StigHelmer Myra lever.

Yes. Så glad jag blir då jag idag får se en blogg på nätet från en förskola i Sunne i Värmland. Och vem ser jag på deras blogg om inte min StigHelmer Myra. Där hade förskolan tagit fasta på chansen att använda boken i barngruppen och låtit barnen få rita vad de tror händer för den lilla myran i boken.... såååå glad jag blir. Kändes som lön för allt arbete jag lagt ner med den boken.
Har fått goda vitsord från en vän som har köpt flera till en barngrupp också. De ha även de använt den i gruppen, till och med gjort egna myror med röda ben. Ja, så glad jag blir....

Jag blir riktigt nyfiken vad barnen kan ha hittat på med StigHelmer. Undrar vad som hände honom där i Sunne?

Annars kan jag ofta undra vad jag håller på med. Förutom arbete tar jag mig för en massa ideellt arbete som inte ger något klirr i kassan utan tar mycket tid och engagemang av mig. Men jag är väl sådan av naturen. Vill hitta på nya saker och pröva vingarna allt längre....

Idag  har jag träffat mina goa vänner Stina och Evelina igen. Vi har planerat vidare i arbetet med vår vision om ett Hjärtats Hus.    www.hjartatshus.blogg.se
Det rullar framåt och vi har goda förhoppningar om att det ska kunna få bli verklighet en vacker dag. Även om vägen dit just nu känns kringelikrokig och lång.
Vi deltog i Adelövs Julmarknad i söndags och sålde mängder med armband som vi gjort för Hjärtats Hus. Fick prata med många människor och berätta om vår vision. Jätteroligt och lyckat på alla vis.
Till veckan skall vi träffa en reporter från Tranås Tidning som vill göra en intervju med oss. Bara att tacka och ta emot chansen att få berätta om vår vision.

Nu ska jag hämta in Zita från hundgården. Det är dags för mat och kvällsmys. Underbart med alla goa hundar att krama om efter en arbetsdag. Önskar dig en skön kväll. Ute är mörkt och dystert, men snart tänder vi upp i fönstren och då kan livet kännas lättare igen. Var rädd om dig.

Oj, nu var det längesedan.

Kära vänner. Idag är det fjorton dagar sedan jag skrev senast på min blogg. Du tror väl att jag har gått under jorden? Men nejdå, det har jag inte. Jag sitter här i min soffa och funderar och laddar inför en ny vecka med nya möjligheter.
Jag har medvetet legat lågt med skrivandet och kommer nog att göra det en tid framåt. Har känt det nödvändigt att dra i handbromsen för att orka med. Så mycket omkring mig, så många bollar i luften samtidigt så jag blir så splittrad. Du vet det där jag har skrivit om tidigare, att inte tanken räcker hela vägen. Jag tänker något men det når inte hela vägen och kan sluta i att jag blir frustrerad då det inte alls blir som jag tänkt mig. Tex häromkvällen då vi skulle baka, barnen och jag i kyrkan. Jag hade med mig elvisp, bunke, mått, mjöl, margarin, salt , mjölk mm för att göra scones. Kollade att det var tillräckligt med mjöl i påsen för att kunna göra ev fler satser beroende av hur många barn det skulle vara med. MEN det jag hade missat var ju att kolla i bakpulver burken, hur mycket /lite pulver det fanns! Och det var inte mycket kan jag säga. Slutade med en sats och alla barn fick inte baka en egen bit som jag tänkt. Då blir jag såklart frustrerad. Ja, nu blev det ju så att alla blev mätta och nöjda ändå, bröden räckte till. Men just känslan av klantighet är så frustrerande. Och detta är klockrent pga att jag har för mycket i huvudet på samma gång. Tanken räcker inte till.
 Nu jobbar jag på att sålla bland mina uppdrag och sysslor. En sak i taget. Inte stressa för mycket för det mår jag inte bra av.
Vissa saker tar det ett helt liv för att lära sig.

Vad har då hänt sedan sist? Ja, jag har fått hjälp i projektet med drömmen om center för cancersjuka och anhöriga. Två underbara tjejer som är helt fantastiska. Tillsammans jobbar vi nu konkret med affärsplan, planerar framåt ett upplägg som vi hoppas ska resultera i något riktigt stort. Många är gångerna jag undrar vad jag håller på med, varför lägger jag så mycket tid och energi på detta? Istället för att tänka på mig och min familj, leva livet i ett lugnare tempo. Varför håller jag på och engagerar mig i detta som känns så stort och svårt att gripa om? Ja, den frågan ställer jag mig nästan dagligen. Men jag landar i samma tanke, jag kan inte låta bli. Det är för bra för att låta bli. Vi måste prova denna ide och se bärigheten. Såklart går inte allt på räls, det ska stötas och blötas och massor med pusselbitar ska falla på plats. Men än så länge ger jag mig inte. Och nu är vi tre. Nu stöttar vi varandra och uppmuntrar varandra. Nu kan vi dela upp arbetsuppgifterna mellan oss. Och det är såååååå spännande.
Vi startade för snart två veckor sedan en face book sida med namnet Hjärtats Hus. Vi har fått otroligt bra gensvar och många som gillar vår sida.
Nästa söndag är det dags för årets julmarknad i Adelöv, då ska vi vara med och sprida vår ide och tanke där. Spännande.

Stina Holmesson, jag och så Evelina Golander. Tillsammans kämpar vi vidare. 

Vill du besöka vår facebooksida så hittar du den genom att söka på facebooks sida på just Hjärtats Hus. Var gärna med och sprid denna tanke vidare. Desto fler som känner till och vill vara med och påverka, desto lättare kan vi tillsammans göra skillnad.

Jag önskar dig en riktigt bra vecka. Trots mörka november dagar då ljuset lyser med sin frånvaro. 

Nu känns det lite hoppfullare

Efter att ha haft sjuka hundar i en och en halv vecka så känns det som att det äntligen ger med sig nu. Ja jag ska inte ropa hej för tidigt men känns bättre. Moa började ju med att bli jättedålig i magen. Kräktes blod och fick inte behålla någon mat. Så hon fick jag passa och hjälpa under ett par dygn innan hon fick krafterna tillbaka. Koka kyckling och köttfärs för att få en mild mat till magen.
Så i torsdags var det så dags för nästa, Zelma. Hon kräktes inte blod vad jag såg men har varit desto värre i magen. Har behövt springa ut varannan timme under två och ett halvt dygn. Om jag hade haft grannar så hade de väl undrat vad i hela världen jag håller på med, ut i nattlinnet mitt i natten....
Nu har jag tvättat filtar och handdukar, duschat Zelma och skurat golv och bur. Så nu känns det hoppfullt. Hon är glad och hungrig nu vilket är ett bra tecken. Ska strax få lite kokt mat hon också. Varför dom blev sjuka vet jag inte. Vi har inget råttgift utlagt eller annat dumt som de kan ha fått i sig. Det enda jag kan komma på är fodret som jag bytte ut för en tid sedan. Långsökt men jag vet inte annars vad jag ska tro.
I morgon åker jag och köper det gamla fodret som de brukade ha förr i alla fall så hoppas jag att det blir bra igen.
I köket står nu en frall-deg på jäsning. Vi har servering och möte i kyrkan i eftermiddag. Så det laddar jag för .
Ja, den här helgen blev inte vad jag hade hoppats och trott. Jag har varit helt ensam hemma då Patrik och David är på jakt i Jämtland. Hade tänkt åka någon sväng till ex Jönköping för att träffa lite människor och shoppa lite. Men se det gick ju inte då hundarna har varit som dom har varit. Så kan det bli.
Jag har hunnit desto mera med affärsplan och andra saker då vi ska träffas till veckan igen, Stina, Evelina och jag. Kul kul.
På onsdag ska jag till Göteborg. Som representant från RCC Sydöst. Vi är två som ska åka dit för att träffa RCC från andra delar i vårt avlånga land. Ser fram mot den träffen, att få höra vad de andra jobbar med och vad vi kan göra tillsammans. Spännande.
På fredag ska jag på hälsokontroll. Det ser jag faktiskt fram mot också. Det kanske man inte ska göra men jag ser fram mot att få kolla mina värden, få prata med en sköterska och ta en allmän tjeck. Faktiskt. Jag fick ju svar från mammografin i fredags att allt var bra. Så det kan jag pusta ut från. Men då man har haft cancer en gång så känner i alla fall jag att det är gott att få ta en koll på allmäntillståndet också någon gång. Som  nyss fyllda femtio så är jag erbjuden denna koll av landstinget. Jag tackar och bugar.
Nej, nu ropar degen på mig. Nu har den jäst färdigt. Dags att rulla frallor.
Hoppas att du har en bra och fin dag.



Så här fin har munksjöbron i Jönköping varit under oktober månad. Rosa månaden. Lamporna i toppen ska alltså föreställa vara rosa även om jag tycker de känns väldigt lila.
Hur som helst, tack till Jönköpings Kommun som ställer upp på detta.

Sista dagen i Marocko

Ja, fredagen var den sista dagen för denna fantastiska vecka i Marrakech. Och solen sken som vanligt från klarblå himmel. Denna dagen njöt vi till fullo vid poolen, underbara bad och lapade solens vitaminer för att ladda inför vintern.
Sista simturen jag tog i  poolen blundade jag och njöt, kände solens värmande strålar i mitt ansikte, tänkte på alla kalla dagar som väntar och mörker under lång tid. Då , de dagarna, ska jag minnas hur det kändes där i poolen. Underbart.
Kvällen gick vi ut och åt och jag körde högläsning av brevet vi fick av barnen inför resan. Det var verkligen dråpligt att se hur mycket vi faktiskt hade hunnit med och fått uppleva av det som de hade skrivit där. Ja, till och med det där att vi garanterat skulle villa bort oss i soukerna men så småningom hitta tillbaka. De visste inte hur rätt de hade då det skrevs på pappret! Haha.

Ja, farväl detta fantastiska land. Tack för denna gång.

Och TACK älskade barn för en fantastisk resa. Dessa minnen kommer vi att ha med oss för evigt, det kan jag skriva under på. Denna resa är ingen annan resa lik.

Nu har det gått ett par veckor sedan vi landade hemma i vårat trygga Sverige igen. Vardagen kom snabbt på och livet rullar vidare.

Senaste veckan har hundarna inte varit på topp. Moa började förra helgen med att kräkas och bli jättedålig i magen. Då hon var som sämst kräktes hon blod. Inte alls kul. I går var det Zelmas tur. Hon ligger nu i tvättstugan och sover och sover. Nu får hon också gå på specialdiet och så får vi hoppas att det ger sig. Inte roligt då de inte mår bra.

Tisdagen förra veckan var jag på mammografin i Nässjö- Alltid lika jobbigt tycker jag. Väntan följer , det vet jag ju. En kompis frågade om inte vi som har varit med om bröstcancer tidigare får besked direkt eller snabbare än andra. Men så är det ju inte. Inte vad jag vet i alla fall. Men tyckte ändå att jag fick besked ganska snabbt denna gång. Tio dagar av ovisshet innan brevet damp ner i postlådan igår och provsvaret var bra. Inga underligheter ser de på bilderna. Såååå skönt.

Så nu kör vi igen. 

Och nu har jag suttit i flera timmar och jobbat med en affärsplan inför projektet med centrat. Detta är sååå kul. Nätterna är lite knepiga då jag nu titt som tätt känner lite smått ångest inför allt arbete som det måste till innan det kan bli verklighet. Knepigt att alltid nätterna ska vara jobbigast. 

Men jag känner mig så styrkt av goa Evelina och Stina som nu är med i projektet och är så inspirerande och drivna. Underbart.

Till veckan ska vi träffas för tredje gången och dela upp arbetsuppgifter vidare. Och spåna vidare. Mycket som ska bestämmas och planeras och kontakter som ska knytas och så vidare.

Livet är spännande. 

Nu ska jag slappa och mysa här i soffan. Se om det är något att se på dumburken.... 

Önskar dig en riktigt bra helg. Alla Helgona Helgen. 

Marrakech 2014

Hej vänner. Ska vi göra ett försök att fortskrida i reseskildringen måntro? Vet inte var tiden tar vägen, jag hinner inte riktigt med.
Var var vi?
Jo vi var väl på onsdag morgon vill jag minnas. Då hade Henrik anlänt under natten. Även hans plan var visst försenat men han fick i alla fall med sig all packning direkt.
Denna dag bjöd Marakech på vackert väder, igen. Strålande sol och fint bad i poolen. Efter lunch tog vi oss ut på stan. Först till parken Jardin Majorelle, den som ägdes och drevs av Yves Saint Laurent tills han dog 2008. En helt fantastisk trädgård med massor med växter, palmer, bananträd, klivior, kaktusar, bogamville, ormbunkar, osv, Allt mixat med vatten och den vackert blå färgen på kakel och annat. Helt fantastiskt.

Helt fantastiskt. Svårt att återge i bild. Men jag rekomenderar det verkligen.

Så tog vi hästskjuts därifrån till Jemaa El Fna torget. Fick en riktig rundtur där vi satt i den fina vagnen och mannen styrde hästen fint och förhållandevis säkert i den täta trafiken genom stan. Detta myller av bilar, åsnor, hästar, mopeder osv osv. 

Jag har för övrigt inte suttit många gånger på vagn efter häst. Vem kunde väl ana att jag skulle få uppleva det i detta land?

Ja, kvällen tillbringade vi på marknaden igen. Vi shoppade och lekte turister bland ormtjusare, tillagade fårskallar och mycket annat. 

Torsdagen hade vi bokat ännu en dagsutflykt. Denna gång till Atlasbergen. En minibuss hämtade oss på hotellet på morgonen och vi färdades ett antal mil neråt landet. Stannade till vid ett par stopp och då vi kom till bergen så mötte oss en trevlig guide som lotsade och följde oss hela vägen . Under en timme vandrade vi, stundom klättrade vi, i bergen , uppåt uppåt uppåt. Vi var uppe på 1700m då vi kom till ett fint vattenfall. Lite längre upp var det en liten, med betoning liten, servering på en klipphylla där vi fick pausa en stund. Där beställde vi juice. Färskpressad, läskande och mycket god. 

Ja käre vänner. Dessa höjder, inga räcken här inte. Jag var förundrad över hur mycket folk vi var som gick längs de upptrampade stigarna. Undrar var de sätter gränsen för om man ska kunna klara av att gå eller inte. Det krävde verkligen god fysik och smidighet för att ta sig runt. 

På ett ställe stod en liten man vid en stege. Han hade en pappkartong framför och ville då ha pengar för att ta bort den och lotsa oss upp, såklart. Det var väl hans arbetsplats. Men vår  guide var snabbt framme och gjorde upp med honom.

Den lilla serveringen visade sig, får bära upp sina apelsiner och annat på ryggen. Något annat sätt fanns inte. Och ändå var den juicen inte dyrare än nere på torget. Underligt kan man tycka.

Inte ens åsnor skulle kunna ta sig hit upp. 

Denna bro gick vi över ett vattendrag, högt upp i luften. Du kan se vajrarna som finns under och att hålla sig i var också vajrar! Vingligt med andra ord. 

Här fanns det små killar som var välvilliga att hjälpa oss över. Jag tog handen på en kille och han fick en slant som tack för hjälpen. Det var det värt.

Det vackra vattenfallet. Verkligen värt denna tuffa promenad. 

Långt därnere går det människor. 

Promenaden ner tog ungefär en timme den med. 

Vi kom ner till byn Fatima. Guiden förklarade hur vägen tar slut i denna by. Men inte livet inte. Nej, efter denna by är det ytterligare 24 byar! Och till de byarna var det åsna som gäller då, inga bilar där inte. Då kan man ana hur de levde. 

Ja, detta var en helt fantastisk dag. Då vi kommit ner gick vi till "floden" som det nu var lite vatten i. Här fanns det matställen längs med flodbädden och vi fick ett bord precis vid vattnet. Väldigt enkelt och primitivt. Men gott. Var maten kom ifrån vet jag inte, den lagades till på andra sidan gatan inne i ett hus. Vi mötte bara de vänliga kyparna som gjorde allt de kunde för att vi skulle trivas och bli mätta.

Tala om att sitta i sjön och äta! 

Efter denna måltid fick vi en promenad i byn bland styckade lamm. Hönor som låg och ruvade bland soporna längre upp i "floden" Var nog bra att man såg det efter att vi ätit, annars hade man väl funderat på hur rent det var egentligen. Att tvätta händerna i vattnet och så. Ja, det var bra flöde på det vatten som fanns så jag var inte orolig. 

Resan hem gick bra och vi åt och hade en lugn och skön kväll på hotellet. En dag kvar, snart är resan slut.

Landa efter en hektisk och innehållsrik vecka.

Fredag kväll. Slut i huvudet efter allt som hänt i veckan. Jag har ågren för att jag inte skriver här på min blogg, vet att flera är här och väntar på min fortsättning på resan.....
Men ikväll har jag inte energi kvar till det.
Men jag måste bara få säga att jag har haft en suverän förmiddag då jag fick träffa mina goa kompisar Stina och Evelina som hjälper mig att spåna vidare i vårt gemensamma framtida projekt. Ett digert arbete där vi vill vara med och påverka och förändra tillvaron för både cancer sjuka men även för anhöriga. Anhöriga, denna stora grupp som är så oerhört värdefulla och gör ett fenomenalt "arbete".
Ja käre vänner. Det här är så stort och ännu så många olika tankar att samla och göra något av. Men såååå roligt. Detta går jag igång på. Och får energi av. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att det ska bli så bra som vi drömmer om. Och med hjälp av dessa fantastiska ungdomar tror jag än mer att det är ett mål som är fullt möjligt att nå. Nu kör vi.
Men först, nu är det fredag kväll. Jag ska tagga ner och landa i en skön natts sömn. Släppa taget om mina drömmar, i alla fall lite.
I morgon ska vi åka på rally. I våra gamla hemtrakter. Runt vårat hem i Fotsjö där vi levde våra liv under tjugo års tid. Det ska bli så jätteroligt. Som att uppleva gamla tider.
Önskar dig en riktigt bra och fin helg. Och glöm inte att ställa om klockan. I morgon natt får vi sova en timme till. Eller använda den på annat sätt. Valet är ditt. Kanhända jag ligger och funderar och drömmer om vårat projekt..... Vi får se.

Nu fortsätter vi resan....

Måste först och främst berätta om incidenten från måndag kvällen. Det läskigaste under hela resan men även dråpligt så här i efterhand.
Vi besökte under kvällningen den stora marknaden Jemaa El Fna, innanför Medinan. Där inga bilar får vara men desto mera mopeder och åsnor och hästar såg det ut som.
På torget stod ormtjusare och män med apor som skulle tjusa besökare. Folk stod och berättade historier, inte för turister utan för invånarna. Historier som ofta inte hade ett slut utan besökaren fick dra sin egen slutsats av. Så har vi hört det vill säga, vi förstod ju såklart inte ett ord.
Vi förstod dock snart att kåbrorna var levande och att om man tog kort så fick man betala för det, som så mycket annat.

Vi höll oss på behörigt avstånd, ville för allt i världen inte ha en orm om halsen.

Ingen apa heller för den delen. Kändes inte så fräscht. Ja , Oscar fick en apa på axeln för ett ögonblick så klart.

Så här kan det se ut på torget framåt skymning. Det ryker från diverse grytor där det lagas lammhuvud och andra delikatesser!

Runt omkring torget går det gränder,  souker, där man kan gå och handla massor av saker. Kryddor, kläder, skinnväskor, frukt och grönt, mattor, skor, prydnadsgrejer, lyktor och mycket mycket annat. Överallt står  försäljarna och lockar en med sina saker. 

Denna gång gick vi först upp på taket på ett av husen vid skymningen för att se verksamheten och höra hur prästerna , böneutroparna sjunger från minareterna runt omkring oss. Ett oerhört annorlunda skådespel, alla dessa människor, ormtjusare, ap-männen, åsnor som hämtar sopor , allt i en salig blandning och så dessa böneutropare. Klockan tio minuter över sju på kvällen var det som mest intensivt. Vi lyckades stå utanför en moske strax efter och såg då hur mängder med människor vällde ut därifrån efter kvällsbönen. De kom med sina tofflor i handen för att ta på dom vid tröskeln ut. Ja, några kvinnor också om än rätträknade.

Hur som helst. Ikväll skulle vi minsann shoppa loss. Så vi gav oss in i soukerna. Slingriga gångar och gränder. Somliga med något som skulle likna tak, plåt och annat som skydd mot sol och regn. Kvällen gick och det blev mörkt. 

Ja, sagt och gjort. Efter ett par timmar där inne så visste vi helt plötsligt inte hur vi skulle hitta ut! Vi hade ingen aning om vilket håll vi kom ifrån eller vart vi skulle gå för att komma ut på torget igen. Vi gick och gick och spänningen och frustrationen steg. Det dråpliga var att vi skojat om detta innan, att vi säkert kommer att gå vilse!

Vi kom fram till ett litet torg där tre killar satt. Den ene frågade oss vart vi skulle, han såg väl att vi var vilse. Han hängde på då och ville visa oss vägen ut. I brist på annat så ville vi lita på honom och följde honom. Han gick med stora steg längs gränder som blev allt smalare och framför allt än mörkare. Folktomt och inga mopeder. Vi stannade upp gång på gång och ville vända men visste samtidigt inte vart vi skulle ta vägen. Var han rätt person att lita på? Var tog hans kompisar vägen? 

Ja, vi var rädda för att bli påhoppade rätt vad det var, någon kanske skulle dyka upp bakom nästa  husvägg för att kräva pengar av oss eller vad? Ja, huga mig så rädda vi var. Inte bara jag utan allihopa. Ändå var vi tre män och jag, ändå var jag livrädd.....

Alltså , jag vill ju verkligen inte vara misstänksam mot människor som vill hjälpa till men detta var riktigt jobbigt.

Vi kom så småningom fram till en stor träport som precis skulle stängas framför oss. Vi ropade på mannen som stod vid porten att vi ville komma ut. Han stannade upp och vi tog snabbt fram slantar och gav till killen som lotsat oss. Han var dock inte nöjd, han ville ha mera. Men vi bara rusade ut genom porten , med andan i halsen. Ut ut ut.....

Han fortsatte att följa efter oss och det visade sig att gångarna och gränderna fortsatte. Vi var inte ute på torget och heller inte klokare på vart vi skulle. 

Men då fick jag se ett par, europeer. Jag frågade dom om hjälp och vi tog följe med dom en bit och de förklarade hur vi skulle gå för att komma ut.  Därefter såg vi inte killen mera. Varken den kvällen eller senare i veckan.

Ja, käre vänner. Jag slås av tanken , undrar hur vanligt detta är. Hur många av turisterna villar bort sig i dessa gränder? Var vi unika? Har svårt att tro det. Så vitt jag vet så finns det inte kartor över gränderna och det stod inte mycket till skyltar och namn heller. Så det är lätt att gå fel.

Sällan har jag varit så tacksam att få komma ut, ut i friheten, tillbaka till tryggheten.

Vi hastade oss hem till hotellet för att pusta ut efter detta äventyr. Och jag kan säga att sömnen var allt utom bra natten som kom. Jag kommer nog aldrig att glömma känslan av hur det kändes då vi småsprang där i gränderna och fick akta oss för mopederna som körde som stollar i dessa trånga gator. Känslan då mörkret föll och vi helt plötsligt inte hörde människor mera, hur mopederna tystnade och allt var stilla och tyst. Huga mig. Aldrig mera säger jag.

Vi besökte dessa souker fler gånger under veckan men aldrig längre in än vi säkert hittade ut igen.

Tisdag Marrakech, klockan 7.30 lokal tid. Kliver ombord på en minibuss utanför hotellet för att bege oss på en dagsutflykt till Essaouira. En vacker stad utmed västkusten, två timmars resa.
Ett varierande landskap seglar förbi.
Vi gör ett snabbt stopp vid de trädklättrande getterna! ??? Jo , det är sant. Jag såg faktiskt getter uppe i träd. Ett par meter över marken. Enligt historian så lär de geten att klättra, för att äta frukterna som finns på trädet. Efter att ha spytt upp frukten kan människan ta hand om den. Sant eller inte, men geten var där i alla fall.

Under detta träd stod en man, så ja, det var högt upp. Undrar om geten njuter av utsikten?

Längre fram under resan stannar vi på ett ställe där det tillverkas olja. Kvinnor sitter på rad och knäcker dessa små nötter/frukter som de sedan använder till flera olika saker, Oljor, till mat till boskap mm.

Essaouira var en vacker stad. Där vandrade vi under hela dagen. Gick bland köpmän, fruktstånd, kryddstånd, klädstånd , ja allt möjligt fanns att köpa. Och överallt gäller det att pruta. Och då menar jag pruta. Förstod med tiden att det var bra att säga varifrån man kom. Trodde de att man var från Ryssland så var deras utgångspris svindlande högt.....

Jag köpte nygräddat bröd av en kvinna, vi köpte mandlar och nötter längs gatan. Vi gick i hamnen och njöt av de tusentals båtar som låg inne. Somliga arbetade med sina träbåtar medans andra båtar såg ut att ha legat för ankar under många år. Från en svunnen tid.

I denna hamn gick fransmännen i land en gång i tiden. 

Det här brödet påminner faktiskt om mormorbrödet hemifrån Jämtland. Åh så gott.....

En otroligt intressant och givande utflykt. Kändes som att gå tillbaka långt i tiden, tillbaka till fiskares slit och möda i svunnen tid. Och såklart såg vi även viss del av fattigdom, såklart finns den där också. Vissa hus vi passerade längs vår resväg såg verkligen inte beboeliga ut, men rätt som det var stod det en bil bredvid och hängde en handduk ut genom fönstret. Eller barn som lekt utanför och sparkade boll. 

Denna kväll blev det ett dopp i poolen innan middagen intogs på hotellet. Till ackompanjemang av ett par glada inhemska spelemän. De spelade och sjöng så gott de kunde, vi hade allt lite svårt att hålla oss för skratt åt denna underliga underhållning men klappade troget händerna efter avslutat sångnummer. 

Jaha, tisdag avklarad . Nästa gång jag öppnar bloggen tar vi nästa steg i resans minnen. 

Marrocko 2014

Så är vi hemkomna från vår livs resa. Wow. Så mycket vi har fått uppleva under senaste veckan.
Patrik och jag fick ju i present av våra barn en resa till Marocko. Tillsammans med dom. Helt fantastiskt.  Vi har haft det jättekul tillsammans och fått uppleva så otroligt mycket. Svårt att föreställa mig innan då jag inte visste mycket om detta land.
Vi började med att titta in några timmar hos Oscar på Haga Tårtcompani och Bageri. Där fick vi lunch och vara med och fira att det just denna dagen var ett år sedan de skrev på hyreskontraktet för lokalen... Kul att det var just denna dag då vi var där samlade.

Väl på flygplatsen fick vi varsin underbart god kanelbulle av Oscar. Sämre kan man ju ladda för en utlandsresa.... Spända av förväntan.

Så kom en spännande resa med mellanlandning i Casablanka, norr om Marrakech vilket var vårt slutmål. En intressant flygplats där inget verkade fungera. Inte en enda klocka i den hall dit vi slussades för att vänta, inte stod det något på monitorerna som skulle visa när flyget skulle lyfta, folk grälade med personal då de troligen hade missat en flight och resenärer var totalt ilskna över att inte komma med. Total förvirring med andra ord. Inte underligt att då en av våra resväskor också blev kvar på denna flygplats. Tror vi i alla fall.

Den var inte med då vi sent om sider landade i Marrakech. Mitt i natten , lördag, vilket senare visade sig att det även var offerhelg just denna helg. Så verksamheten stannade liksom av! 

Sagt och gjort. Vi fick vara utan den resväskan i ett och ett halvt dygn. Och däri låg Patriks alla kläder, min bekini och våra necessärer. Så det kan bli. Lyckades få tag i tandborstar och tandkräm och Patrik fick låna kortbyxor och tshirt av David. Men se kängorna fick han vackert trampa omkring i och poolen kunde vi glömma....

Ja ja, Hotellet var toppen fint. I stadsdelen Gueliz, en ny del. Det heter Diwane Spa och Hotell. 

Den vackra hallen i hotellet. 

Våra hotellrum låg på rad i denna vackra korridor.

Utsikt från vår balkong ner mot restaurang och poolen. Helt underbart. Såklart.

Under söndagen tog vi promenad i staden och fick bland annat se hur de slaktade lamm innanför staketet in mot ett hus, mitt i stan, hur de sköljde blodet med vattenslang rakt ut mot gatan , inget konstigt med det! Är det offerhelg så är det..... Inte det en annan tänker sig precis men där var det fest.

Ja, det var faktiskt väldigt tydligt hur folket här liksom försvann under helgen och sakta kom tillbaka till vardagen under veckan som kom. Söndagen var det lugnt, måndagen tilltog mängden folk och sedan accelererade det. Precis som en vänlig personal på hotellet förklarade för oss under måndagen då vi själva börjat förstå att det var något speciellt i görningen. De firade under helgen och behövde väl några dagar på sig att kvickna till? Eller?

Måndagen då vi fått vårat bagage äntligen, efter att Oscar besökt flygplatsen vid flertalet gånger, njöt vi så äntligen i poolen. Underbart. 

Under tisdagen fick vi uppleva oerhört mycket och jag kan säga att jag aldrig i livet har varit så rädd någon gång som denna tisdag kväll. Varför? Ja, det ska jag berätta nästa gång här på bloggen. 

Nu måste jag laga middag.

Sned

Fredag kväll och jag är som vi säger på småländska "leabröten". Efter en hård arbetsvecka så är jag öm i kroppen, mör i muskler som jag inte visste fanns. Men nöjd är jag . Har fått massor gjort. många saker avprickade på min att-göra-lista.
Bland annat har jag sopat ett helt golv på ett ränne, en lagårdsloge. Det tog sin lilla tid och det är nog det som gör att jag känner av magmuskler nu.... En annan dag travade jag ved i timmar, då fick armarna sitt. Ja, nog är det kul att jobba. Jag gillar att använda kroppen i arbete. Brukar säga att då behöver jag inte gå på gym den dagen heller! Frisk luft får jag ju ofta också då många sysslor är utomhus.

Loggolv under bearbetning. Inte helt lätt då det bitvis låg om lott också så det var fyllt med halm mellan brädorna. Bra träning för magen.....Och fint blev det.

Fredag kväll kan man känna sig lite som dörrens gångjärn. Lite sne och sliten! Men glad ändå.

Nu njuter jag av aftonen, vi ska strax äta kräftor maken och jag. Korna har lagt sig till ro här utanför och idisslar och njuter av den sköna luften skulle jag tro. Det är ju så varmt. Varmt för årstiden.

Morgon i Målviken.

Dimman lättar.....korna har vaknat.

Så kommer kvällen. Mörkret sluter alla färger om sig och allt går till vila. Laddar för en ny dag.

Trevlig helg önskar jag dig. 

En gång i tiden hade vi.....

Ja, en gång i tiden hade vi en hund som totalt saknade lokalsinne. Han hittade verkligen inte alls. Då han dessutom var jakthund var problemen totala då han inte hittade tillbaka hem igen, Mystiskt det där.
Nyss då jag tog en dusch träffade jag en annan som totalt saknar lokalsinne. Och dessutom är totalt på fel plats vid fel tillfälle och inte begriper det heller . Vem talar jag då om?
Jo, en liten fluga. En LITEN fluga. Var nog en unge tror jag. Och den saknade lokalsinne. Helt klart. Den envisades med att vara kvar i duschen trots att jag skvätte vatten på den och sa till den att ge sig iväg. Den satte sig på väggar och draperi, på handduken osv.... Inte enkelt att vara en liten fluga och inte hitta rätt i livet. Mig veterligt så är den kvar i duschen. Den får väl så vara då.
Själv sitter jag nu i soffan, lite leabruten i min kropp efter att ha lastat och kört ved hela dagen. Staplat i timmar och fyllt vedboden. Så nu tänker jag sitta här och inte röra mig förrän det är dags att förflytta  mig till sängen. Så det så! Ja får se hur länge det varar. Sisådär fem minuter kanske. Vill nog strax släppa in alla hundar så de också får sitta gott i soffan. ......

Så här fin blev min skörd på paradisäpplen, första gången sedan vi planterad det.  Kokade äppelgele av dom.

Idag är det så första oktober, det är rosa månaden, alltså månaden då vi mer uppmärksammar cancersjukdomar och allt vi kan göra för att det ska bli bättre. Hoppas inte människorna tröttnar på allt prat om detta bara. Ica har än en gång lyckats i sin reklam. Det senaste jag såg var just en film där man uppmärksammar cancer. Väldigt bra tycker jag. Man blir ju i regel rätt trött på reklam men den här är faktiskt bra och har ett tydligt budskap.

Jag blir så kluven då jag pratar om min resa med cancer och engagerar mig i det. Jag vill ju och kan inte låta bli. Men får samtidigt dåligt samvete då jag lider med dem som har förlorat en kär i denna sjukdom. Då känner jag mig väldigt tjatig. Måntro om folk blir trötta på mig? Eller blir ledsna? Jag hoppas verkligen inte det. Jag hoppas de förstår att jag verkligen vill förändra och påverka till det bättre. Jag hoppas det.

I Jönköping ska nu i oktober belysningen på munksjöbron vara rosa, just med tanke på rosa månaden. Undrar hur många Jönköpingsbor som känner till det? Jag pratade om det på lokalradion för något år sedan vet jag. 

I måndags träffade jag politikerna i Jönköping ja, Tror jag nämnde att jag skulle göra det i en tidigare text. Hur gick det? Jo, det kändes riktigt bra. De lyssnade verkligen och gjorde sina anteckningar, tror jag. Ja, det vara ganska intressant att studera hur de lyssnade, vad de gjorde under tiden. Någon såg väl mest ut som den satt och lekte med sin laptop kanhända! Säger inte mera...ha ha.

Nej, men de lyssnade och vi fick sagt det vi tänkt tror jag. Bra diskussion. Skulle önska att det hände oftare egentligen. Inte typ vartannat år. Dessutom kommer i alla fall en del av dessa politiker att avgå framöver så man kan undra vad våra tankar kan leda till egentligen. Fast jag tror nog att de kan få beröra framöver i alla fall. Allt protokollförs ju så jag hoppas att de kommer till nytta framöver.  Det är bara att vänta och se.

Nu är det snart bonde söker fru och tänk att det tänker jag se. Så mysigt det ska bli.

Önskar dig en fortsatt skön kväll.

Estonia tjugo år

 Ännu en vecka att lägga till ryggsäcken. En vecka med arbete men också med roliga möten. Det roligaste var allt i fredags då vi fick fira vår älskade David som fyllde tjugotre år. Tänk vad tiden går.
Han bjöd oss på en helt suverän god och vällagad middag. Fantastiskt gott. Paket hade vi med oss såklart. Allt från salt och pepparkvarn till hembakad kavring och hemlagad paradisäppelgele´.
  Ser på min blogg att antalet besökare ökar. Spännande såklart. Undrar bara vem du är som läser mina tankar? Några vet jag men långt från alla. Önskar jag kan påverka och uppmuntra, kan hända kan vi tillsammans få arbeta för en stor förändring framöver. Jag har ju som du kanske känner till många tankar och saker på gång. Drömmar om projekt som ska komma till att påverka många människor och förhoppningsvis vara till stor hjälp. Jag väntar som bäst nu på att få svar från landstinget för att sedan kunna köra vidare. Väntar på att nästa länk ska falla på plats.

Jag skrev häromdagen ett långt brev till en av våra kända tv profiler här i landet, men det brevet har jag inte fått iväg än. Det ligger till sig om jag säger så. Vissa saker måste få mogna.

I morgon ska jag få tillfälle att möte politiker i Jönköping och ställa några frågor. Ska vara med som representant för Victoria föreningen i länet. Hoppas att vi kan få goda diskussioner och att vi kan få vara med och påverka. Håll tummarna att våra tankar går fram.....

Idag är det som väl de flesta känner till, en speciell dag. En sorgsen dag. Igen. Idag är det tjugo år sedan Estonia sjönk och med den större delen av folket som befann sig ombord. Många vet jag som var med och såklart går mina tankar främst till min morbror Ingvar som var med. Kära morbror Ingvar. Som gjorde sin sista resa inom jobbet, för att hjälpa till i Estland. Hjälpa var verkligen synonymet för min morbror. Han var så snäll och god, så hjälpsam i alla lägen. Ja, jag minns bara gott om honom. Minns en resa jag fick göra men honom och hans fru, då var jag i tonåren och det var så oerhört spännande att få ut och åka stora vikingline färjan. En tur över dagen. Vi står i  shoppen och de erbjuder mig att köpa godis. Vi går längs välfyllda hyllor och de stannar och frågar om jag gillar den eller den sorten, om jag har smakat den eller den sorten. De plockar i korgen vad jag önskar och jag känner mig så priveligierad. Eller den gången jag bor hos Ingvar och min kusin i Stockholm, han tar med mig på tur i staden, jag får åka Katarina hissen, vi går i parker, han berättar och visar så mycket för mig, han kan så mycket. Han är imponerande och trygg. För mig var dessa besök i Stockholm stort, lilla jag från byn på landet.
Eller den gången han har med ett par män från Tanzania till Sverige. De besöker vår affär hemma i byn och får också komma hem till mitt hem för att äta med oss. Philip K Temba och Benjamin I Hyera heter de männen. Jag kom att brevväxla med dom under många år så därför kommer jag ihåg deras namn än i dag. Jag minns att vi bland annat åt ost och de hade aldrig sett vår svenska magiska uppfinning.osthyveln! Och ingen är förståndig nog att visa hur man använder redskapet heller, utan det bär sig inte bättre än att en av dom ta osthyveln och hugger ett hugg rätt i osten för att klyva sig en bit! Inte snällt av oss då de säkert sedan ser hur vi skär osten galant..... Eller hur det nu var. Jag kommer inte ihåg det helt klart. Ingvar gav mig en större bild av världen och vad man kan göra för andra människor.
Så var det även då han åkte på denna sin sista resa. Han skulle hjälpa till att iordningställa en affär i Estland och hade kontakt med oss innan resan ifall vi hade lite penslar och annat som han kunde få med sig dit. Vi hade ju på den tiden en färgaffär i Gränna. Därför visste jag att han var där . Men vi hade ingen aning om när han skulle åka hem.
Alltså visste vi heller inte att han var med på Estonia denna hemska natt.
Men jag minns som igår då jag vaknar tidigt, tidigare än vanligt, hur vi sätter på radion redan vid fyra tiden på morgonen. Det gör vi aldrig annars, varken före eller efter. Vi hör att det har varit en stor olycka med en färja ute på Östersjön och med ens går mina tankar till Ingvar.
Det är en vanlig arbetsdag, egentligen. Jag kliver upp och kommer iväg till jobbet. Men hjärnan är såklart helt off. Jag kan inte ringa hem, jag kan inte ringa till Ingvars fru. Jag vet ju inte alls hur läget är. Jag bara går med rädslan i hjärtat på jobbet och allt känns fel.
Så ringer far till mig på arbetet och bekräftar mina farhågor. Ingvar var med.....
Mina ben försvinner och jag blir en hög på golvet där i köket på förskolan där jag arbetar då.
Ja, hur man kan minnas detaljer. Jag är inte i stånd att göra något vettigt mera denna dag utan jag hämtar upp mina barn och tar mig hem. Sedan är det bara jobbigt. Hemskt att vara så långt från mor denna dag och tiden som följer. Inget kan jag göra.
Ja, tiden går. Vi fick aldrig hem Ingvar. Han är borta.
Vi har en begravning utan Ingvar, där hans foto står i kyrkan. Vacker bild men väldigt knepigt att tackla alla känslor.

Ja, tiden går. Minnena består. Känslorna finns kvar. Vi lider än i dag av alla frågor vi har fått efter denna tragedi. Frågor vi aldrig lär få svar på,
Men vi får också leva med minnen från goa morbror. Minnas honom som den han var.
Vi får också försöka tänka som Mats Hillerström säger i en intevju häromdagen. (Mats var en av de som överlevde från bibelskolan i Jönköping ) Han säger att det är ett under för varje person som överlevde katastrofen denna natt. Som det såg ut och som det skedde så borde ingen ha klarat sig. Men det gjorde ju trots allt över ett hundra människor.

                   
                                    Bild från Storsjön. en lugn dag sommaren 2010.

Ja, livet är inte lätt att förstå alla gånger. Och inte är det rättvist på något sätt. Alla har vi våra törnar och sår att bära på. Men livet måste ju gå vidare. Vi måste kämpa på. Och tillsammans får vi försöka hjälpa varandra.

Hoppas du kan hjälpa någon idag. Kanske möter du någon som behöver känna sig behövd. Kanske kan du ringa någon som behöver höra ett gott ord eller bara din röst. Tillsammans kan vi förändra.

Återanvändning

God torsdag. Ska skriva några snabba rader innan jag går ut och börjar ta ner stängsel. Om inte himlen öppnar sig totalt igen vill säga. Det är skapligt plaskigt under fötterna nu efter natten och morgonens ösregn.
Härom dagen då vädret var så där höstskönt och vackert passade jag på att roa mig igen, att återanvända gamla brädor. Fantasin flödade, svetten rann och fort ska det ske. Så är jag, har jag fått en ide så ska det gå snabbt helst att få till den. Försökte dock att stanna upp och fundera innan jag satte sågen i de gamla brädorna från det som tidigare var staket här i Målviken. Höll mig fast vid tanken en stund tills jag hade mått och bilden klar i huvudet hur det skulle se ut, det jag fått ide att göra.
Sagt och gjort. Fram med såg och hammare o spik. Tumstock och skruv.....

Efter att ha sågat och påbörjat monteringen började det pilliga, att hålla upp sidorna och fästa upp. Helst skulle det ju bli rakt också. 

Men se så bra det blev.

Här står min färdiga drivbänk. Tänk vad gamla väderbitna brädor och lite färg kan göra.... Nu är det bara att vänta till våren då jag får plantera. Nja, får jag som jag hoppas på så kommer jag nog att börja redan i höst. Några lökar ska i och några plantor som jag hoppas ska kunna övervintra. Men först måste jag ha i massor med sten eller grovt grus, jord mm och fylla upp.  Tanken med denna är ju såklart att jag ska kunna stå i det närmaste rak då jag rensar och jobbar med denna.

Bra eller hur?

Så känns det såklart ännu bättre då man kan använda gammalt virke.

Så var det projektet klart. 

Nu ska jag ta en kopp kaffe och ge mig ut mot stängslen. Dags att ta ner tråden i första betet, där har korna gjort sitt för detta år. Bort med tråd och stolpar, in i lagården så de får torka till inför nästa säsong. Önskar dig en bra dag. 

Mörkret sänker sig

Måndag kväll, mörkret sänker sig. Från köket hör jag hur två av våra hundar ligger förnöjsamt och gnager på ben. Denna goda tingest som kan förgylla livet och tillvaron för dessa små fyrbenta varelser så lång stund. 

Nu har vinden lugnat ner sig, släppt taget om sjöns vatten och träden längs sjökanten. De har fått visa att de står stadigt idag minsann då nordanvinden drog på så det åkte vita gäss på sjön i hiskelig fart. Jag gick nyss en promenad och slogs av att det rann och porlade i ett dike som jag aldrig förr har hört ljudet av vatten av. Så nog har det regnat alltid.

Före helgen tog jag mig an gärdsgården med varsam hand. Den behöver också lite omsorg så här framåt höstkant. Oljade varenda liten bit på alla slanor och vidjor. Det gick åt ett stort antal liter olja kan jag säga, så det gjorde gott. Och känns perfekt idag att veta att den är mättad och nöjd då regnet skvalade ner längs hela gärdsgården. 

Jag hade dessutom trevligt sällskap av hela hjorden av kor och stutar. Tjugofem djur som ömsom åt och fes och sedan låg och vilade och sov tungt. De låg väldigt nära mig och jag slogs av alla ljud som följer dessa ståtliga djur. De är som en stor resonanslåda. Det bubblar och smaskar, kurrar och bluddrar. Och så ett host. En och annan suck hördes också. Mäktigt. 

Ja sämre kan man då ha det. Inte alla som har sällskap av kor då de jobbar. 

I lördags kväll la vi ut några nät maken och jag. Kom i land då det mörknat och vaknade såklart med spänd förväntan över att vittja näten. 

På söndags morgonen så åkte så Patrik och svärfar ut på sjön. Någon timma senare ringde Patrik och önskade om jag kunde komma till hjälp....... Ett antal timmar senare har vi så rensat näten och fileat etthundra femton fina matiga abborrar! Helt enormt. Vilken rikedom att få paketera och lägga in så mycket egen fångad fisk i frysen. Vi behöver inte köpa fisk på hela vintern. Vilken lyx. 

Ja nog har jag det bra. Och nu har jag nya kontakter på gång då det gäller centret som jag drömmer om att få vara med om att se växa fram i vårat land. En mötesplats för cancersjuka och deras anhöriga. Åh, jag hoppas jag får vara med om det.

En höst resa till mitt barndomshem

Ja så är jag hemma i Målviken igen. Efter en mysig resa hem till mitt barndoms hem i Jämtland. Till far och mor. Till alla mysiga ställen där jag sprungit och lekt som barn. Så rik jag känner mig då jag kan komma tillbaka gång på gång, får gå och minnas händelser från barnsben. Får gå i skogen där jag gick med mor som barn och plockade svamp, eller åkte skidor längs de höga tallarnas långa skuggor. På gärden där våra kor gick och betade för att framåt kvällen komma in i sommarlagården för att bli mjölkade. Ja, många är de minnen som väller upp då jag går där hemma.

Vädret visade sig från sin bästa sida. Sol från klarblå himmel, varmt och skönt. Än är det skördetid i Jämtland, Så vi hjälptes åt att ta upp potatisen och jag plockade nypon och annat gott. Det kokades äppelmarmelad, frystes in persilja mm.

En stor högtidsstund skedde då jag fick avnjuta delikatessen surströmming. Underbart. Tänk en stut med färsk potatis, hackad lök och rensad strömming,,,,,åh det vattnar sig i munnen. Fantastiskt gott. Ni som ännu inte har vågat, ni har missat en stor smak vill jag bara säga.

En dag fick jag tillfälle att träffa ett par goa vänner i Östersund. Denna fantastiska stad vid Storsjöns strand, så oerhört vacker stad. Förstår egentligen inte att jag kan låta bli att bo där. Egentligen. Det är ju en idyll i mina ögon.  

Som du ser på bilden är också Östersundsfolket väldigt vänliga och glada. Inte alla städer som bjuder på ett hjärtligt trafikljus!

På hemvägen åkte jag via Stockholm och tillbringade dagen hos Oscar och gänget på Haga Tårtcompani och Bageri. Ja, det skrev jag ju om då jag satt där. Vill bara lägga in ett par bilder här från den stunden där.

Snyggt bord som möter besökarna vid entren, Rudenstams egna produkter mm. 

Och att sitta och titta på denna ljuva disk kan ju vem som helst förstå att det vattnas i munnen. Ljuvliga tårtor och fantastiska bullar. Nya smaker. Ja, denna gången fick jag smaka maränger med rönnbär! Den du, den var en annorlunda smakupplevelse. 

Ja, nu är jag alltså tillbaka i vardagen igen. Här hemma i Småland. Söndag morgon, regnet strilar utanför fönstret. Jag satt nyss och tittade mig drömmande bort på höstlökar och blommor, drömmer om att göra ett par små drivbänkar. Bulbs.se tillhandahåller väldigt bra lökar. De håller dessutom till bara ett par mil härifrån så jag har nära till knölarna..... Ska nog beställa lite mera liljor tror jag. 

Nu ska jag hälla upp en god kopp kaffe, få lite fart under fötterna. även om det är söndag. Finns att göra i alla fall. Hoppas att du har en go söndag där du befinner dig. 

Haga Tårtcompani och Bageri

Sitter vid ett runt marmorbord som står stadigt och fint på gjutna ben. Framför mig är en disk med mängder av tårtor , mackor, hallonbiskvi, flera underbart vackra tårtbitar. Uppe på disken tronar det vackra sockerkringlor , kardemumma bullar och kanelbullar förstås. I en brödkorg står det snurrade surdegsbaguetter. Hyllan bakom är fylld av Hagas lilla, fikonbröd.
Blundar jag så känner jag ljuvliga dofter av nybakat blandat med dagens franska löksoppa.  I mina öron hör jag ljudet av degblandaren, klirret av porslin som diskas.
Var kan jag vara måntro denna fina septemberdag?
Jo, såklart sitter jag på Thorsgatan 75.  Haga Tårtcompani och Bageri.
Här är gudagott att sitta. På flera sätt.
Jag gläds över kunder som strömmar till och stundtals bildar en ringlande kö. Att hör barn som jollrar och se ungdomar som tar en paus i sina studier.

Så bra jag har det idag. Anlände Stockholm central vid lunchtid. Idag med tåg. Vilket visst var rätt val idag. Flyg hade problem att lyfta från Frösö flygplats då dimman låt tät över sjö och nejder.
En lång promenad fick jag njuta av sol och värme längs thorsgatans många kvarter.

Om en stund hoppas jag att få träffa min Stockholms kusin. Och ikväll går resan vidare hem mot Småland.
Hem till maken och hundar. Och katten inte att förglömma.
I morgon planerar jag träff med ett par Goa duktiga framåttänkande tjejer. Då ska vi fundera vidare i processen/ projektet eller vad det nu blir av centrat som jag drömmer om... Såå spännande.
Hoppas att du med har en go dag.
Nu ska jag smaka dagens nya smakupplevelse här på Haga. Nämligen en tårtbit med kanelbotten, vaniljmousse, äppelkompott och mjölkchokladkrisp. Det låter väl gott, eller hur.

Men nu ha man e rektut, ja huskut gott.

Men nu ha man de rektut gott. Huva ligen.....
Hemma  hos mor och far ett par dagar i härliga Jämtland. Solen lyser från en klarblå himmel idag, varmt och gott på alla vis.
Förmiddagen tillbringade vi i potatisåkern. Inte roligaste minnen väcks då man närmar sig men är man några stycken så går det kvickt. Skörden var tämmeligen god så nu har de peran så de klarar sig under vintern. Gott att veta.
Så har vi skördat äpplen som i skrivande stund står på spisen och sjuder. Det ska visst bli äppel marmelad.
Tårtan står färdig i kylen och saftar till sig från de egenodlade jordgubbarna . Som garnering fick det bli  hallon som jag nyss hämtade i buskarna här ute.
Vi laddar,,,,, vi laddar..... vi går runt här mor och far och bror och laddar......
För vad tror du?
Mmmmm, det vattnas i munnen vid blotta tanken.
Jo vi ska i eftermiddag få avnjuta Norrlands fantastiska delikatess, surströmingen. Mmmmmmmmmm så gott det ska bli.
Med hembakat tunnbröd och hemodlad potatis och säkert egen odlad lök också. Kan inte bli bättre. Då blir det en rektut en stut. Men huvaligen va gott.
Efter den delikata middagen ska vi avnjuta tårtan och kaffe. Precis som traditionen bjuder, som vi gjorde då jag växte upp.
Ja som du förstår så laddar jag lungorna med frisk norrlandsluft, min kropp med egenodlade grönsaker och annat gott. Jag kommer att vara super laddad och pigg då jag vänder åter mot sydligare delar av landet till veckan.
Ja, nu har jag verkligen inte tid och ro att sitta här längre, inne i skuggan. Nej, nu måste jag ut i solen. Den fantastiska höst solen.
Hoppas att du har en lika go lördag som jag har i skrivande stund. Hoppas det.....

Sprutdags

Jo idag ska dom sticka mig! Dags för vaccination, Hepatit A. Hujedamej. Njae, egentligen är jag inte skrajsen för att få spruta, nu bara larvar jag mig. Det är väl en evig tur att man bor i ett land där man har möjligheten att kunna ta vaccinationer. Att jag har råd att få det. Eller hur?
När vi ändå är ute och far ska vi passa på att rösta också. Så är det gjort. Känns som det kan bli ett spännande val i år. Mycket ligger i våra händer. Hoppas att vi alla tänker till och gör vårat bästa för vårat land och för alla människor. Det gör vi bäst genom att använda vår röst. Den ska vi vara rädd om anser jag.
Igår blev en jättebra dag då maken och jag grävde oss igenom pappershögen och rensade och sorterade. Fick sådant gjort som vi länge tänkt göra men som man inte tar tag i. Nu är den genomgången och det känns jättebra. Bra med en regnig dag ibland.
Så är det cafekväll i kväll i Tranås. För medlemmar i Bröstcancerföreningen. Vi träffas där en gång per termin, fikar och samtalar om allt som faller oss på. Brukar bli en mysig gemenskap. Ibland med nya medlemmar, tyvärr får man väl säga. Man önskar ju att vi inte behövdes alls, att inte sjukdomen fanns. Men nu är läget som det är och då blir jag glad för varje gång jag ser nya ansikten, då de hittat till oss och vår gemenskap. En chans att knyta nya kontakter och vänskapsband. Även om inte Tranås är så stor stad så händer det emellanåt att det dyker upp någon som träffar en bekant som inte visste att även denne har drabbats.
Då jag öppnade min mail på morgonen möttes jag av ett spännande mail. Kanske en ny utmaning? Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det. Måste fundera... och fundera.....
 Nu måste jag i alla fall göra mig klar för dagens stick. Önskar dig en bra dag.

Nu är hösten här

Jo, denna veckan drar allt igång. Ett säkert tecken på att hösten är här.
I går var det styrelsemöte för bröstcancerföreningen. Och senare i veckan är det patientföreträdar träff i Linköping, RCC Sydöst. Onsdag kväll är det dags för cafekväll i Tranås för medlemmar i Victoria. Torsdag kväll har vi första träffen med barnen i kyrkan.
Yes, nu är vi igång igen.
Idag är det kontoret som gäller för min del. Bland annat. Vore skönt om jag kunde sitta tills jag blir "färdig" men det är ju inte så lätt. Ofta händer något under tiden som drar mig därifrån.
Vi får se.

Det kändes i går på styrelsemötet som det är mycket på gång i höst. Det rörs om i grytan inom landstinget. Diskussioner förs om centralisering av cancervården i länet! Men det känns som det är diskussioner som förs ovanför berördas huvuden?! Om du vill kan du se inslaget från smålandsnytt som sändes i fredags, den 5e september. (Svt play, smålandsnytt ) Där är vår ordförande Karin  med och försöker påverka beslutsfattare. Beslut ska visst tas i oktober är det senaste nu.
Vi ska även träffa politiker senare i höst.
Om man jämför med ex en gallstensoperation så sker ju förhoppningsvis operationen en gång och sedan är det klart med besöken.
Som cancerpatient har man ofta operationen, strålning och cellgifter. Med andra ord så är det inte bara en resa utan här talar vi om många resor. Och nu har dessutom landstinget plockat bort reseersättningen så nu får man ingen ekonomisk hjälp heller. Alltså , det kostar att bli sjuk. Det kräver än mer att man har någon anhörig som kan köra eller följa med. Många av de bröstcancersjuka kvinnorna är äldre och kanske inte kör bil själva. Ja, det är ingen bra trend detta.
Dessutom slår man ju sönder den vård som fungerar bra på de olika sjukhusen. Och som dessutom det arbetas för fullt med att den ska bli än bättre och än mer jämlik. Känns som det går två skepp åt två olika håll i detta.
Tänk tex alla dessa som ska in dagligen för strålning, kanske i flera omgångar. Själva strålningen tar bara minuter men resan dit kanske tar tre timmar enkel resa! Vem hinner arbeta då?  Och hur mår patienten i fråga? Detta är som det är då strålning bara sker på Ryhov. Det kommer vi inte ifrån. Men om vi kunde få behålla kontaktsköterskor, mammografi mm på de andra sjukhusen så minskar vi i alla fall resandet för den här gruppen.
 Ja, inga enkla frågor. Såklart är det ekonomi som ska styra som vanligt. Men det gäller att se hela ekonomin, inte bara utifrån landstingets sida. Den privata ekonomin slår väl mot hela samhället, eller?

Vi laddar också mot Oktober månad som är bröstcancerns månad. Då går färgen i rosa i olika sammanhang i samhället. Olika arrangemang ordnas, ofta för att samla in pengar till forskning och till hjälp för berörda.
I Jönköping får Munksjöbron rosa färg på belysningen, hoppas jag även i år. Häftigt. Önskar bara att vi än mer kunde synas och uppmärksamma att vi finns som förening. Men det är inte lätt att få massmedia att intressera sig för oss. Och så ska man ha tiden också......
Kom gärna med ideer, du som läser. Om du har något nytt spännande. Något vi skulle kunna genomföra i år eller kanske till nästa år.

Nehej, nu lär jag ta tag i dagen. Mot kontoret......

En skön helg i vackra september

Ja , så är vi inne i september. Denna härliga månad med frisk luft, lite dimma på morgnarna innan sjön kommer fram i viken. Fortfarande varma dagar och sol från klarblå himmel. Adelövs marknad avklarad ännu en gång. Utan intermezzon. Antar att det även i år var ca 45000 besökare under dagen, många glada kramar och samtal skedde under en klarblå himmel, ja riktigt varmt var det minsann under dagen. Många var de som vände hemåt glada i sinnet efter att ha inhandlat diverse nyttoprylar eller kanske saker man inte visste man behövde. Andra var mest glada för att de träffat vänner de inte sett sedan förra året, eller kanske på flera år. För nog är det så att det är dessa träffar och samtal som värmer mest i alla fall.
Jag träffade bland andra ett par som jag brukar träffa någon gång per år. Vi stod länge och pratade tillsammans och skojade om att ruta in vår samtalsruta och träffas i samma ruta nästa år.
Många är de fikastunder som sedan lång tid är planerade runtom på parkeringar eller i fikatält. Många är de släkten som återförenas denna dag.
Och som så gott som alltid, sol och fint väder även i år.

Något som märktes skillnad på i år var ändå att skattereglerna har ändrats för knallarna. Nu är de tvungna att ha kassaregister. Att skriva ut kvitton. Detta har tydligen inneburit att många av de äldre knallarna har lagt ner.
Ett annat problem med dessa apparater är, i alla fall enligt en knalle jag pratade med, att dessa apparater inte får vistas utomhus! Men marknaderna är ju ofta utomhus! Det är också viktigt att knappa in rätt i maskinen. Hörde om en knalle som tryckt in knappen för Kort då kunden ville betala med kort. Men då kunden inte kom på koden, tryckte knallen in Kassa istället. Där skulle han egentligen ha skrivit ut ångerkvitto och gjort om hela proceduren igen men det har man ju inte tid med då man står där och ska sälja så mycket som möjligt. Helt förståeligt. Hur som helst , knallen gjorde inte ändringen utan köpet gick in som kort men blev kontant betalning. Gissa vad? Detta ledde till att knallen åkte på böter på 10 000 kronor från skatteverket då de såg felet! Ja, men hallå.... Är det vettigt eller?
Jag vet som vanligt inte hela sanningen. Och kan inte säga vad som är rätt eller fel i detta. Men är det som han säger så känns det som att vi nu jobbar för att ta knäcken på denna  gamla tradition med knallar och marknader. Vi får inte krångla till det för mycket, då kommer ingen knalle att finnas kvar. Tråkigt och beklämmande tycker jag.
Det är ju faktiskt så att denna marknad och många med den, är en viktig del i ortens idrottsföreningsliv. Utan inkomst från dessa marknader så skulle många föreningar få det riktigt tufft för att klara sig, tror jag. Då kan vi tala om att det blir ringar på vattnet. De små intäkter som skatteverk och stat vill ha in, slår hårt mot lokalt föreningsliv. Tråkigt, eller hur?
Önskar att bestämmandet kunde gå hand i hand med tekniken och ta mera hänsyn till följderna som kommer av besluten.
Mycket man vill ändra på....
Ja ja, hur som helst , nu måste jag få berätta om en härlig födelsedags present jag fick i helgen.

Jag önskade mig i våras att få vara ombord på goda vänners fina båt i Vättern en dag för att få fiska och uppleva sjön tillsammans med dom. I går blev det så av....

Vättern låg helt stilla och blank då vi kom ner till hamnen vid åttatiden på morgonen. Fulla av förväntan och lyckliga att ha så goa vänner.

Gränna hamn när den är som vackrast.

Spöna är riggade och vi glider sakta fram längs vattenlinjen. Rundar Visingsö, vi ser Hjo långt borta, Västergötland. Oj så vackert. Oj så stor denna sjö är.

Nu är det att vänta, och att vänta, och att vänta......

Så händer det!

Lyckan är fullkomlig då jag får dra upp en fin röding.

Den smakar dessutom helt ljuvligt. Sällan man äter så färsk fisk. Ja färskare kan man ju inte få.

Under eftermiddagen blåste det upp lite mera så vi fick känna på lite vad sjön har att erbjuda av väderväxlingar.

Sista bilden för dagen. Kommer i land vid arton tiden. Trötta och lyckliga. 

Tack kära goa vänner för en fantastisk dag. 

Måntro om denna helg var den sista varma och sköna för detta år? Så säger de på väderleksrapporten nu på tv. I natt kommer det in regn över oss. Ja, vi får väl se vad som möter oss i morgon bitti. 

God natt vänner. Hoppas att vi alla ska få en riktigt bra vecka. Med många glada härliga nyheter och framsteg.