Patientberättelse

Så är man hemma igen. Puh! Efter två intensiva men väldigt givande dagar i Jönköping. Jag hade den stora äran att få delta i årets nationella patiennämndskonferens, då som före detta patient. Annars var det ju mest politiker och landstingsledamöter från vårat avlånga land. Slog mig att jag kom att undra HUR har jag hamnat här? Vilka svängningar livet kan ta om man hänger på.
Det blev i alla fall mycket intressanta diskussioner och seminarier och idag fick jag några minuter på mig att dela av mig av min upplevelse om min resa som patient och min bok. Kändes jättebra. Det enda negativa är att tiden går så fort. Vad är väl några minuter då man har mer att berätta, får sålla och hålla igen och försöka hålla mig till mitt lilla manus. Men det kändes bra i alla fall.
Det underliga var att just idag kl ett då jag skulle hålla mitt föredrag så låg Patrik på operationen för att göra titthålsoperation i sitt ena knä, minisken har pajat. Han fick en återbudstid härom dagen så det var inget att göra utan vi var glada att han fick den även om det ju är så typiskt att allt ska hända på en gång.
Och den här konferensen handlade ju just om patientmedverkan och såklart mycket om  patient säkerhet. Lite kluvet att stå där och prata och samtidigt hoppas att allt skulle flyta på bra för honom. Det är ju alltid en risk att bli sövd eller för övrigt alla ingrepp. Har man otur så kan det bli tokigheter längs vägen.
Nåja,  efter att ha sålt några böcker till och slängt i mig kaffe så körde jag till Eksjö för att leta upp honom på uppvaket. Jag hittade honom, yes. Och allt gick bra! Tack! Första gången i vår tid tillsammans som jag har hämtat honom på operation, det har varit omvänd ordning genom åren. Faktiskt en underlig känsla att köra honom i rullstolen ut till bilen.
Så nu ligger han i sängen, med kuddar, telefoner, vatten och te, tv dosa etc. Undrar hur länge jag kan hålla honom där? Misstänker att han kommer att vilja ut i skogen rätt snart, han är inte den som ligger still mer än nödvändigt. Är en vildsvinsjakt som lockar på lördag vet jag. Men hans kompis har lovat att köra ut honom på pass så han lär åka, i alla fall som han säger nu!
I morgon är det inte vilken fredag som helst. Jag ska då gå på begravning.  En vän som inte fick leva längre. Men om ni visste vad tacksam jag är att jag satt hos henne några dagar innan hon dog. Åh, jag tyckte så mycket om henne. Jag saknar henne så.
Jag stannade till vid en blomsteraffär och sprang in för att  köpa en ros till kistan nu på hemvägen. Brukar kännas bra att ha något att sitta och hålla i och titta på. Då jag skulle betala den slog det mig att förra gången jag köpte en blomma där så var det till just henne, då var hon fortfarande ganske okej. Jag sa det till expediten för jag blev så ställd då jag kom på det. Så vi stod bägge två och begrundade det en stund, hur fort livet kan förändras. Så lite vi vet om. Och tur är väl det.

Men usch så dystert detta blev då. I morgon ska jag ge helgens evenemangstips som man inte får missa! Ses då.