Min barndoms bäck.

Hej igen.

Måste skriva av mig lite känner jag. Mycket tankar som snurrar i huvudet.
Tänk att en promenad i barnaårens marker kan väcka så många minnen.
Jag tog en kvällspromenad i skogen och längs bäcken som går genom byns skiften. Så många magiska ställen jag såg längs min väg.
 Ladan där en gammal man slog följe med mig hem från byns lanthandel och slängde en femtioöring vid den gamla ladan och lovade att jag skulle få den om jag hittade den. Tror du att jag letade? Minns än idag hur jag blev påhejad av andra vuxna att försöka hitta den, jag lyckades dock inte men jag minns det än som igår.
Gärdena där vi som barn åkte skidor utför, på våra gamla träskidor med byns ihoplånade förråd av stavar som " slalomkäppar". Jag såg barnen framför oss och kunde känna smaken av svett o kämparanda då man skulle gå uppför den branta åkern igen för att sedan kunna njuta av ännu ett åk neråt.
Jag såg min barndoms lilla hägn där korna gick och betade och där jag sprang i nattlinne som barn, bland blommor och komockor. Komockorna kommer jag inte ihåg, dom bara drar jag slutsatsen att dom måste ha varit där, eftersom där fanns kor. Men blommorna minns jag, och gärdsgården som inramade hela hägnet. Det står likadant idag. Med den lilla ladan där jag som barn var med och jagade vilda kattungar som min katt gömt i höet.....
Oj, ja jag kan berätta hundra historier bara då jag går längs denna väg.
Jag får en längtan av att få skriva en bok och dokumentera mina minnen. Kanske mest för min egen skull, eller för mina barns skull. Jag skulle vilja spara mina minnen i en bok, få ge med mig av mina minnen. För att inte tala om alla tokigheter som hänt längs resans gång.
Ja, jag  hade allt en skyddande ängel vid min sida som barn också. Det hade kunnat sluta illa mer än en gång.

Här , vid min barndoms älskade bäck, här var jag tvungen att stanna upp en extra lång stund under denna promenad. Ville så gärna bevara ljudet av det porlande vattnet i mitt sinne. Ett ljud som ger mig lugn och trygghet. Om än träden omkring är gamla och inte längre har så mycket kraft i sig , så står dom ändock där. Och vattnet rinner oförtrutet längs den väg den har runnit i så många år.

Jag är rik som har så starka positiva barndomsminnen.

Jag är tacksam att jag har så starka barndomsminnen.

Jag kommer att höra bruset från denna bäck så länge jag lever, även om jag sällan kan stå vid dess sida.