjd med. Tala om långa iskristaller denna vackra kalla dag. Underbart.

Vad händer för övrigt i veckan då? Ja, i slutet är det ju svenska rallyt igen. Men vi kommer inte iväg på det i år heller. Det lär bli riktigt snöiga vägar i alla fall för som det ser ut nu.

Barnen har sportlov men det är väl inte mycket jag märker av här hemma.

Nu ska jag strax se på Farmen. Det är lagom söndagsunderhållning tycker jag. 

Önskar dig en riktigt bra vecka.

Kan tro att jag bor vid havet

Ja, nu är det vinter, även i Småland. Rejäl vinter. Mängder med snö och idag på morgonen faktiskt -4 grader.
I går då jag var ute med hundarna på vår promenad kunde jag tro vi bodde vid havet, då inget land var i sikte....

På tv varnar de för laviner, även i Sverige. Hoppas att skidåkare är uppmärksamma och inte chansar. Hemska krafter i dessa snöras.
Vad häftigt det är att ha fyra hundar. Oftast i alla fall. I går kväll då jag satt en stund i soffan hade jag tre hundar i soffan, Bezzie hon föredrar fotöljen på kudde. Men det räcker minsann med att ha tre hundar i knät. Och Zita hade extra kelstund med Moa som slickade hennes tänder grundligt och länge. Mysigt. Nu när jag sitter vid morgonnyheterna ligger Mysak, katten vid min sida. På en kudde i soffan han med.
 Hur har då helgen varit Maggie? Jo, tack, den har varit bra. Jag och min goa kompis Annika serverade lunch till jägarna under lördagen. Denna gång blev det kolbulle. Med lingonsylt. Kaffe och cocostopp. Efter åren med dessa luncher börjar man få ganska bra rutin. Man får vara lite uppfinningsrik då man ska transportera diverse rätter, soppa till exempel. Då får man ha lite fantasi vid frakten i bilen.

Nu ska jag ta tag i denna dagen. Måndag och vi är i februari 2015. Jag vet vad jag har på schemat att göra men hur dagen blir kan jag bara gissa.
Kan förresten passa på att tipsa om att jag nu lägger ut min bok "Cancer som resesällskap" på
www.hjartatshus.blogg.se .  Tänker att fler kan få möjlighet att läsa den om man vill. Kanske kan den få vara till stöd och hjälp till flera.
Önskar dig en riktigt bra måndag. Och en bra februari månad. Var rädd om dig.

Haga Tårtcompani och Bageri en lycklig vinnare fast de inte vann första pris.

Så är galan över. Det är en vanlig tisdag igen. För gänget här på bageriet. För mig är det lite annorlunda. Kontrasten att vistas här i Stockholm och att skrota runt i skogen hemmavid är total. Jag sitter här med en kopp gott kaffe på bageriet nu och väntar på mitt planerade möte.
Gårdagskvällen var helt fantastisk. Jag hade trott att det kanske skulle vara ett hundratal människor, hade svårt att förstå vad vi skulle göra på en prisutdelning i flera timmar. Men det var ju helt annorlunda. Det var ca 650 personer där och man minglade runt och njöt av de uppdukade läckerheterna. Har aldrig sett så mycket godsaker samlat på ett ställe tidigare i sådana mängder.

Hela gänget på väg in.

Rebecka, Eleonore, Emma, Johanna, Malin, Anna och Oscar.

Det fantastiska desserbordet!

Lite annorlunda att frossa i desserter klockan fem på eftermiddagen!

Hur gick det då? Nja, de vann inte första priset. Men är lyckliga ändå.

Oscar och Anna.

Lyckliga och stolta att ha blivit nominerade och starka och stolta över vad de har presterat och vad de kommer att driva vidare. 

Jag bugar och tackar att jag fick vara med på detta. En erfarenhet rikare. Att få uppleva kontrasterna hur man kan leva är spännande. Hur olika en vanlig måndag kan vara.

Och så önskar jag ER ALLA LYCKA TILL VIDARE I ERT FANTASTISKA ARBETE.

Haga Tårtcompani och Bageri

Kan jag ha det bättre än jag har idag? Knappast.
Sitter vid ett litet mysigt marmorbord med en mässingljusstake och en god caffe latte på #Haga Tårtcompani och Bageri. Folk kommer och köper det ena goda efter det andra. Jag njuter av atmosfären, lugnet och glädjen som genomsyrar hela butiken. De härliga dofterna av nybakade Sockerkringlor, kanelbullar, brioche, Hagas Lilla, Hagas Dinkel, mackor med västgöta kloster ost, lunchmackor med kallrökt lax och ägg och dillmojo. Frestas av det vackra glasskåpet som står fyllt av tårtor, tryffel biscvi, blåbärssmothie,  Och massor annat gott.
Och så vet jag att det kommer att finnas morotssoppa med dragon till lunch idag. Helt underbart.

 Stockholm har vaknat och vardagen är tillbaka. Jag fick uppleva måndagsrusningen idag på tunnelbanan. Oscar åkte hemifrån redan vid 4.30 medans jag låg och drog mig till framåt åttatiden. Utanför fönstret ringlade långa köer på Essingeleden. Och i tunnelbanan var det som sagt trångt. Det är då förväl att tunnelbanan finns. Tänk om alla dessa människor skulle trängas i biltrafiken också! Det skulle bli kaos. En man stod (som så många andra) och läste i sin mobil. Fick väl ett roligt sms eller vad det var, han gav till flera goda skratt. Då vi stannade vid nästa station öppnades dörren bakom honom och han var nära att ramla bakåt vid dörren. Skrattande och snubblande över sin väska kommenterade han det hela med att , idag är det typisk måndag!

Efter en kort promenad var jag så framme vid dörren till detta underbara ställe på Torsgatan 75.
På dörren står det numer:

Då jag nu sitter här slår mig tanken hur det var för ett år sedan. Då Oscar och Anna jobbade febrilt och öppnade sitt drömbageri just i januari månad. Det är ett helt år sedan jag var med här och fick den äran att ta del av vad bagaryrket handlar om. Tänk vad tiden går. Ja, jag har förstås varit här många gånger under året, men då fick jag känna på verkligheten, nu bara njuter jag.
Nu är här flera underbara människor som arbetar och gör att besökaren känner sig välkommen.

Skylten på dörren vittnar om deras engagemang och framsteg. Att bli nominerade i White Guide är ju fantastiskt.
Och så sitter jag här idag. Och det faktiskt av en speciell anledning. Idag sker prisutdelningen till DNs Gulddraken. Där Oscar och Anna och hela gänget på Haga Tårtcompani och Bageri är ett av fem nominerade konditorier/kafeer. I eftermiddag ska det offentliggöras vem som vinner.
Fantastiskt.

Är jag stolt och glad eller? Ja, såklart.
Inte bara för att jag är mamma till Oscar, inte bara för att jag får vara med idag. Nej, jag är stolt för jag vet vilket otroligt målmedvetet arbete det står bakom denna framgång. Ett fokus framåt, en vision som tagit form efter hårt arbete.
Är jag förvånad att de är nominerade? Nej, inte alls. Det är ju helt logiskt.
Om jag ser tillbaka detta året så är det ett fantastiskt år på flera sätt. Så mycket har hänt.
Såklart inte bara roliga saker. Det har varit tufft också på flera sätt, men idag fokuserar jag på det roliga.

Nu ska jag jobba vidare lite här i min lilla dator. På min vision om Hjärtats Hus. Mera insamling av statistik och försöka sammanställa underlag vad det är vi behöver för att komma igång. Hör på nyheterna att för första gången är en tidigare patient anställd av landstinget i Göteborg, tror det var så. Hur som haver så hoppas jag hon kan vara till stor hjälp nu och jobba framåt för cancersjuka och anhöriga.
 I morgon har jag ett möte inbokat här i Stockholm som jag hoppas ska ge nya tankar och ideer.
På torsdag ska jag få lyssna till och träffa en tjej som arbetar i organisationen Ung Cancer. Och så hoppas jag få ett nytt tillfälle att möta politikerna hemma i Jönköping framöver.
Så ser livet ut just nu för mig.
I morgon kan jag berätta hur det gick vid prisutdelningen. Hur det än går så ska de vara stolta här, det är då helt klart.

Hade tänkt lägga in flera bilder härifrån men får inte till det idag.... får komplettera det senare!

Grattis till Haga Tårtcompani och Bageri till nomineringen.

En kväll i soffan.

Hej vänner.
Måndag kväll, idrottsgalan på tv och jag sitter och njuter av mina hundars sällskap. Nu mår vi alla bra. Jag har dessutom smaskat på ostkrokar, dessa underbart goda gula krokar.
Det är underligt, då jag fick cellgifter var jag fullständigt besatt av just ostkrokar. Efter avslutad behandling kunde jag inte äta dem alls, vilket inte är så underligt. Men nu har jag fått tillbaka längtan efter dessa igen och verkligen njuter.
Ja, nu ska jag inte uttråka dig med mina tankar om ostbågar.

Vad har hänt sedan sist? Ja, dagarna rullar på. Jag jobbar mycket med researching för att hitta rätta kontakterna och medarbetarna till Hjärtats Hus. Det är nog det första jag tänker på då jag vaknar och det sista innan jag lägger igen mina blå.
Och det ena mötet avlöser det andra.
Det mest fascinerande numer tycker jag är att se hur den ena kontakten efter den andra dyker upp när det bäst passar. På något vis är det som att lägga ett pussel. Bit för bit så faller det på plats. Människor som jag mött för flera år sedan dyker upp igen och kan på olika sätt hjälpa oss vidare. Otroligt fascinerande. Men än återstår det många många bitar i vårat pussel. Oerhört många. Det är inget hundra bitars pussel inte, nej det är nog snarare ett tusenbitars pussel.
Och mina tankar snurrar. Ena stunden tvivlar jag på att det kommer att bli verklighet för att i nästa stund tänka att det måste det ju bli.
 Däremellan försöker jag jobba med det jag har ansvar för.

Denna vackra dekoration stod i goda vänners trädgård under nyårshelgen. Vackert eller hur?

Jag sitter och tittar på min älskade Zelma som sover vid min sida. Älskade Zelma. Som jag vet har knölar som växer på hennes bröstkorg. Veterinären gjorde klart för mig att det troligen är tumörer som bör tas bort. Ja, vi var ju dit förra veckan. Jag inbillade mig att det kanske är fettknölar eller körtlar som bråkar. Men så verkar det inte vara.

Första reaktionen var att jag inte vill göra något åt detta. Och jag var tillbaka i min tanke då jag själv satt hos läkaren och fick beskedet om min bröstcancer. Ja, det kanske jag inte ska jämföra. Men det var faktiskt ett slag i ansiktet. Då jag fick behandlingar vet jag att jag funderade hur Zelma tål dessa gifter! Tänk om hon blir sjuk av dem? Tokiga tankar men så var det. Och jag ville inte heller ha några behandlingar vid första tanken efter beskedet. Där ändrade jag mig såklart då jag hade samlat mig och börjat förstå vad som hände. Det är klart att jag måste ta emot den hjälp jag kan få. Det var med mig det.

Så vad gör man nu då?

Ska jag låta dom operera min Zelma?

Vad är bäst och rätt?

Ja, jag slits mellan olika tankar i detta. Jag är av den åsikten att inte bråka för mycket med djur, att inte utsätta dom för lidanden i "onödan". Att absolut inte lägga in mänskliga egoistiska tankar utan se till hundens bästa. 

Om vi opererar så är det en läkeprocess och väntan på besked om godartat eller ej? Ingen garanti för att hon får flera år till för den delen.

Om vi inte opererar vet jag inte hur länge hon får vara med, hur lång tid till hon får må bra. 

Men jag vet att hon trivs och älskar att vara med mig här hemma. I vardagen. I lugnet här hemma. 

Och jag vet att hon är jätterädd hos veterinären, ingen miljö hon vill vara i. En stress som jag inte vill utsätta henne för mer än nödvändigt. 

Men så kluven jag är. Vad är rätt och vad är fel?

Hon är i år tio år, hör illa men för övrigt jättepigg. Full fart. Och nu är hon bra i magen.

Ja, det är inte lätt inte.

Vi får fundera vidare och känna oss för vad som är bäst för Zelma. 

Turbulent tillvaro.

En turbulent tillvaro. Ja, så skulle jag vilja sammanfatta senaste tiden. Allt på en gång.
Året började väldigt lugnt och stilla. Njöt av friden. Med stor förhoppning om ett bra och spännande nytt år.
Så på tisdagen ( trettondagen) var det reportage i Tranås Tidning, Jönköpings Posten mfl på nätet. Om vår vision om Hjärtats Hus. Då bara small det. Efter ett par timmar ringde en reporter från GT Expressen och ville göra en telefonintervju och så blev det. Den artikeln på nätet kom att delas hur många gånger som helst och gensvaret har varit makalöst.
Siffrorna på antalet läsare på vår blogg steg stadigt liksom facebook gilla. Härligt.
Onsdag morgon. Då ringer Elin från Radio Jönköping och undrar om vi kan göra en intervju i direktsändning om fyrtio minuter. Självklart säger jag. Den chansen vill jag inte missa. Funderar innan vad det är jag vill ha sagt och hur. Men så vet jag att det blir som det blir.
Och så blev det. Fick samtala med henne i jag tror nio minuter under morgonsändningen och har förstått att många hörde det och blev berörda och positivt taggade.
Så under dagen då jag var ute i skogen och arbetade får vi förfrågan från SVT Jönköping om att göra ett reportage. Självklart. Men denna gång jobbar vi för att få till en träff med Stina och Evelina och mig. Och lyckas med det. Kul att göra det tillsammans.
Så torsdag eftermiddag samlas vi på Ryhov och kör vår inspelning. Känns bra så långt. Nu är det bara att vänta på hur det blev. Hur många sekunder det blev av den långa intervjun. Eller kanhända minuter? Ja , vi får se. Hoppas det kommer i början av veckan nu.
Efter det hoppas jag få tag i ännu flera bra kontakter som kan hjälpa oss vidare framåt. Nu måste det hända något också. Till handling.

  Efter en tuff resa till huvudstaden så anländer vi hemmet lagom till att nästa gäst står för dörren. Nämligen Egon.
Egon! Vem bestämmer namnen på dessa rasande vindar?

Nu hälldes det upp vatten i hinkar och grytor. Fram med ljus och tändstickor lättåtkomligt ifall... Och så batterier till den gamle radion.
Och Egon kom! Verkligen, med dunder och ökande vrål kom han allt närmare och allt intensivare. Redan vid 23 tiden försvann strömmen och det blev totalt mörker. Ingen snö kvar så natten var svart. Dessutom hade vi ingen teckning på någon mobiltelefon och någon fast telefoni har vi över huvud taget inte alls. Så vi var tämligen off från världen. Totalt isolerade. Men det skrämmer mig inte. Inte så länge inget allvarligt händer så man behöver hjälp. Då kan det bli tokigt. Nej jag känner mig lugn.

Sådana här nätter vill jag helst ligga i sängen och sova, lyssna till vinden som drar i huset och regnet som piskar rutorna. Helst med tända ljus vid min sida. MEN. Ända problemet är att Zelma är dålig igen. Nu har hon återigen fått problem med magen och behöver gå ut stup i ett. Och hon bryr sig ju inte om vilket väder det är. Eller vilken tid på dygnet såklart.
Så varannan timme var det bara att hoppa i kläderna och stövla ut i det totala mörkret med en pannlampa till hjälp för att se var jag sätter fötterna.

Tala om att känna sig liten och underdånig. Tala om att vi är små i sammanhanget. Naturens krafter når vi inte på. Då jag står där nere vid sjön och hör det starka DÅNET från vinden som river längs bergen och sliter i träden omkring mig, det är bara såååå mäktigt.  Skrämmande men ändå så fascinerande. Förstår allt som natten går att inte taket på drängstugan nere vid sjön kommer att vara sig likt då morgonen gryr. Och mycket riktigt, då vi går ut i dagsljus ser jag hur takplåten har blåst av från halva taket! Så var det med det.
Men det är ju världsliga ting. Värre är det med Zelma. Är verkligen bekymrad för henne. Vad är det som är fel? Jag ska i alla fall ringa veterinären i morgon och försöka få en tid. Måste undersöka henne även om hon hatar att besöka det stället.  Jag har i eftermiddag gjort risavkok som vätska och försöker verkligen pyssla om henne allt jag kan. Zelma, lilla Zelma.

Dagen idag har mest bestått av att åka runt och reka Egons förstörelser. Patrik med motorsåg och jag plocka ris för att vi skulle kunna ta oss fram de vägar vi ville. Vissa skogspartier har fått stora skador och landskapet förändras än en gång. Medans andra ställen står sig lika. Ja, naturen är verkligen stark och mäktig.

Någonstans här under alla ikullblåsta träd finns en väg!

Ikväll kom strömmen tillbaka, efter att ha varit frånvarande i nitton timmar. Så nu är jag tillbaka i verkligheten med dator, telefon och annan lyx.
Och i morgon är det måndag. Ny vecka med nya möjligheter. Var rädd om dig.