Att ge någon beskedet att ha tumörer.

Aldrig ska man då sluta förvåna sig över hur människor kan bemöta andra! Idag hörde jag ytterligare en berättelse om hur det gick till då en person fick sitt besked om att hon hade tumörer. Jag slås av undran hur de läkare tänker som snabbt och koncist talar om ett sådant omtumlande besked ( i detta fallet med ett helt följe av personal efter sig då det var ronden, och inför en annan patient då det var flera på salen) för att i nästa stund lämna patienten åt sina egna tankar???!!  Med orden, det kommer snart en sköterska så kan ni prata mera..... Vad tänker dom? Hur fungerar dom? Är dom så stressade så dom inte hinner lägga mera tid på patienten? Eller är det ett smidigt sätt att komma undan från jobbiga frågor? Jag förstår det inte. Eller orkar dom helt sonika inte ta sig mera tid vid dessa samtal?
Jag hade "turen" att få en läkare som hade tid för mig då jag fick mitt besked för två år sedan. Han berättade för mig i lugn och ro och hela tiden ställde han frågor till mig om jag förstod, om det var något jag undrade över osv. Han la fram scenariot för mig bit för bit vad som väntade mig och min familj. Det kändes i alla fall genuint och mänskligt.Jag tror inte min härliga läkare hade velat berätta det om jag inte hade haft med mig en anhörig heller. Det är också väldigt olika tydligen. Hur bra kan det vara att just fått beskedet och så få ringa till sin käraste och ge ett sådant besked?
Jag förstår att detta måste vara väldigt jobbigt för läkare att ge sådana här besked, men jag tycker jag hör allt för många som får beskedet på fel sätt. Ovärdigt. På något vis så är ju detta i alla fall en del av en läkares ansvar och arbetsuppgift. Och det betyder såååååå mycket hur man blir bemött som patient. Vad ska vi göra åt detta? Räcker det med information eller måste vi skicka dom på någon speciell kurs för att förstå vikten av deras agerande?
Jag kommer att prata vidare om detta, då tillfälle ges. Var så säker. Så lätt blir ni inte av med mig där ute i vårt avlånga land.

Nu till något helt annat. Idag satt jag ute och kikade efter dessa hopplösa älgar som lyckas befinna sig på fel plats gång på gång. Jag vet att dom är där o gömmer sig. Det enda sällskap jag hade idag var förutom fåglar MYGGOR! Andra november och tio grader varmt! Underligt men rätt bekvämt då jag inte behöver pälsa på mig så mycket kläder.
Måntro om man ska ge sig ut i morgon igen?
Hej så länge.