Nu är jag på banan igen

Gårdagen var inte rolig. Vaknade som vanligt, gick ner och satte på en kopp kaffe. Kaffe på sängen och vila lite. SEDAN snurrade världen runt runt runt.... Mådde jätteilla och var yr så jag så när tuppade av. Fick en underlig intensiv smärta högt upp i magen.... Mystiskt. Ja, det ledde till att jag blev sängliggande hela dagen igår. En riktig vilodag med andra ord. Kom igång framåt kvällen och åt lite blåbärssoppa och skorpor som smakade ljuvligt gott.
Undrar vad detta var.
Kommer på mig själv med att jag tänker lite annorlunda numer om jag blir sjuk eller känner något som inte stämmer i kroppen. Helt annorlunda jämfört med hur jag var funtad innan jag fick cancerdiagnosen. Nu går tankarna direkt till att nu är det kört. Nu blir det behandlingar igen....Jag är så väl medveten om att jag ska tänka positivt och inte grubbla på saker som jag inte vet något om. Men så lätt lurar jag tydligen inte hjärnan. I går då jag slumrade och sov om vartannat under dagen gick jag igenom hela sjukdomsförloppet igen, alltså det jag trodde ligger framför mig! Grubblade i sömnen till och med på sånger på min begravning!!!! Hur dumt får det vara då?
Hur lång tid skulle jag ha kvar? Vad ville jag göra av den tiden?  Ja, tusen frågor gick jag igenom där i min säng i min hjärnas inre. Så tokigt.
Inför natten trodde jag att jag skulle ha svårt att sova . Men icke. Jag sov hela natten också. Fortfarande med snurrande tankar i huvudet.
Vaknar till en ny dag och nu är jag som sagt på benen igen. Nu kan jag äta igen och världen ter sig inte fullt så snurrig längre. Så uppskattar jag att få vara frisk igen. Så är det ju. Behövs inte mycket jobbigt mående för att man ska uppskatta att få må bra.

Tog just en promenad i trädgården. Sprutade lite såpvatten på mina rosor som har fått påhälsning av de små tråkiga gröna varelserna. Du vet, de som man inte vill ha där.....

Rosor ja!
Titta ska du se.

Dessa ljuvliga rosor. Mozart heter dom.

Den äldsta busken jag har den hade vi vid altanen i Fotsjö. Tippar att vi planterade den slutet av 90 talet. Den blommade tappert otroligt varje år, men så ett år dog den. Men ett skott kom nerifrån roten. Jag grävde upp rosen och vände skottet uppåt och tänk att den kom igång igen. Sedan har den fått flytta med oss. Först till Österbo i Näs, sedan till flygeln i Näs, sedan till en provisorisk rabatt i Målviken och så förra hösten fick den sin rättmätiga plats här i Målviken . Och nu är den översållad av knoppar igen. Helt fantastiskt.

Den här rosen är så tacksam då den blommar så länge. Långt in på hösten får vi ännu njuta av den.

Så glad jag är för den.

Nu har vi alltså planterat ett tjugotal till utefter altanen och de blommar de med. Så härligt.

För övrigt har vi fått ungefär femtio mm regn senaste dagarna. Och mer är att vänta enligt väderleksrapporten. Men temperaturen är behaglig idag.

Hoppas du också får njuta av något gott ute i naturen. Om du nu gillar det förstås.....

Vaknar av ljudet av regn på mitt fönster

Idag vaknade jag till ljudet av regn på fönstret. Så gott, det behövs verkligen. Växterna ropar efter vatten här ute. Har kommit en del skurar runt omkring men inte många droppar här. Nu får vi se om kranen öppnas ordentligt eller om det skvätter lite försiktigt. Hör också åskan mullra på avstånd.
I morgon ska vi på begravning. Hoppas det blir en ljus och bra dag. Begravningar kan ju upplevas så olika. Få så olika ljus över sig.

Fotade Moa ute i gräset igår. Hon är så fin min lilla skrutta. Följer mig vart jag går, sällskapssjuk som få. Det brukar bli konkurrens om mig ofta numer då hon kommer för att kela, då vill Zita vara med också. Och DÅ blir minsann Moa arg. Hon säger ifrån med allt hon har. Hon är ju liksom såååå många gånger mindre än valpen. Ja, det är dråpligt att se hur de samspelar och gör upp. 

Nehej, här kan jag inte sitta. Inte om det ska bli något vettigt gjort. Nu tar vi tag i denna dagen.

Önskar dig en bra dag också.

Kovakt....

Ja nu är djuren här. Och det är alltid spännande första dagarna att se om man missat med stängslandet någonstans. Redan andra dagen de var här fick jag se en stut på vägen....på fel sida stängslet. Jag skulle just ge mig iväg så det var bara att släppa allt och ge mig ut och locka in honom. De är så coola dessa djur, så lugna. Jag öppnade stängslet och stod och pratade med dom alla och såg till så inte de sprang ut. Samtidigt pratade jag med stuten, bad honom att gå framåt och lite vänster och bakom mig så skulle han komma till sina kompisar. Han lyssnade så bra så, efter en liten stund hade han kommit på rätt sida stängslet och jag kunde stänga igen. Ha ha. Mysiga djur.

Ett härligt gäng djur.

Så har vi fått till en gärdsgård här på gården. Som jag har drömt om i trettio år! Nu står den här, så vacker i den fina grönskan. Så lyckligt lottad jag är.

En fin grind tillverkades också. Så jag kan gå ut i hagen intill. 

Ja, detta känns så stort och så fint. Nu känner jag mig ännu mera hemma i det Småländska landskapet.

Det pratas om regn och svalt. Men det verkar inte gälla Målviken. Här har solen lyst så gott som hela dagen idag med. Jag har stått vid vedklyven större delen av dagen. Vedboden är välfylld men än återstår rätt så mycket att klyva upp.

Tog en paus i arbetet och fick för mig att göra ett mjölkbord.

Och hipp som hopp så blev det ett mjölkbord. Nja, det är ju si och så med mjölkbilens vara eller icke vara. Har inte skrivit något avtal med Arla eller Milko....har inte en enda mjölkko heller,  jag bara njuter av minnen av gamla tider. 

Blir spännande att se vad Patrik säger då han kommer hem. Han vet inget om mitt tilltag.....

Nu är det väl dags att laga middag. Behöver fylla på energin.

Livets hit och dit.

Ikväll kommer korna till Målviken. Ser fram mot det. Har senaste dagarna jobbat rejält med att få upp nytt stängsel då jag under vintern har rivit ner den gamla taggtråden o stolp. Nu är det största betet klart för kossorna att komma och njuta av allt grönt och gott som finns där.
Har också de senaste dagarna jobbat mycket med trimmern både här hemma och andra ställen. Otroligt vad gräset är frodigt och växer fort i år. Tycker det är jobbigt att bära på den stora maskinen men försöker tänka att jag har det bra som inte behöver gå med lie som man fick göra förr. Fast det är klart att det var nog en viss känsla med lien också. Inga hörselskydd behövs, inte är den så tung och inte låter det något utan man kan höra fåglarna ändå. Men slitigt för kroppen var det såklart.Ja allt har sina för och nackdelar.
Idag är det regn på ingång och jag ska luncha med ett par kompisar. Ska bli jättekul. Den timmen lär gå fort.

Nog är naturen häftig. Ser du spindeln? Man får verkligen anstränga sig för att upptäcka den då man går där i havet av blommor och gräs. Plockade mig en vacker bukett då jag gick hem från stängslandet häromdagen, underbart.

Livet har också än en gång visat sin grymma sida. Under loppet av en vecka har två i min närhet fått lämna jordelivet. Anne, tjejen som aldrig klagade trots att cancern bröt ner henne bit för bit. I fyra år har hon tappert kämpat och försökt hålla humöret uppe. Jag har så dåligt samvete att jag inte var hos henne flera gånger. Vi pratades vid för några veckor sedan och vi hade sms kontakt en vecka innan hon dog. Men det blev aldrig någon mer träff. Det får jag leva med. Men jag vet att hon hade sin  familj nära och säkert var många vänner och släkt vid hennes sida. Än en gång, vänta inte då du vill hälsa på någon eller ringa någon. Vänta inte.

Så i går fick Birgit somna. Birgit som har levt ett långt och troget liv. Hon kämpade för att hålla sig kvar vid livet men fick till slut ge upp. Nu får vi minnas henne. Jag kommer nog alltid att förknippa henne med kräftor som hon var så enormt glad i. Tror aldrig jag sett någon äta kräftor så väl och njutande som hon.

Vila i Frid vänner. Nu lider ni inte mera. Nu får ni ha ro.

Jag lånar här versen som stod i Annes begravningsannons, tycker den är så oerhört stark.

Jag sover gott, ej mer jag smärta känner.

Tyst dödens ängel viskar sov i frid.

Gråt icke, käre make, barn och vänner.

Jag vilar nöjd och fri från jordens strid.

Kalas i dagarna tre

Så är det måndag. En ny vecka har just börjat. Efter tre intensiva dagar av kalas är det så vardag igen.
I fredags tog John studenten, fick vara med och ta emot honom utanför skolan i Jönköping med blomma och tuta....Hemma fick vi sedan fira honom bland släkt och vänner, god mat och mycket presenter. Vilket rikt liv vi lever.
I lördags var det dags för Tranås studenter att lämna skolan. Jag hade ett trassel av band med rosor i handen då jag trängde mig runt där på skolgården för att hitta de jag ville krama om och önska lycka till. Och jag lyckades , hittade alla jag ville och några till...

Amanda som färdig student. Så fin och så glad. Hade en stund senare ett tungt trassel av snören och rosor och maskotar runt halsen. Tur hon hade släktingar med sig som kunde hjälpa henne att bära allt då hon senare skulle åka på lastbilsflaket.

Så var det tredje kalasmorgonen. Ännu en solig och fin morgon. Patrik och jag packade picknikkorgen och åkte ut på sjön där vi åt frukost och njöt. Så skönt.

Så firade vi då i går min kära svärmors 75 årsdag. Och deras guldbröllopsdag. Käre vänner vilket kalasande och firande det varit nu.

Men så lever vi ju i verkliga livet. I samma stund som dessa glädjeämnen kämpar människor på olika sätt. En vän fick ge upp sin kamp förra veckan, jag lider med anhöriga och känner oro. Livet är inte en dans på rosor. 

Än en gång har jag fått känna hur viktigt det är att uppmärksamma varandra medans vi har tiden. En dag är det för sent. Finns inte att vänta med att säga hur fin någon är, eller hur viktig den personen är, eller hur mycket man tycker om varandra. Det gäller att agera nu.

En omtumlande helg med andra ord.

Hoppas på en bra vecka.

Vilka enorma kockar

Sitter vid tvn för första gången denna vecka. Ser på finalen för Sveriges yngsta mänsterkock. Helt otroligt imponerande, de lagar ju mat som långt från många vuxna klarar av. Tyckte jag kunde en del som tolvåring men det är ju detsamma som inget om man ser till dessa två. Sååå imponerande. Nu ska de göra varsin trerätters middag och det låter väldigt gott det de har planerat att laga.
Vad händer för övrigt här i Målviken då? Ja, idag har jag varit ute och kört lite i höggräset. Plockat sista gamla stolpen från betena och den sista taggtrådsrullen. Nu är det till att lasta släpet en gång till för att  köra till sortergården.  Så fint det blir. Börjar längta efter korna nu då gräset är väldigt väldigt högt. Dom får massor med gott att äta då de anländer.
Då jag var ute kom ett stort flyg och flög lågt, verkligen lågt, över mig. Fick se det redan på andra sidan sjön och tyckte det rök bakom så jag var rädd att det skulle störta här hemma. Det flög rakt mot mig och inte var det långt från trädtopparna inte. Mystiskt då det kommer så där lågt. Måste ha haft problem eller dispens för att få flyga så fruktansvärt lågt.
I går gick jag igenom ett par gärden som ska slås för ensilage. Gick och sjöng högt för att skrämmas. För att kolla så inga små rådjurskid ligger och trycker i gräset. Hittade inga så jag hoppas det blir bra.
Nu är finalen avklarad, vinnaren är korad till Sveriges Yngsta Mästerkock. Två poäng skilde dem åt och Viktor vann. Maja som sagt precis i hasorna och två helt fantastiska finalister. Wow.. säger bara det.
Nu ska jag slappa vidare här vid tvn en stund. Hoppas du har en bra kväll med.

Vissa dagar behöver man känna sig ledsen för att uppskatta glädjen en annan dag. Eller?
Idag, eller snarare i eftermiddag har jag känt mig sorgsen och vemodig. Vet egentligen inte varför. Dagen började toppenbra då Oscar och Anna var med på Nyhetsmorgon och bakade tårtor, helt underbart. Jag är sååå stolt för honom såklart.
Vill du se så kan du gå in på denna länk.....

http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/s%C3%A5-bakar-du-en-leonore-prinsesst%C3%A5rta-2653577

Ja den söndagsmorgonen kan man ju inte klaga på.

Sedan har vi tillbringat dagen med vänner. Blev lite trädgårdsplock och mysig gemenskap. 

Men då jag åkte hem dalade humöret och jag kände mig ledsen och vemodig. Ledsen för vänner jag vet inte mår bra. Ledsen då jag längtar efter mor och far. Önskar jag kunde träffa dom oftare. Var ledsen en stund och tog en lugn promenad till sjön där jag satt på bryggan och funderade över livet en stund. Med en hund i knät. Tror hon kände på sig att jag behövde hennes närhet lite extra. 

Tog mig i kragen och åkte ut till vägskyltarna ute vid avtagsvägen till gården och skurade vägskyltarna. Har länge tänkt göra det men inte blivit av. Nu är de rena och fina. Som nya.

Då jag står där och skurar kommer en kille förbi, stannar och vi pratar lite. Visar sig att han minns mig från sin barndom då han var på förskolan här i trakten och jag gjorde praktik där ( för typ trettio år sedan! ). Förstår inte att han minns mig, jag tror att jag bara var där någon vecka. Då jag sa det att det var underligt att han kom ihåg mig då jag var där så kort tid säger han: Ja, men du skilde dig från de andra och hade roliga saker som jag kommer ihåg. 

Då kände jag att , okay, man lämnar små spår här och var i livet. Ibland väldigt små men som ändå kan finnas kvar i människors minne under lång tid.

Då kände jag att okay, jag ska väl vara här nere och verka i Småland. Jag lämnar små spår här och där. Det hade jag väl gjort hemma i Jämtland med, men nu är det som det är.

Bara att gilla läget. I morgon känns det säkert bättre, då jag vaknar till en ny dag. Ny vecka som ännu är ett oskrivet blad. Vad som kommer att stå inom dess ramar vet jag inte ännu. Jag hoppas på en bra vecka. En vecka där jag får fortsätta lämna små fotspår för mina medmänniskor. Och lyssna och finnas. För nog är det en stor del av livet, att kunna lyssna och finnas där för mina medmänniskor.

Studentkarneval

Oj oj vilket jippo. Vilka ungdomar. Vilka ideer det finns....
Idag har jag varit på fjorton års kalas, trevligt och mysigt.Olivia blev sk fjortis idag.  Otroligt vad tiden går...
Så har jag varit på studentkarnevalen i Tranås. Tänk så många ideer det finns då man ska klä ut sig.....

Amandas klass kammade hem andra priset av alla klasser då de var utklädda till hundraåringar som försvann.. Fyndigt och mycket proffsigt målat. Hon hade dagen till ära min farmors klänning. Modern idag igen, så ja, Amanda , du kan nog fortsätta att använda den tycker jag. Du var sååå fin. Grattis.

Och så klassen med bland andra UF För Varandra, utklädda till Super Mario. Här är det Lova, Evelina och Majken (tror jag!) som njuter av FÖRSTA pris. Grattis vänner. Ni var så fina.

Ja käre vänner vad mycket de har för sig studenterna. Inte undra på att de blir trötta mot slutet .

Nu har jag landat hemma och är vrål hungrig. Blir till att laga till middag nu. Och smälta dagens intryck.

Önskar dig en fortsatt trevlig helg. Och ni studenter, var rädda om er och om varandra. 

TACK UF FÖR VARANDRA.

Vilka underbara ungdomar. Säger bara det.... I går var jag bjuden på fika på Wienerbageriet i Tranås av de fantastiska ungdomarna från UFForVarandra. Så gulliga och mysiga är dom. De ringde häromdagen och ville träffa mig. Och detta var väl? slutträffen under detta spännande år. Ja det har verkligen varit spännande att få följa dom. Kändes vemodigt igår...då det har varit ett otroligt spännande och roligt läsår, inspirerande för mig att ha kontakt med gänget.
Bästa omsättning av alla UF företag under detta läsår och med två böcker som säljs och är till hjälp för många, slutade de ju som femma totalt i SM. Fantastiskt.
Hoppas att skolan de går på nu uppmärksammar deras engagemang då dom nu tar studenten om en vecka.

Dessutom fick jag presenter av dom. Bland annat en docka, en Invisible Friend. (Osynlig vän) Jag blir så rörd.

Vad är då Invisible Friend? Jo, tanken är att det sys upp två dockor som har samma nummer på sin id bricka, den du ser till vänster. Då jag nu fick den här dockan av ungdomarna har de köpt två av Invisible Friend, den ena får jag, den andra har lämnats hos ett barn som är cancersjukt eller kroniskt sjukt och har fått behandling på ett sjukhus i Thailand. Så nu får jag krama om denna lilla docka och tänka på barnet som finns någonstans i världen. Visst är detta en go tanke?

Tydligen jobbar även Invisible Friend med att synliggöra barnen som sitter bakom fängelse galler med sina mammor i Thailand. De som kallas "Invisible interns" (osynliga interner). 

Vilken bra ide´. Invisible Friend och ungdomarna från Tranås har haft ett visst samarbete.

Vill du också köpa dockor och ge en hjälpande hand så kan du läsa mera om det på

 www.invisiblefriend.se

Evelina Golander, Gustav Frank, Lova Lundin, Majken Gustavsson och Stina Holmesson.

TACK att jag har fått varit med er under detta läsår. Jag är sååå glad och stolt för det. 

LYCKA TILL i er framtid, vad ni nu hittar på, var ni än tar vägen. Sådana kämpar och sådan energi som ni sitter på så kommer ni att påverka och finnas för vänner i framtiden med.  Era böcker kommer att leva vidare, kom ihåg det. Och jag hoppas verkligen höra av er i fortsättningen med. Och såklart, då/om nästa bok kommer måste jag få veta det.

Var rädda om er nu och njut av livet och vad det har att erbjuda. 

Och än en gång, KRAM till er alla.

Vilken fantastisk dag.

Ja jag är så glad så jag vill dansa. Porlar i mig av glädje. Och lättnad.
Jobbade på kontoret under morgonen. Fick sedan förmånen att berätta min dröm och vision om ett cancercentra i Jönköping för några kontakter i Jönköping. Och det kändes klockrent. Så logiskt och rakt som det har gjort hela denna resa. Jag väntar med stor förundran på vad framtiden har att ge och visa mig. Bara jag får vara med och se. Även om det inte skulle bli något konkret av det hela så har jag i alla fall satt igång en boll i rullning, satt i gång tankar som kan ge ringar på vattnet. Jag är jättelycklig och nöjd.

Dessutom var det idag prisutdelning från " The White Guide", boken som visar på de finaste ställena att äta på vad gäller restauranger och bagerier. Är inte så insatt i detta men har förstått att det är inte alla förunnat att komma med i denna bok eller över huvud taget bli omnämnd i den.
Oscar och Anna , Haga Tårtcompani och Bageri var en av de nominerade till priset "Årets stjärnskott" De vann inte den kategorin men fick så otroligt mycket annan bra respons så vi är helt fascinerade och lyckliga över deras framgång. De fick utmärkelser i boken såsom "Årets smartaste dresscode", "Årets bästa  tårta"
" Årets PR kupp" mm.

Oscar och Anna på väg från jobbet.

Dessutom är visst Oscar omslagspojke..... Fantastiskt. Prisutdelningen var på Operakällaren tror jag i Stockholm. Har fullt sjå att hänga med i svängarna.
Nu vill jag inte uppfattas som mallig på något vis. Jag är bara Såååååå glad.

I morgon ska jag få njuta av att träffa ungdomarna från Tranås, du vet de som jobbat med ett UF projekt i skolan och skrivit två barnböcker. Jag har ju skrivit om dom här tidigare.  De sms-ade häromdagen och undrade om vi kunde träffas i morgon. Ska bli jätteroligt att träffa dom igen och höra reflektionerna från SM tävlingen i Stockholm., Har jag berättat det föresten? Dom kom på femte plats, av alla flera tusen UF företag från gymnasierna i Sverige. Femte Plats, Helt enormt. Stort Grattis och BRA jobbat av dem. Undrar hur de gör nu, ska de lägga ner detta företag som gått så lysande? Hm...

Och nu ska jag försöka sova. Hur lätt är det på en skala ett till tio måntro. Får svalka mig med en kvällspromenad med hundarna. God natt vänner och sov så gott.

Idag gäller det. Idag ska jag få berätta om min dröm och vision om ett cancercentra i Jönköping dit alla sjuka men även anhöriga och vänner kan droppa in! Ja, jag får ta det som en förmån att få chansen. Har ett möte inbokat i eftermiddag. Har ingen aning om hur bemötandet kommer att bli. Har ingen aning om hur mycket av detta han som jag ska träffa känner till. Men han har nog i alla fall förstått att jag vill få mitt ord sagt och han är beredd att lyssna. Och jag tror han är bra på att lyssna.
Jag försöker tänka att det är en förmån för mig att få berätta om mina resor till Skottland och besöken på centrena där. Och jag försöker tänka att inte bli besviken ifall det är ett stort rakt nej direkt från deras sida....
Vi får se.
Ibland , eller rättare sagt ofta, har jag undrat varför jag håller på i detta ämne. Varför kan jag inte bara stänga dörren till det jag gått igenom och bara se framåt. Inte prata om min sjukdom eller hur andra medmänniskor jag möter upplever vården och bemötandet och alla frågor dom har. Men hur lätt är det?
Men ser jag tillbaka under åren sedan jag fick min cancerdiagnos 2009 så ser jag en röd tråd rakt igenom. Hur jag skrev min bok, släppte den och den har gett mig så mycket tillbaka. Hur jag fick förfrågan under två års tid att väljas in i styrelsen för bröstcancerföreningen här i Jönköpings län, innan jag till slut sa ja. Hur jag har deltagit i konferensen Utvecklingskraft Cancer i Jönköping 2011 från podiet och 2012 som åhörare, hur jag har blivit inbjuden till olika patientmöten och träffar för att få vara med och påverka och tycka till om vård och rehabilitering. Hur jag blev invald i Patientrådet i RCC Sydöst där jag får förmånen att träffa andra medmänniskor som har inte bara bröstcancer utan flera andra sorter. Hur jag har valts in i styrelsen för Stiftelsen Fonden för klinisk cancerforskning i Jönköpings län. Som enda vanliga patient, resten är professionella och helt andra personer än lilla jag.
Hur jag har fått nys om Maggies Center i Skottland och hur jag fick stipendium för att få komma dit och se och uppleva dessa ställen med egna ögon. Vilken resa.

En skön stol att sätta sig i och filosofera på Maggies Center i Glasgow.

Då jag nu senast fick besöka centret i Edinburgh tillsammans med Patrik kändes det nästan fulländat. Så magiskt och så starka känslor.
Och nu är det alltså dags att få sammanställa och visa upp mina tankar för landstinget i Jönköping.
Vilken unnest att över huvud taget få vara med och påverka.
Inte kan jag ju bara strunta i alltihopa då, då det stegas ut spår efter spår för mig att följa.
Nej, jag fortsätter att följa den röda tråden ett tag till. Så får vi se var den tar slut. Eller kanske kommer jag snart närmare ett stort nystan som vi kan börja nysta upp och reda ut.... Vad vet väl jag?
Man växer med uppgiften sägs det. Det stämmer allt. Jag har växt, som medmänniska tror jag , sedan jag fick min diagnos. Jag har fått upp ögonen för något jag inte kände till innan. Och du, faktiskt, jag skulle inte vilja byta bort den erfarenheten. Det är spännande att växa som människa.
Nu ska jag tända mitt ljus för mina vänner som jag vet mår väldigt dåligt. Hoppas min tanke når fram.....

Sista dagen i maj 2014. Aldrig mera får vi uppleva just denna dag. Tänkvärt eller hur?  Vill till att göra något bra av dagen jag har fått vakna till.....
Inget inbokat som ska göras. Ja, det finns ju förstås hur mycket som helst att sätta händerna i, har man hus och gård så finns ju alltid sysslor. Men inget inbokat som måste göras senast idag. Skönt.
Solen lyser och fågelsången fortsätter. Igår såg min käre svärfar och jag en örn segla majestätiskt över viken. Så stora och mäktiga är de.
Jag fotade min klocka härom dagen, så här ser den ut.

Blir spännande att se om vi kan använda den. Jag hoppas verkligen det. 

Idag eller i morgon ska vi åka och hälsa på David som nu har flyttat in i sitt hus. Gläds så med honom. Så skönt då det löser sig så bra. Hoppas och tror att han ska få trivas riktigt bra där.

I går morgon var Oscar med på P4 radio Stockholm och pratade om smörgåstårtor. Jag ska faktiskt försöka ge mig på att göra en efter hans recept. Fast jag saknar ju förstås det goda brödet, det är inte bra.

På fredag nästa vecka, nationaldagen kommer Oscar att vara med i radio igen. Då på  P4 Extra med Lotta Brome´. Blir spännande att  höra det med såklart. 

Nehej, nu ska jag ge hundarna mat och sedan ska vi ta frukost på altan. I solen den ljuva och sköna. Så får vi se vad det blir av denna dagen sedan. 

Trevlig helg önska jag dig.

God morgon världen. Ny dag med nya möjligheter. Än en gång vaknar jag till ett soligt och lugnt Målviken. I fred och frihet. Inga oroligheter utanför mitt fönster , bara frid. Vilken ynnest. Vilken lyx. Jag borde sitta och bara tacka för att jag har det så bra, hela dagen.
Fågelsången håller igång om än i lugnare tempo. Antar att de små liven har att göra i sina bon och skrymslen nu.
I går kväll var jag till Majken i Fagerhult. Denna idyll på jorden. Det var alldeles för länge sedan jag var där senast. Fylls av samma frid och ro varje gång jag äntrar gårdsplanen. Flaggan som vajar.
Såg en vacker bild på face book nyss.

Olle. Olle i Fagerhult. Olle som inte finns längre här bland oss. Åh, jag tycker det är så jobbigt då dessa gamla trotjänare lämnar oss. Här är han runt åttio år gammal, fortfarande slet han i skogen. Han skötte sin gård så pedant och vackert, allt var i så fin ordning.

Olle minner om min pappa. Min lilla pappa närmar sig de åttio och han har minsann slitit i skogen hela vintern han med!  Jag är djupt imponerad över hans ork och energi. Har svårt att tro att jag skulle kunna jobba som han gör om jag får nå den åldern.  Han och mor sköter minsann sin gård så fint de med. I går planterades det och såddes. Ja, de är imponerande, denna generation. Så imponerande. 

Läste häromdagen en artikel där det sas att det kan vara dags att lägga ner lärandet om att lära sig skriva handstil! Att vi nu är redo för att enbart använda oss av datorer och teknik!!!! Jag blir så ledsen då jag läser det. Det kan väl ändå inte vara sant att det ska bli så??? Då tar vi bort något från människan som vi alltid har kämpat för. En identitet som har varit människan förunnad och unik. För nog är det väl så att vi förknippar personer vi känner med deras skrivstil också. Eller är det bara jag som känner så? Och nog är det så att vi är imponerade av den äldre generationens vackra skrivstil? Ja, det är i alla fall jag. 

Visst är det praktiskt med datastil, tex det du läser nu, det är ju likadant oavsett vem som skriver. Alla kan läsa. MEN det är ju inte personligt. En del av innehållet tycker jag visas utifrån skrivstilen. Värmen och personligheten.

Eller kanske ska vi landa i stenålderns människors stil igen . Men med den skillnaden att vi kan skriva på ett  tangetbord och har en egen stämpel som vittnar om vem det är som skriver. Ett bomärke kanske.

Ja, den som lever får se. Jag hoppas i alla fall att vi får fortsätta att lära barnen att skriva för hand. Vi behöver saker att identifiera oss med. Vi behöver känna oss behövda och viktiga för varandra. 

Ja det blev dagens djupa tankar. Ibland är det skönt att låta tanken gå iväg en bit. Att stanna upp och fundera lite.  Nu ska jag ta med kaffe till sängen till maken som sover ut lite idag. Hundarna är nu rastade och mätta och sover på frukosten en stund. Zita valpen har ett ben att knapra på tills tröttheten kommer över hennes ögon. 

Mot kaffetåren stegar så jag.

Ny familjemedlem

Jo så blev det. Efter mycket funderingar och diskussioner så blev det en valp i år igen. Den största jag någonsin har haft hand om. En jämthund.
Vi var till Värmland förra onsdagen och hämtade hem Zita, en glad och lugn tik på elva veckor. Ja så nu har vi fyra hundar. Jag som tyckte att två var tillräckligt! Men har man två kan man ha tre och har man tre kan man väl ha fyra......
Hur som helst så har hon funnit sin plats i familjen jättebra. Som sagt väldigt lugn och fin. Och jag får väl säga att hon har det tämligen bra här hos oss. Här kan hon springa och leka fritt ute än så länge. Mycket att upptäcka.
Skrattade i går då hon drack vatten ur skålen, en aning hetsigt jämfört med våra andra hundar. Det blir liksom en stor vattenstril från hennes mun långt efter att hon har slutat dricka och lämnat skålen. Vilket direkt leder till vattenansamlingar på golvet vida omkring.... Igår då hon drack och började avlägsna sig från vattenskålen upptäckte hon att det var något som rann från hennes mun och stannade upp. la huvudet på sne och funderade vad det kunde vara för något? Ja, det är mycket som ska upptäckas minsann.

Här kan du förhoppningsvis se det lilla livet in action.

Idag är det en spännande dag. Ungdomarna från Tranås, som jag har skrivit om tidigare, de som har gjort barnbok för barn om cancer mm tävlar idag i Finalen i SM för Unga Företagare i Stockholm. Såg nyss att de har valts ut som ett av tio bästa så här långt. Så spännande och häftigt. Håller alla tummar och tår jag kan.

Nu måste jag ut och jobba lite. Med ett koppel av hundar som sällskap. 

Ha en bra dag.

Vilken underbar födelsedag.

50 år! Ett halvt århundrade! Ja så gammal är jag nu. Eller som far sa, så mogen ålder har jag nått nu.
Hur som helst så känns det förträffligt bra, en förmån att få bli så gammal. I sinnet är man ju inte äldre än man känner sig. Till kroppen, ja den är väl som den är. Kanske är det den det märks mest på.
Men jag ska inte klaga. Jag har det så oerhört bra.

Hur var då födelsedagen? Vad gör man då man fyller 50? Så många har frågat senaste året hur jag ska fira den dagen.
Vi tog frukost på altan i sol från klarblå himmel. Fantastisk morgon.
Så körde jag Patrik till skogen då han skulle flytta skogsmaskiner. Det var ju en vanlig fredag och arbetsdag trots allt.

Hade inte bjudit någon utan ville ta dagen som den kom. Lite spänning med andra ord. Men Patrik hade fått en förvarning om att det kunde komma några. Så jag var förberedd med kaffebröd och tårta.
Hann bara hem från bilturen så kommer första paret. Med underbara blombuketter.
Och så löpte dagen på. Ena paret efter det andra kom hem till mig och jag fick en helt underbar dag tillsammans med goda vänner. Framåt kvällen kom David och Lovisa också.
Vi kunde sitta på altan hela kvällen i goda vänners lag och äta gott och njuta av sommaren som gjort sitt intåg nu. Fantastiskt.

Ha ha, världens Yngsta 50 åring. Den har jag inte hört förut. Tårta från Haglunds Cafe i Gränna.

Lördagen var det lite mera planerat. Förmiddagen kom våra närmsta släktingar på tårtkalas. Alla utom kära mor och far som bor för långt borta för att komma hit. Saknade dom såklart hur mycket som helst men så är livet. Dom var med oss i tanken och vi pratade om dom flera gånger såklart, som vi så ofta gör.
Så kom eftermiddagen då Oscar och kompani kom hem. Barnen samlade och lyckan total.

Underbar bukett från min älskade David. Och Lovisa såklart.

Då kom kuppen. Som jag gick på stenhårt.
Oscar kom inte samtidigt som de andra, de sa att han var på väg från Stockholm o snart skulle vara här. Det gick jag på såklart!
Så satt jag på bänken bakom en av altandörrarna, Patrik säger till mig att inte sitta på den. Jag förstår inte varför, jag kan väl visst sitta på den tycker jag. David går in och stänger av tvn som är på. DÅ hör jag något svagt underligt ljud. Hajar till och undrar om en hund har rymt? Och ställer mig upp. DÅ hör jag ännu mera att det är ett ljud som kommer uppifrån gården......jag går närmare och börjar ana ugglor i mossen. Säger till barnen att följa med och hjälpa mig att titta. Då jag närmar mig magasinet anar jag att Oscar är gömd någonstans och tror att han står bakom magasinet och binglar i en liten klocka.....
Hm. Så var det ju inte.
Ser plötsligt ett huvud uppe i fönstret inne i magasinet. Ja, där står Oscar med hörselskydd på och böjd rygg och binglar med en stor vällingklocka!!!!
Så grundlurad blev jag.
Jag har nämligen önskat mig att vi skulle försöka få till en klocka som slår här på gården, styrd av elektronik. Och fick av Patrik ett brev på morgonen att han har vidtalat byggmästare och tornursmannen för installation. Och nu kom alltså klockan!!! Underbart.

Jag fick massor med blommor. Massor underbara buketter. Fantastiskt.
Oscar hade dessutom hunnit med att måla en tavla till mig. Målat utifrån ett foto jag la på facebook för ett par veckor sedan. Med vy ner mot viken! Visst är den fantastisk.

Moa sitter och tittar utifrån berget. Helt ljuvlig.

Ja, nu borde jag sitta och bara njuta av alla blommor och intryck från helgen. Jag jobbar på det. 

Tack alla vänner för en fantastisk helg och tack att ni finns. 

Jag lever

Du tror väl jag har villat bort mig? Har inte skrivit på min blogg på över en vecka nu.....tiden du vet. Den där tiden som går så fort. I alla fall då man har roligt.
Ja det är inte bara tiden. Jag brukar inte skriva på facebook eller andra media då jag är bortrest. Vill inte tala om att jag inte är hemma. Inte klokt att man ska behöva känna såhär. I Sverige idag. Känns olustigt. Får berätta om resor i efterhand istället.
Ja, alltså har vi varit bortresta. Till Skottland igen. Andra gången i år! Men denna gång gick turen till Edinburgh. Och än en gång fick vi fantastiskt vackert väder. Bara ett oväder en kväll med regn och åska som snabbt gick förbi. Otrolig tur då ju detta land är lite känt just för regn och rusk.

Alltid lika magiskt att sväva ovan molnen, om det är lugnt väder vill säga.

Vad gjorde vi då denna gång? Ja vi hann med mycket tycker jag. Guidade turer ut på höglandet och även inne i stan. Besökte både Edinburgh Castle och Stirling Castle. Stirling har jag varit på tidigare och det hör nog till mina favoriter.
God mat och underbart hotell med full service. Även tillgång till spa i nedre plan, med pool och bastu. Men tyvärr är jag ju inte så jätteglad i detta så jag njöt istället av bad i badkaret. Inte fel det heller.
Lyssnade såklart till en och annan säckpipeblåsare. De står ju i vart och vartannat gathörn. Jag gillar det även om det är ett väldigt skarpt instrument. Inte lätt att spela på om man ser hur jobbigt det verkar vara för de som kan. Jag sa till en äkta skotte en gång att jag hade hört säckpipor under dagen och att jag gillar det. Då tittade han helt allvarligt på mig och svarade: - Åh, här skjuter vi dom!
Kan köpa att man nog blir lite trött på dem i bland. Tänk att ha en lägenhet i centrala stan och ha dessa blåsare utanför fönstret.... Hm.

Promenad i ett soligt Edinburgh.

Härlig utsikt vid Loch Lomon. Tror jag den heter. Vackert var det i alla fall.

Stirling Castle. Känt från slaget med William Wallace.

Vi var även på skogsmässa och fick se ett stort antal Ponsse maskiner igång. Och lilla jag fick till och med åka med i en ny skördare som heter Skorpion. Den har verkligen fått rätt namn, den rör sig framåt som en skorpion, krälande slingrande längs marken. Helt fantastisk maskin. Denna mässa var väldigt bra tycker jag. Inte massa försäljare av grejer och kläder etc utan de maskinmärken som var där hade med sig maskiner och körde, det var det hela. Nästan, det fanns såklart lite tillbehör också. Som slip för kedjor etc. Men det var kul och fascinerande att kunna stå på en punkt och blicka ut över flera olika sorters maskiner på samma gång som avverkade och skotade.  Intressant.

Denna gång vågade vi oss på att äta Haggis. Och det var riktigt gott. Har fått för mig att det inte är något för mig men det smakade bra och var otroligt mättande. Bra husmanskost.

En av höjdpunkterna under dagarna där var att besöka Maggies Cancer Caring Center inne i Edinburgh. Tillsammans med Patrik. Det var riktigt mäktigt ska jag säga. Jag har ju läst och sett så mycket bilder från detta hus så det kändes så stort att få besöka det nu själv. Och så gott att Patrik var med. Vi fick träffa och prata med chefen och även en anställd och en volontär. Alltid lika glada och inspirerande, väldigt tillmötesgående oavsett hur stressigt det skulle kunna vara. Proffsiga med andra ord.
Detta center är ju det som öppnades först av alla, 1996. Ett år efter att Maggie Keswick Jenks hade dött i sviterna av cancern. I detta centra kommer det cirka 90 besökare varje dag!!!! Otroligt så bra. Så många människor de når och kan hjälpa. Både som sjuka men även som anhöriga och vänner. Ja, det här låter så otroligt spännande. Jag lobbar vidare här hemma så får vi se om jag får napp någonstans i processen. Om någon förstår det stora i detta och vågar satsa tid och pengar......

En mäktig upplevelse att stå vid statyn från denna kvinna som åstadkommit så mycket. Jag är djupt tacksam.

Vi bodde så vi kunde se lite av slottet i staden. En förmiddag sköt de med sina kanoner ett stort antal skott. Jag vet inte varför men small gjorde det. Och rök gjorde det. Kanhända om de sköt för att minnas någon gammal kung eller riddare....vad vet jag. Detta land har en oerhört stor historia som de värnar väldigt  om. Var man än är, i restauranger eller på stan, så finns det monument, statyer eller texter som minner om gamla tider. Ett stolt folk är det.

Titta noga så ser du röken från kanonerna från slottet.

Ja, nu blev det i alla fall en liten resume´från senaste veckans  händelser.

Nu måste jag återvända till plikterna. Kommer snart tillbaka. 

Kryssning till Mariehamn

Så är vi hemma igen. Efter ett trevligt dygn ombord på Viking Line färjan Cindirella. Välbehållna och nöjda. God mat och trevlig sällskap, rolig underhållning och bra hytter. Helt enkelt bra.

Vy från vårat hyttfönster, flera meter över vattenytan.

Ja tänk, det är nu nära tjugo år sedan Estonia sjönk. Och jag har åkt båt flera gånger sedan dess. Men än idag kan jag slås av en viss fasa då jag går omkring i båtar av dessa modeller. Min kära morbror Ingvar blev ju kvar på Estonia, ja det är vad vi har fått acceptera i alla fall. Har aldrig fått hem honom. 

Trots att det är så många år sedan den fruktansvärda tragedin inträffade så är minnena så starka ännu. Jag kan än frammana känslan av rädsla och frustration över att inget kunna göra. 

Och speciellt tydligt blir det då jag går på bildäck eller då jag vistas i trappuppgångar och vestibuler. Då har jag alla möjliga bilder i mitt huvud, bilder som jag själv har skapat till största delen. Knepigt. Det måste vara en väldig bearbetning för människor som varit med i dramat, att åka båt igen. 

Kanske blir det också lite mer tvetydigt för mig då han och jag åkte med just Viking Line en gång då jag var i tonåren. Det jag minns främst från den resan är hur vi går i Taxfree shopen och jag får handla massor med godis. Han frågar om jag tycker om sötlakritspipor vilket jag älskar.....ja men då köper han sådana till mig. Han frågar om jag gillar alla möjliga sorter och helt lyrisk svarar jag ja och han handlar godis till mig. Minns speciellt de där sötlakritsgodisarna i stavar med en lite småsyrlig citron kräm i, med papper runt om varje, sådana köpte vi också.

Ja han var snäll och alltid lika omtänksam och mån om att man skulle trivas och ha det bra. Minnen som är jättemysiga att frammana.

Bättre att tänka på de minnena.

Och vilken ynnest att ha fått ha en sådan morbror. Över huvud taget så kan jag ibland bli så enormt glad och tacksam över släkt och vänner som finns eller har funnits. Jag känner mig så rik. Livet har gett mig så mycket gott. Och minnen kan ju aldrig någon ta ifrån oss. Dofter som finns sedan barndomen till exempel från min mormors kök, de kommer jag alltid att kunna bära med mig. Liksom bilder i huvudet av min mormors händer, knotiga efter allt slit. Ja, bilder av min mammas och pappas händer, händer som är märkta av arbete och säger så mycket om deras liv. Händer är fascinerande och är nog bland det första jag tittar på då jag ser människor. Händer är så personliga.

Ja, nu ska jag inte bli för konstigt lyrisk här. Dags att komma tillbaka till verkligheten. Att använda mina händer och skapa lite middag skulle vara bra. 

Önskar dig en fortsatt bra helg.

Min man har fastnat i tryck!

Ja idag är han med i annonstidningen Boulevard. Ett stort och fint reportage tycker jag.

Jag lyckades inte få in reportaget här på min blogg. Vill du läsa så kan du söka Tranås Posten och vidare ladda ner annonstidningen Boulevard. Där kan du läsa hela reportaget om min käre make och företaget. 

Bra jobbat Patrik.

Men se det regnar.

Ja det regnade redan vid halv sex då jag klev ur sängen. Så något  målande blev det inte idag. Men min kropp är faktiskt tacksam för det. Kändes gott att inte slita och måla idag. Så jag försöker tänka positivt och är glad för regnet på mina växter och nya fruktträd. Det behövs verkligen regn, det är snustorrt i markerna. Penslarna och färgen finns kvar till en annan dag.

Jag pratade med min goa faster i telefon tidigare idag- Blir lika glad varje gång jag hör hennes röst. Minner om min barndom. Och nu har jag precis packat en sago-bok till min kusin i Värmland. Hon kan behöva en liten saga mitt i allt arbete hon gör bland förskolor och skolor.

Och så tog jag tvärt av och ringde en annan go före detta arbetskamrat. Är så skönt då det blir av, det som man länge tänkt göra. Och som vanligt var det roligt att höra hennes röst också. Hon kom till och med ihåg att jag hade ringt henne på julafton för två jular sedan, hon hade sett ett okänt telefonnummer på presentatören och senare förstått att det var jag som testade att nå henne. Så ibland gör det nog gott att ta sig tiden att ringa , kanske den man minst anar blir väldigt glad just då.

Ikväll är det schlager tävling. Uttagning till finalen. Blir spännande att se hur det går för Sanna. Hoppas hon tar sig hela vägen till final. Det mystiska idag blir väl diskussioner om huruvida röster ska räknas från Ukraina och Ryssland, vilka röster kommer från vilka osv..... Mysko.
Nu ska jag äta lite och sedan ut på nästa uppdrag. I regnet. Sydvästen på.  Känner mig lite som pippi Långstrump. Sydväst och gummistövlar, det är nog mina favoritplagg.

Önskar dig en fortsatt bra dag.
Och Lycka Till Sanna.

Håll tummarna nu

Ja jag hoppas och ber att vädret ska vara bra någon dag till. Vi har inte målat tillräckligt mycket än på kyrkan så jag önskar uppehåll i morgon med. Vore toppen. Hoppas hoppas hoppas, kan inte mera göra än så.
Härom dagen kände jag mig som en orkide´! Hur man nu kan göra det.
Kolla ska du se.

Alltså, den här orkiden har alltid varit vita blommor på. Har blommat flera gånger men alltid med vita.

MEN så härom dagen får jag se hur den nu fått även gula blommor! På samma stängel. Det har jag aldrig varit med om tidigare.

På vilket sätt är jag lik orkiden då? Nja, alltså egentligen var jag ju mörk i håret förr. Innan jag blev sjuk och fick nytt hår vill säga. Men då det nya kom var jag vit i håret, riktigt vit.  MEN nu kommer det mörkt underifrån! En salig blandning, ingen ordning med något. Inte ens håret är som det borde vara. Eller? Ja, somliga tror att jag har gjort slingor och färgat o grejat men det har jag verkligen inte gjort. Jag är som jag är. Dock inte alltid sådant här hårtrassel.

Bra att måla med vit färg idag på kyrkan i alla fall. Med tanke på håret alltså. Lätt att få lite dropp i huvudet då man målar under takfoten....

Nu ska jag snart sova och hoppas få vakna till fågelsång och blå himmel i morgon. Den som lever får se.