En helg i Norrland

Jo, så säger dom. Jo.
Norrlänningarna. Och även i Kiruna säger dom Jo.
Jag kidnappade maken förra fredagen och så åkte vi till Kiruna för första gången.  En lång weekend eller vad det heter. För att fira hans födelsedag.
Väldigt roligt och givande var det.  Ja, allt var väldigt lyckat.
Första kvällen åkte vi på en lång och spännande snöskoter tur , guidad tur ut i markerna i mörkret. Men all snö gör ju att det lyser upp och känns ljust ändå. Vi var ca 17 personer i sällskapet och jag tippar runt 7 olika nationaliteter. De som märktes tydligast var dock asiaterna. Ja vi var väl alla förväntansfulla och hoppades på att få se norrsken men dessa människor utmärkte sig lite mera om jag säger så. Varje gång guiden stannade till och vi stängde av skotrarna för att se om det kanske syntes norrsken så kom kamerastativen fram och dessa människor satte sig eller la sig i snön för att se och uppleva..... och fota. Och i mörkret hördes ett -"oh"   -"ooohhh.  -"ohhh.
Vi stannade till för en rejäl paus på en sjö och fick ta oss upp till en stor grillkåta där vi bjöds på middag och dessert. Varm lingondricka till att börja med.  Renskavsgryta kokt över öppen eld. Dessert i plastkåsor, bestående av tigerkaka och grädde och varm hjortronsylt. Mums så gott.
Inte fel att sitta på renskinnen och bli serverad mat.
 Dråpligast blev det dock då vi skulle ge oss tillbaka hemåt. Då hade norrskenet kommit i gång lite mer på allvar. Och då ville ju såklart inte assiaterna ge sig hem. Nej, absolut inte. Och det kan jag ju förstå. Har man åkt så långt för att få se det och nu lyckas då vill man ju inte ge upp....
Sagt och gjort, vi satt på våra skotrar länge länge och väntade och väntade.
  Blev dessutom en skoter för mycket inför hemfärden så då fick jag chansen att köra en själv hem. Jag åkte ju med Patrik vägen till grillkåtan men nu körde jag själv tillbaka. Har aldrig i livet kört skoter innan men det gick jättebra. Och var fruktansvärt roligt. Jättekul. Full fart över sjöar och i snårig norrlandsskog på snirkliga spår och framförallt puckelpistar som spåren blivit nu på senvintern. Buskul. Ingen ren stod i vägen heller så vi kom lyckliga och hela tillbaka till garagen där skotrarna parkerades.
   Ja denna helg kommer vi nog inte att glömma bort i första taget. Nu har vi varit i Norrland. Önskar bara jag kunde ha mellanlandat hos mor och far på väg hem. Men jag fick nöja mig med att vinka från molnen.

Vi var även på Ishotellet i Jukkasjärvi. Fantastiskt. Så roligt att få uppleva detta.

Och inte frös vi heller. Vi fick låna overaller mm under hela vistelsen så vi mådde prima.

Ja, en vistelse i Kiruna det rekommenderar jag varmt. Kylan där är ju en helt annan än den vi har här i Småland. 

Idag har jag tvättat flaggstången här ute på gården. Inga vantar men frös inte ändå. Vid en promenad så rann det i ett dike som på våren. Ingen snö kvar nu, bara blött blött och mörkt mörkt. 

Ja, Norrland har sina fördelar allt. 

Underbara februari dag.

Solen lyser från en klarblå himmel. luftballonger svävar över vår gård. Jag känner solens sköna strålar mot min kind och anar att våren finns inom räckhåll. Ja, jag hör till och med fåglar som kvittrar förväntansfullt.
Efter en skön promenad i skogen doftar det nu gott av nybakade semle bullar, skorpor, gaffelkakor och nu havreflarn. Tvn står på då det är skidtävlingar i rutan. Tidigare idag från Östersund, åh jag njuter av att bara se vyerna från min barndomsbygd. Så otroligt vackert det är.
Dock väldigt tråkigt att Emil Jönsson skadades , ev är det muskelfäste som brakat samman. Måste vara fruktansvärt inte minst då det händer så här några dagar före VM i Falun. Lider med Emil.

  Ja, du kanske inte ser mig som en idrottare precis! Och se där har du helt rätt. Jag var kanske lite idrottare i min ungdom, åkte skidor på både utför och längd, skridskor och bollspel i skolan. Men, nu, nej, jag är ingen idrottare. MEN jag vet hur det är att förstöra ett muskelfäste i låret!
Hur? Jo, det ska jag berätta, om du orkar läsa.
Det var i min gröna ungdom, på den tiden man kunde få för sig de mest underliga saker. Idee´r som man tyckte var väldigt viktiga. Numer är man ju klok och ger sig inte ut för sådana utmaningar, eller?

Då jag gick på gymnasiet fick jag för mig att jag minsann borde kunna sitta spagat. Det är ju väldigt viktigt att kunna, eller hur? Det är ju sådant man blir lycklig av att kunna, höjer självkänslan eller vad jag nu var ute efter. Hur som helst så fick jag för mig att jag skulle fixa det och började "träna" och tänja på mitt vis. Helt i egen regi så att säga. Så en dag på gymnastiken hade vi styrketräning och fick då verkligen smaka på vad det handlade om att tänja ut musklerna och upptäcka muskler i kroppen som man inte visste man hade.
Hur som helst. Efter denna lektion var ju min kropp bra uppvärmd och då alla gick ut från gympasalen testade jag och satte mig i just spagat. Jag hade aldrig klarat det tidigare, inte helt. Döm då om min förvåning att jag kunde! Wow! Vilken seger.
Glad och stolt kommer jag ut i omklädningsrummet och säger till någon kompis att jag just suttit i spagat. Ja, då var det väl förstås så att ingen trodde mig. Inte skulle jag kunna det...... Så vad gör man. Jo, då måste jag ju visa att jag visst kan. Ja, men hur dum får man vara?
Jag sätter mig och kommer ner helt i sin ordning. Sedan händer det som inte får hända. Det smäller till så jag tror att det hörs ut i korridoren! Och stjärnorna dansar över mitt huvud och runt i min omgivning. Ja, mina kära vänner fick hjälpa mig upp från denna tokiga sittande ställning. Svinont i mitt lår.
Till saken hör ju att jag är ju en envis jämte. Jämtar ger inte upp så lätt. Och inte klagar man i första taget heller. Nej då. Inte gick jag till någon läkare för detta lilla intermesso inte. Så vad blev det av det? Jo, att jag än idag, trettiofem år senare, fortfarande känner av detta släpp! Att plocka potatis eller annan framåtlutande arbetsställning är inte skönt för mig. Då värker det så pass. Ja, hur dum får man vara?

Hur kom jag då in på detta? Jo, visst ja, det var ju Emil Jönssons fall idag. Usch, ja jag lider med dig Emil. Hoppas verkligen att inte skadan var så stor som det lät och såg ut till en början.

Nu ska jag återvända till köksregionen. Packa mina kakor och bullar så de kommer i frysen.
Önskar dig en fortsatt trevlig helg med min alldeles egna härliga isbild. Visst är den häftig?

Isfiske

Idag vaknade min käre make lycklig och glad. Klev lätt ur sängen tidigt då det ännu var mörkt, trots att han har väldigt ont i ryggen. Varför?
Jo, idag höll isen på en liten sjö i närheten så vi kunde ut och angla gädda. Och tänk att solen sken också stundtals så det var riktigt trevligt. Och några gäddor blev det också, ja med andra ord en lyckad dag.
Jag sov en stund till, ja tills dagen ljusnat. Sov väldigt uselt under natten men skyller dels på att det blåste riktigt ordentligt om knuten. Så det knakade i huset. Det klassiska dånet då det stormar. Och så höll katten mig vaken, han trampade på min mage och skulle kela flera gånger. Ligga nära. Mysigt men inte då man vill sova. Ja, ja, skönt med söndag idag.
Nu sitter jag och samlar mig och min hjärna. I morgon har jag inbokat möte med en politiker i Jönköping. Ett möte som jag hoppas väldigt mycket på. Känns faktiskt väldigt avgörande hur bemötandet där blir. Det tar på krafterna att måla upp visionen gång på gång för nya människor hela tiden. Månad efter månad. Så håll tummarna och tårna om du kan och vill.
Jag har gjort en power point presentation, affärsplanen utskriven och enkäten likaså.
På kvällen har vi dessutom styrelsemöte för bröstcancerföreningen så då stannar jag i Jönköping hela eftermiddagen.  Hoppas det blir en riktigt bra måndag.
Min bror fyller år också. Men han är för långt borta för att jag ska kunna fira. Får ringa  honom.

Nog är det vackert på vintern också så säg? Patrik han skrattar åt mig då jag tvärstannar här och där, kryper ner på backen osv då jag ser något som skulle kunna kännas bra på bild. 

Den här bilden är en av de som jag är riktigt nöjd med. Tala om långa iskristaller denna vackra kalla dag. Underbart.

Vad händer för övrigt i veckan då? Ja, i slutet är det ju svenska rallyt igen. Men vi kommer inte iväg på det i år heller. Det lär bli riktigt snöiga vägar i alla fall för som det ser ut nu.

Barnen har sportlov men det är väl inte mycket jag märker av här hemma.

Nu ska jag strax se på Farmen. Det är lagom söndagsunderhållning tycker jag. 

Önskar dig en riktigt bra vecka.

Kan tro att jag bor vid havet

Ja, nu är det vinter, även i Småland. Rejäl vinter. Mängder med snö och idag på morgonen faktiskt -4 grader.
I går då jag var ute med hundarna på vår promenad kunde jag tro vi bodde vid havet, då inget land var i sikte....

På tv varnar de för laviner, även i Sverige. Hoppas att skidåkare är uppmärksamma och inte chansar. Hemska krafter i dessa snöras.
Vad häftigt det är att ha fyra hundar. Oftast i alla fall. I går kväll då jag satt en stund i soffan hade jag tre hundar i soffan, Bezzie hon föredrar fotöljen på kudde. Men det räcker minsann med att ha tre hundar i knät. Och Zita hade extra kelstund med Moa som slickade hennes tänder grundligt och länge. Mysigt. Nu när jag sitter vid morgonnyheterna ligger Mysak, katten vid min sida. På en kudde i soffan han med.
 Hur har då helgen varit Maggie? Jo, tack, den har varit bra. Jag och min goa kompis Annika serverade lunch till jägarna under lördagen. Denna gång blev det kolbulle. Med lingonsylt. Kaffe och cocostopp. Efter åren med dessa luncher börjar man få ganska bra rutin. Man får vara lite uppfinningsrik då man ska transportera diverse rätter, soppa till exempel. Då får man ha lite fantasi vid frakten i bilen.

Nu ska jag ta tag i denna dagen. Måndag och vi är i februari 2015. Jag vet vad jag har på schemat att göra men hur dagen blir kan jag bara gissa.
Kan förresten passa på att tipsa om att jag nu lägger ut min bok "Cancer som resesällskap" på
www.hjartatshus.blogg.se .  Tänker att fler kan få möjlighet att läsa den om man vill. Kanske kan den få vara till stöd och hjälp till flera.
Önskar dig en riktigt bra måndag. Och en bra februari månad. Var rädd om dig.

Haga Tårtcompani och Bageri en lycklig vinnare fast de inte vann första pris.

Så är galan över. Det är en vanlig tisdag igen. För gänget här på bageriet. För mig är det lite annorlunda. Kontrasten att vistas här i Stockholm och att skrota runt i skogen hemmavid är total. Jag sitter här med en kopp gott kaffe på bageriet nu och väntar på mitt planerade möte.
Gårdagskvällen var helt fantastisk. Jag hade trott att det kanske skulle vara ett hundratal människor, hade svårt att förstå vad vi skulle göra på en prisutdelning i flera timmar. Men det var ju helt annorlunda. Det var ca 650 personer där och man minglade runt och njöt av de uppdukade läckerheterna. Har aldrig sett så mycket godsaker samlat på ett ställe tidigare i sådana mängder.

Hela gänget på väg in.

Rebecka, Eleonore, Emma, Johanna, Malin, Anna och Oscar.

Det fantastiska desserbordet!

Lite annorlunda att frossa i desserter klockan fem på eftermiddagen!

Hur gick det då? Nja, de vann inte första priset. Men är lyckliga ändå.

Oscar och Anna.

Lyckliga och stolta att ha blivit nominerade och starka och stolta över vad de har presterat och vad de kommer att driva vidare. 

Jag bugar och tackar att jag fick vara med på detta. En erfarenhet rikare. Att få uppleva kontrasterna hur man kan leva är spännande. Hur olika en vanlig måndag kan vara.

Och så önskar jag ER ALLA LYCKA TILL VIDARE I ERT FANTASTISKA ARBETE.

Haga Tårtcompani och Bageri

Kan jag ha det bättre än jag har idag? Knappast.
Sitter vid ett litet mysigt marmorbord med en mässingljusstake och en god caffe latte på #Haga Tårtcompani och Bageri. Folk kommer och köper det ena goda efter det andra. Jag njuter av atmosfären, lugnet och glädjen som genomsyrar hela butiken. De härliga dofterna av nybakade Sockerkringlor, kanelbullar, brioche, Hagas Lilla, Hagas Dinkel, mackor med västgöta kloster ost, lunchmackor med kallrökt lax och ägg och dillmojo. Frestas av det vackra glasskåpet som står fyllt av tårtor, tryffel biscvi, blåbärssmothie,  Och massor annat gott.
Och så vet jag att det kommer att finnas morotssoppa med dragon till lunch idag. Helt underbart.

 Stockholm har vaknat och vardagen är tillbaka. Jag fick uppleva måndagsrusningen idag på tunnelbanan. Oscar åkte hemifrån redan vid 4.30 medans jag låg och drog mig till framåt åttatiden. Utanför fönstret ringlade långa köer på Essingeleden. Och i tunnelbanan var det som sagt trångt. Det är då förväl att tunnelbanan finns. Tänk om alla dessa människor skulle trängas i biltrafiken också! Det skulle bli kaos. En man stod (som så många andra) och läste i sin mobil. Fick väl ett roligt sms eller vad det var, han gav till flera goda skratt. Då vi stannade vid nästa station öppnades dörren bakom honom och han var nära att ramla bakåt vid dörren. Skrattande och snubblande över sin väska kommenterade han det hela med att , idag är det typisk måndag!

Efter en kort promenad var jag så framme vid dörren till detta underbara ställe på Torsgatan 75.
På dörren står det numer:

Då jag nu sitter här slår mig tanken hur det var för ett år sedan. Då Oscar och Anna jobbade febrilt och öppnade sitt drömbageri just i januari månad. Det är ett helt år sedan jag var med här och fick den äran att ta del av vad bagaryrket handlar om. Tänk vad tiden går. Ja, jag har förstås varit här många gånger under året, men då fick jag känna på verkligheten, nu bara njuter jag.
Nu är här flera underbara människor som arbetar och gör att besökaren känner sig välkommen.

Skylten på dörren vittnar om deras engagemang och framsteg. Att bli nominerade i White Guide är ju fantastiskt.
Och så sitter jag här idag. Och det faktiskt av en speciell anledning. Idag sker prisutdelningen till DNs Gulddraken. Där Oscar och Anna och hela gänget på Haga Tårtcompani och Bageri är ett av fem nominerade konditorier/kafeer. I eftermiddag ska det offentliggöras vem som vinner.
Fantastiskt.

Är jag stolt och glad eller? Ja, såklart.
Inte bara för att jag är mamma till Oscar, inte bara för att jag får vara med idag. Nej, jag är stolt för jag vet vilket otroligt målmedvetet arbete det står bakom denna framgång. Ett fokus framåt, en vision som tagit form efter hårt arbete.
Är jag förvånad att de är nominerade? Nej, inte alls. Det är ju helt logiskt.
Om jag ser tillbaka detta året så är det ett fantastiskt år på flera sätt. Så mycket har hänt.
Såklart inte bara roliga saker. Det har varit tufft också på flera sätt, men idag fokuserar jag på det roliga.

Nu ska jag jobba vidare lite här i min lilla dator. På min vision om Hjärtats Hus. Mera insamling av statistik och försöka sammanställa underlag vad det är vi behöver för att komma igång. Hör på nyheterna att för första gången är en tidigare patient anställd av landstinget i Göteborg, tror det var så. Hur som haver så hoppas jag hon kan vara till stor hjälp nu och jobba framåt för cancersjuka och anhöriga.
 I morgon har jag ett möte inbokat här i Stockholm som jag hoppas ska ge nya tankar och ideer.
På torsdag ska jag få lyssna till och träffa en tjej som arbetar i organisationen Ung Cancer. Och så hoppas jag få ett nytt tillfälle att möta politikerna hemma i Jönköping framöver.
Så ser livet ut just nu för mig.
I morgon kan jag berätta hur det gick vid prisutdelningen. Hur det än går så ska de vara stolta här, det är då helt klart.

Hade tänkt lägga in flera bilder härifrån men får inte till det idag.... får komplettera det senare!

Grattis till Haga Tårtcompani och Bageri till nomineringen.

En kväll i soffan.

Hej vänner.
Måndag kväll, idrottsgalan på tv och jag sitter och njuter av mina hundars sällskap. Nu mår vi alla bra. Jag har dessutom smaskat på ostkrokar, dessa underbart goda gula krokar.
Det är underligt, då jag fick cellgifter var jag fullständigt besatt av just ostkrokar. Efter avslutad behandling kunde jag inte äta dem alls, vilket inte är så underligt. Men nu har jag fått tillbaka längtan efter dessa igen och verkligen njuter.
Ja, nu ska jag inte uttråka dig med mina tankar om ostbågar.

Vad har hänt sedan sist? Ja, dagarna rullar på. Jag jobbar mycket med researching för att hitta rätta kontakterna och medarbetarna till Hjärtats Hus. Det är nog det första jag tänker på då jag vaknar och det sista innan jag lägger igen mina blå.
Och det ena mötet avlöser det andra.
Det mest fascinerande numer tycker jag är att se hur den ena kontakten efter den andra dyker upp när det bäst passar. På något vis är det som att lägga ett pussel. Bit för bit så faller det på plats. Människor som jag mött för flera år sedan dyker upp igen och kan på olika sätt hjälpa oss vidare. Otroligt fascinerande. Men än återstår det många många bitar i vårat pussel. Oerhört många. Det är inget hundra bitars pussel inte, nej det är nog snarare ett tusenbitars pussel.
Och mina tankar snurrar. Ena stunden tvivlar jag på att det kommer att bli verklighet för att i nästa stund tänka att det måste det ju bli.
 Däremellan försöker jag jobba med det jag har ansvar för.

Denna vackra dekoration stod i goda vänners trädgård under nyårshelgen. Vackert eller hur?

Jag sitter och tittar på min älskade Zelma som sover vid min sida. Älskade Zelma. Som jag vet har knölar som växer på hennes bröstkorg. Veterinären gjorde klart för mig att det troligen är tumörer som bör tas bort. Ja, vi var ju dit förra veckan. Jag inbillade mig att det kanske är fettknölar eller körtlar som bråkar. Men så verkar det inte vara.

Första reaktionen var att jag inte vill göra något åt detta. Och jag var tillbaka i min tanke då jag själv satt hos läkaren och fick beskedet om min bröstcancer. Ja, det kanske jag inte ska jämföra. Men det var faktiskt ett slag i ansiktet. Då jag fick behandlingar vet jag att jag funderade hur Zelma tål dessa gifter! Tänk om hon blir sjuk av dem? Tokiga tankar men så var det. Och jag ville inte heller ha några behandlingar vid första tanken efter beskedet. Där ändrade jag mig såklart då jag hade samlat mig och börjat förstå vad som hände. Det är klart att jag måste ta emot den hjälp jag kan få. Det var med mig det.

Så vad gör man nu då?

Ska jag låta dom operera min Zelma?

Vad är bäst och rätt?

Ja, jag slits mellan olika tankar i detta. Jag är av den åsikten att inte bråka för mycket med djur, att inte utsätta dom för lidanden i "onödan". Att absolut inte lägga in mänskliga egoistiska tankar utan se till hundens bästa. 

Om vi opererar så är det en läkeprocess och väntan på besked om godartat eller ej? Ingen garanti för att hon får flera år till för den delen.

Om vi inte opererar vet jag inte hur länge hon får vara med, hur lång tid till hon får må bra. 

Men jag vet att hon trivs och älskar att vara med mig här hemma. I vardagen. I lugnet här hemma. 

Och jag vet att hon är jätterädd hos veterinären, ingen miljö hon vill vara i. En stress som jag inte vill utsätta henne för mer än nödvändigt. 

Men så kluven jag är. Vad är rätt och vad är fel?

Hon är i år tio år, hör illa men för övrigt jättepigg. Full fart. Och nu är hon bra i magen.

Ja, det är inte lätt inte.

Vi får fundera vidare och känna oss för vad som är bäst för Zelma. 

Turbulent tillvaro.

En turbulent tillvaro. Ja, så skulle jag vilja sammanfatta senaste tiden. Allt på en gång.
Året började väldigt lugnt och stilla. Njöt av friden. Med stor förhoppning om ett bra och spännande nytt år.
Så på tisdagen ( trettondagen) var det reportage i Tranås Tidning, Jönköpings Posten mfl på nätet. Om vår vision om Hjärtats Hus. Då bara small det. Efter ett par timmar ringde en reporter från GT Expressen och ville göra en telefonintervju och så blev det. Den artikeln på nätet kom att delas hur många gånger som helst och gensvaret har varit makalöst.
Siffrorna på antalet läsare på vår blogg steg stadigt liksom facebook gilla. Härligt.
Onsdag morgon. Då ringer Elin från Radio Jönköping och undrar om vi kan göra en intervju i direktsändning om fyrtio minuter. Självklart säger jag. Den chansen vill jag inte missa. Funderar innan vad det är jag vill ha sagt och hur. Men så vet jag att det blir som det blir.
Och så blev det. Fick samtala med henne i jag tror nio minuter under morgonsändningen och har förstått att många hörde det och blev berörda och positivt taggade.
Så under dagen då jag var ute i skogen och arbetade får vi förfrågan från SVT Jönköping om att göra ett reportage. Självklart. Men denna gång jobbar vi för att få till en träff med Stina och Evelina och mig. Och lyckas med det. Kul att göra det tillsammans.
Så torsdag eftermiddag samlas vi på Ryhov och kör vår inspelning. Känns bra så långt. Nu är det bara att vänta på hur det blev. Hur många sekunder det blev av den långa intervjun. Eller kanhända minuter? Ja , vi får se. Hoppas det kommer i början av veckan nu.
Efter det hoppas jag få tag i ännu flera bra kontakter som kan hjälpa oss vidare framåt. Nu måste det hända något också. Till handling.

  Efter en tuff resa till huvudstaden så anländer vi hemmet lagom till att nästa gäst står för dörren. Nämligen Egon.
Egon! Vem bestämmer namnen på dessa rasande vindar?

Nu hälldes det upp vatten i hinkar och grytor. Fram med ljus och tändstickor lättåtkomligt ifall... Och så batterier till den gamle radion.
Och Egon kom! Verkligen, med dunder och ökande vrål kom han allt närmare och allt intensivare. Redan vid 23 tiden försvann strömmen och det blev totalt mörker. Ingen snö kvar så natten var svart. Dessutom hade vi ingen teckning på någon mobiltelefon och någon fast telefoni har vi över huvud taget inte alls. Så vi var tämligen off från världen. Totalt isolerade. Men det skrämmer mig inte. Inte så länge inget allvarligt händer så man behöver hjälp. Då kan det bli tokigt. Nej jag känner mig lugn.

Sådana här nätter vill jag helst ligga i sängen och sova, lyssna till vinden som drar i huset och regnet som piskar rutorna. Helst med tända ljus vid min sida. MEN. Ända problemet är att Zelma är dålig igen. Nu har hon återigen fått problem med magen och behöver gå ut stup i ett. Och hon bryr sig ju inte om vilket väder det är. Eller vilken tid på dygnet såklart.
Så varannan timme var det bara att hoppa i kläderna och stövla ut i det totala mörkret med en pannlampa till hjälp för att se var jag sätter fötterna.

Tala om att känna sig liten och underdånig. Tala om att vi är små i sammanhanget. Naturens krafter når vi inte på. Då jag står där nere vid sjön och hör det starka DÅNET från vinden som river längs bergen och sliter i träden omkring mig, det är bara såååå mäktigt.  Skrämmande men ändå så fascinerande. Förstår allt som natten går att inte taket på drängstugan nere vid sjön kommer att vara sig likt då morgonen gryr. Och mycket riktigt, då vi går ut i dagsljus ser jag hur takplåten har blåst av från halva taket! Så var det med det.
Men det är ju världsliga ting. Värre är det med Zelma. Är verkligen bekymrad för henne. Vad är det som är fel? Jag ska i alla fall ringa veterinären i morgon och försöka få en tid. Måste undersöka henne även om hon hatar att besöka det stället.  Jag har i eftermiddag gjort risavkok som vätska och försöker verkligen pyssla om henne allt jag kan. Zelma, lilla Zelma.

Dagen idag har mest bestått av att åka runt och reka Egons förstörelser. Patrik med motorsåg och jag plocka ris för att vi skulle kunna ta oss fram de vägar vi ville. Vissa skogspartier har fått stora skador och landskapet förändras än en gång. Medans andra ställen står sig lika. Ja, naturen är verkligen stark och mäktig.

Någonstans här under alla ikullblåsta träd finns en väg!

Ikväll kom strömmen tillbaka, efter att ha varit frånvarande i nitton timmar. Så nu är jag tillbaka i verkligheten med dator, telefon och annan lyx.
Och i morgon är det måndag. Ny vecka med nya möjligheter. Var rädd om dig.

Önskar er alla ett riktigt bra 2015.

Nyårsafton, solen lyser från en blå himmel, bara några dimmiga molntussar dansar i rymden. Snön ligger fortfarande vit och ren utanför mitt hus. Jag sitter med fötterna i en hink med varmt vatten, sköööönt med andra ord. Riktigt skönt.
Idag är dagen då man ska summera året som gått. Vad var de lyckligaste stunderna och vad var det tragiska? Vad präglas årets av, något särskilt?
Ja, om jag ska börja med de roligaste minnena så är det förstås vår fantastiska resa tillsammans med grabbarna till Marocko i höstas. Helt magiskt och fantastiskt, en resa vi aldrig kommer att glömma. Senast i går kväll tittade vi på alla bilder via tvn tillsammans med svärmor och svärfar. Svårt att återge upplevelsen via bilder men i alla fall en liten inblick i det vi var med om.
Så var det mitt femtionde levnadsår också. Firade med närmaste familjen i maj och så hade vi vårat häftiga 100 årskalas i augusti. Jätteroligt och även det en fest vi sent ska glömma. Kanske mycket pga den icke så roliga grisen vi tänkt grilla och bjuda folket på men som i sista minuten fick bytas ut mot köpta fläskfileer och vätternröding! Ja, allt blir inte alltid som man hoppas och planerar. Så är livet. Mätta blev alla i alla fall och som sagt, en fest vi inte glömmer.

Min önskepresent på plats, Är så oerhört glad för den. Vacker idag också med ett snötäcke som skydd och hängande istappar som sakta släpper droppe för droppe från sig. 

Året 2014 har förstås präglats mycket av mitt och tjejernas idoga arbete framåt i vår vision om ett #HjartatsHus. Många roliga och inspirerande möten har vi varit med om och vår förhoppning är såklart jättestor inför nya året.
2014, ett år då jag är tacksam för de mina som lever och mår bra. Mor och far som jag inte får träffa så ofta jag skulle vilja göra, men som donar på och grejar i sina trädgårdsland, bakar sina tunnbrödskakor osv. Ja, jag är så tacksam att de har varandra och att livet är förhållandevis gott mot dom.
David som har sitt hus och arbete , att få dela tid med honom titt som tätt är en ynnest och jag är lycklig och stolt i hans närvaro. Stolt .
Oscar som öppnade sitt Haga Tårtcompani och Bageri i januari och redan efter ett par månader blev nominerad till white guide och dess fina utnämningar. Många smaksensationer har han skapat och fler lär det bli. Lycklig och frisk är han och hans familj.
Vår familj har utökats med en ny medlem, vår goa jämthund Zita. Ännu en kelig hund som ger oss glädje och mys i stora mått.
Min käre make som kämpar på med arbeten och diverse projekt. Vi har fått ett år till tillsammans friska och hela. Det är stort.
Jag har fått må allt bättre till kroppen tycker jag. I måndags var det fem år sedan de opererade bort cancern ur min kropp så hösten 2015 ska jag fira femårsjubileum som frisk! Det är stort.
Ja, det är ju så, att jag tar inget för givet längre. Längs vägen möts vi av krockar och smällar av olika karaktärer. Det är inte givet att få vara frisk eller klara av att leva med sjukdomar hur länge som helst. Nej året 2014 har också smällt mot oss. Vi har förlorat flera vänner som har varit tvungna att ge upp sin kamp om att få leva ett värdigt liv. Vänner som lämnat fotspår efter sig som vi alltid kommer att märka av på olika sätt. Om inte alltid rent synligt så finns det fotspår i våra hjärtan som vi kan ta fram när vi önskar.
Livet är grymt och inte rättvist. Det sägs så ofta och nog är det så. Blott en dag, ett ögonblick i sänder. Så är det. Ingen vet något om morgondagen, inte ens nästa minut.
Med andra ord så känner jag tacksamhet. Tacksamhet för de människor jag har fått lära känna, de som inte längre finns bland oss men ändå har lämnat så djupa och märkbara spår efter sig. Tänk att jag fick ta del av deras resa på jorden, olika mycket såklart. Vissa mer än andra.
En av dessa vänner sa till mig en gång : "Vi har bara jorden till låns en liten liten period av dess flertusenåriga historia. Vi ska vara tacksamma som får vara en del av historien och göra det bästa av det ansvaret. "
Tack för de orden. De bär jag med mig så länge jag finns kvar här på jorden.

Nu vill jag önska er alla ett riktigt Gott Nytt År. Önskar och tror att vi ska få ett bra år tillsammans. Var rädd om dig och ta väl hand om dig. Du är värdefull.

Nu ska jag ta upp mina blöta och mjuka fötter. Nu är de nog rena inför nya året.... Kram

God fortsättning

Inte många timmar kvar nu av år 2014. Och som alltid så tänker man tillbaka med nya erfarenheter och upplevelser att lägga i minnenas ryggsäck. Och som vanligt så hoppas man på ett bra år. Ja kanske till och med ett bättre år.
År 2014, vad har då det innehållit? Ja, mycket ideellt arbete för min del. Väldigt mycket ideellt arbete. Min vision om ett #HjärtatsHus driver mig vidare. Men jag får erkänna att jag nu är väldigt trött. Trött på att tro och hoppas att det ska bli verklighet av visionen. Men ändå kan jag inte låta bli att hoppas och tro såklart. Det bara måste bli något bra av detta. Det är för bra för att glömma bort och lägga alla mina anteckningar och dokumentation i en byrålåda och låta det falla i glömska. Det är för bra.
För många timmar har jag och mina kollegor lagt på denna vision för att vi bara skulle lägga det åt sidan. Så är det med det.
Väntar nu varje dag att det ska komma ett reportage i Tranås Tidning. Skulle vara runt juldagarna och de dagarna har väl varit nu såvitt jag förstår. Så nu hoppas jag verkligen att det står något om det i morgondagens tidning. Annars vet jag inte vad. Då måste något ha hänt.
Sedan blir det väl till att vänta tills efter alla helgdagar är över tills vi får börja jaga de vi vill nå och höra om vidare arbete framåt. För framåt ska vi. Så är det.
Vilken peppning detta blev då! Bara skriver av mig.
På sistone har jag tyckt det oviktigt att jag över huvud taget engagerar mig i min blogg eller andra mediala forum med för den delen. Känns som inget händer i alla fall.
Öppnar inte bloggen varje dag längre som jag gjorde tidigare. Men se de gånger jag öppnar så blir jag alltid glatt överraskad. Där är ni , ni trogna läsare som följer mig dag ut och dag in. Trots att inget nytt är skrivet. Eller? Ja, det är i alla fall ett antal läsare som är inne varje dag, det ser jag på statistiken.

Här en vacker vy från min gård, vår kära gärdsgård fick klä sig i vinterskrud lagom i juletid. Just på julaftons eftermiddag så föll snön och har sedan dess legat vit och fin. Helt underbart. Tänk så fina fördelar det är med lite lagom snö. Framförallt ljuset som det ger. Till exempel på kvällen då jag ska ut med hundarna på kvällspromenad, nu med lite snö på backen ser jag ju var jag sätter fötterna någonstans. Vilket jag inte gör utan snö kan jag säga. Väldig skillnad. Dessutom är det rena tassar som kommer in i huset efter promenaden.

Nu ska det slå om igen har jag hört, en dag i sänder. snart sitter jag väl här i mörkret igen. 

MEN nu har det vänt. Nu går det mot ljusare tider. Dagarna blir längre och längre. Så är det.

Har du haft en bra jul då? Hoppas det. Vår har varit alldeles förträfflig. Mysigt att umgås och njuta med familjen. Mätta har vi varit varje dag.

Precis som tidigare år var vi överens om att inte ha så mycket julklappar och precis som vanligt så satt vi och delade massor med paket i alla fall.
MEN hörni, det har hänt något. Finns ordspråk som säger att det var bättre förr och jag är faktiskt sugen på att hålla med. I alla fall då det gäller julklappspapper. Hallå, det är ju helt sanslöst vad dåligt dagens omslagspapper är, Inte meningen att man ska vika in hörn och klippa och hålla på, det går ju så hemskt lätt sönder. Går åt massor med tejp för att laga pappret man just slagit in klappen med. Kanske är det som är meningen föresten. Tejpen kanske är framtiden, det är den vi ska använda oss mera av. Den tjänar tillverkarna mera på kanske än papperstillverkarna? Ja, inte vet jag. 

Tycker du att jag är hit och dit i mina tankar nu? Det tycker i alla fall jag. Och jag får erkänna att jag sitter och sneglar på tv programmet Historieätarna samtidigt. Ett fascinerande program som jag önskar jag hade fått ta del av under historieundervisningen under skolåren. Tala om bra skolmaterial. Eller?

Nehej, nu ska jag stänga locket till datorn för denna gången. Ha en fortsatt bra kväll nu så ses vi en annan dag, hoppas jag. 

God Jul önskar jag dig.

Ja så är det dan före dan före dan före dopparedan. Tänk vad tiden går. Sitter i soffan trött och nöjd med helgens skurande och städande. Hade inte planerat att dra igång sådan storstädning som det blev. Men det vill till att passa på då andan faller på. Drog igenom några garderober också och har möblerat om uppe i hallen. Då vi renoverade vårat hus här för två år sedan var ju planen att vi skulle kunna sitta där uppe och läsa och mysa och njuta av utsikten mot sjön. Men se så långt kom vi inte. Nog för att det stått ett par fåtöljer där men det har inte känts färdigt att sitta där och mysa. Nu packade vi upp min käre gamle vän, stereon som jag fick av mor och far i början av sjuttiotalet! Så mysigt och härligt. Har inte fått till skivspelaren ännu men hoppas att få liv i den igen också Har packat in mina vinylskivor och det kändes verkligen häftigt. Så där blev vi sittande halva natten Patrik och jag, lyssnade på gamla låtar och pratade. Jättemysigt.

Idag tog vi en promenad i skogen och hämtade oss en gran. Då lärde jag mig något nytt, Patrik visade mig hur frosten kan ställa till det i backen. Har ju hört om det men aldrig sett det så tydligt. Kolla här...

Svårt att se på bilden kanske men det här gruset har rest sig, lyfts, flera centimeter uppåt. Vilket leder till att det blir luftfickor under gruset. 

Här nere ligger det en sten, i en håla långt under gruset! 

Hörde idag om en jakthund som hade varit på jakt under dagen och kom hem med totalt trasiga tassar och då funderar de på att det är just detta fenomen som har ställt till det för hans tassar. Mycket troligt. Det blir ju jättevasst och frasigt detta.

Frostskadade plantor i skogen förstår jag också lite mer av allvaret med då frosten alltså kan lyfta hela plantan och rotsystemet. Inte bra inte.

Så vill jag önska dig en riktigt God Jul. En fridfull jul. Var än du befinner dig på jordens yta.

Dagens Lucia.

I huset doftar det gott från en sjudande köttsoppa som står på spisen och gonar till sig. Mackorna är bredda och klara. Kaffet är klart. Korgen med porslin och annat är packad och klar.
Sopplunch på gång för ett tiotal gubbar som har kurs. Idag är de en del utomhus så då tänkte jag att varm soppa kan smaka bra. Så klart är den gjord på älg, vad annars.
Fick i går senaste numret av Cavalierbladet. Och vem ser jag där på en av sidorna om inte:

.....Moa min Moa.

Kul tycker jag. Jag hade själv skickat in bilden så det är väl inget underligt med det.

Idag är det dagen före lucia. Överallt i vårat land tågar väl luciatågen som bäst fram genom skolans korridorer och kyrkor. En av luciorna är i år min son! Jo, det är sant. Min son Oscar är Lucia idag. Ja, mycket ska man då vara med om. De hade omröstning på Haga Tårtcompani och Bageri för alla kunder och andra som gick in på hemsidan.... Oscar vann så idag får han uppleva hur det är att vara i blickpunkten. Ja, som jag förstår det så har han kronan på sig bland bullar och plåtar. Ha ha, ja man har ju inte roligare än man gör sig.

Söt eller hur? Och GLAD.

Oscar och Anna.....Anna som tärning som Oscar sa då han och hans lillebror lussade då de var små. Oscar var lucia då med och David var tärna, Oscar sa: "Här är jag Lucia och han är tärning!"

Önskar jag vore närmare Stockholm så jag kunde smita in och smaka på godsakerna de har att erbjuda. Man blir ju totalt snurrig och sugen på allt de visar på facebook osv.....

Men som sagt, här blir det köttsöppe idag.....

Nu ska jag dra iväg med soppan, balansera ett par mil i bilen utan att spilla.....

Önskar dig en fin tredje advent. 

Andra advent

Tiden går. Ja, nu har vi redan kommit till andra advent. Jag skriver inte så ofta i min blogg längre, av olika anledningar. Främst för att jag inte har tiden och engagemanget som det kräver.
I ugnen står nu en gratäng och gottar till sig. Till den ska vi idag äta en köttgryta på nöt faktiskt. Inte så vanligt då vi mest lever på älg känns det som.
Ute blåser det, känns som vinden tilltar alltmera och det ska det väl enligt meterologerna göra, så det är i sin ordning. Men vad gör väl lite vind på det här sättet , om man jämför med Filippinerna som än en gång blir drabbade av stormar. Suck, detta stackars folk som försöker resa sig gång på gång på gång.

I går försökte vi oss på vildsvinsjakt i de småländska skogarna. Det närmaste jag kom gris var dock detta bök i marken!

Dock var böket väldigt färskt. De måste ha varit där sent under natten, tidig morgon, efter att snön slutat falla. Så de var säkert inte långt borta.

Hur som helst kom ingen gris i skottläge för någon av skyttarna och vad jag förstår var heller inte hunden så intresserad av deras sällskap. Bättre lycka en annan gång. Ja, gladast var väl grisen....

Fotade lite medans jag stod där i skogen och blev blöt i nacken av regnet som strilade ner från skyn. Nog är det vackert så säg. 

Ja, man hinner tänka ganska mycket då man står på pass timme ut och timme in. Stundtals hör man på radion att det närmar sig passkytten och då torkar man linsen på kikarsiktet än noggrannare. För att i nästa stund slappna av lite mera.  Och fundera. 

Igår kan jag väl ärligt säga att jag mycket funderade varför jag i allsin dagar ställer mig där? Vad gör jag där? När jag har så mycket annat att göra. Och med tanke på vädret som inte var det roligaste. Jag har en jakthatt, som jag för övrigt trivs väldigt bra med. Med brätten runt om och jag kan vända på överdelen så vips går den från grönt till orange så jag syns bra på passet. 

Men det är bara det att i skarven mellan själva hatten och brättet så regnar det liksom in vid dåligt väder. Tänk då att stå där i skogen , känna regnet smattra mot hatten och känna att sakta sakta börjar det bli svalare runt kalotten. Och med tiden börjar man känna en viss form av väta i denna ring. För att slutligen känna hur vattnet börjar sprida sig längs kanten och ut i håret, ner mot nacken. 

Det är ingen skön känsla kan jag tala om. MEN det är helt frivilligt, ingen som tvingar ut mig. Och definitivt inte någon som tvingat på mig hatten heller. Så det kan jag ha.

Hur som haver så var det väldigt gott med en varm dusch då jag kom hem igen. Tänk så bra jag har det.

Måste visa en bild på familjens nya kelhund också. Zita är så kramgo och kelig. Vill gärna ligga i knä och hålla tass och kela livet igenom känns det som,
Mys mys.
Nu är snart gratängen klar och plikten kallar mig till spisen. Önskar dig en fortsatt fin adventstid och var rädd om dig.

StigHelmer Myra lever.

Yes. Så glad jag blir då jag idag får se en blogg på nätet från en förskola i Sunne i Värmland. Och vem ser jag på deras blogg om inte min StigHelmer Myra. Där hade förskolan tagit fasta på chansen att använda boken i barngruppen och låtit barnen få rita vad de tror händer för den lilla myran i boken.... såååå glad jag blir. Kändes som lön för allt arbete jag lagt ner med den boken.
Har fått goda vitsord från en vän som har köpt flera till en barngrupp också. De ha även de använt den i gruppen, till och med gjort egna myror med röda ben. Ja, så glad jag blir....

Jag blir riktigt nyfiken vad barnen kan ha hittat på med StigHelmer. Undrar vad som hände honom där i Sunne?

Annars kan jag ofta undra vad jag håller på med. Förutom arbete tar jag mig för en massa ideellt arbete som inte ger något klirr i kassan utan tar mycket tid och engagemang av mig. Men jag är väl sådan av naturen. Vill hitta på nya saker och pröva vingarna allt längre....

Idag  har jag träffat mina goa vänner Stina och Evelina igen. Vi har planerat vidare i arbetet med vår vision om ett Hjärtats Hus.    www.hjartatshus.blogg.se
Det rullar framåt och vi har goda förhoppningar om att det ska kunna få bli verklighet en vacker dag. Även om vägen dit just nu känns kringelikrokig och lång.
Vi deltog i Adelövs Julmarknad i söndags och sålde mängder med armband som vi gjort för Hjärtats Hus. Fick prata med många människor och berätta om vår vision. Jätteroligt och lyckat på alla vis.
Till veckan skall vi träffa en reporter från Tranås Tidning som vill göra en intervju med oss. Bara att tacka och ta emot chansen att få berätta om vår vision.

Nu ska jag hämta in Zita från hundgården. Det är dags för mat och kvällsmys. Underbart med alla goa hundar att krama om efter en arbetsdag. Önskar dig en skön kväll. Ute är mörkt och dystert, men snart tänder vi upp i fönstren och då kan livet kännas lättare igen. Var rädd om dig.

Oj, nu var det längesedan.

Kära vänner. Idag är det fjorton dagar sedan jag skrev senast på min blogg. Du tror väl att jag har gått under jorden? Men nejdå, det har jag inte. Jag sitter här i min soffa och funderar och laddar inför en ny vecka med nya möjligheter.
Jag har medvetet legat lågt med skrivandet och kommer nog att göra det en tid framåt. Har känt det nödvändigt att dra i handbromsen för att orka med. Så mycket omkring mig, så många bollar i luften samtidigt så jag blir så splittrad. Du vet det där jag har skrivit om tidigare, att inte tanken räcker hela vägen. Jag tänker något men det når inte hela vägen och kan sluta i att jag blir frustrerad då det inte alls blir som jag tänkt mig. Tex häromkvällen då vi skulle baka, barnen och jag i kyrkan. Jag hade med mig elvisp, bunke, mått, mjöl, margarin, salt , mjölk mm för att göra scones. Kollade att det var tillräckligt med mjöl i påsen för att kunna göra ev fler satser beroende av hur många barn det skulle vara med. MEN det jag hade missat var ju att kolla i bakpulver burken, hur mycket /lite pulver det fanns! Och det var inte mycket kan jag säga. Slutade med en sats och alla barn fick inte baka en egen bit som jag tänkt. Då blir jag såklart frustrerad. Ja, nu blev det ju så att alla blev mätta och nöjda ändå, bröden räckte till. Men just känslan av klantighet är så frustrerande. Och detta är klockrent pga att jag har för mycket i huvudet på samma gång. Tanken räcker inte till.
 Nu jobbar jag på att sålla bland mina uppdrag och sysslor. En sak i taget. Inte stressa för mycket för det mår jag inte bra av.
Vissa saker tar det ett helt liv för att lära sig.

Vad har då hänt sedan sist? Ja, jag har fått hjälp i projektet med drömmen om center för cancersjuka och anhöriga. Två underbara tjejer som är helt fantastiska. Tillsammans jobbar vi nu konkret med affärsplan, planerar framåt ett upplägg som vi hoppas ska resultera i något riktigt stort. Många är gångerna jag undrar vad jag håller på med, varför lägger jag så mycket tid och energi på detta? Istället för att tänka på mig och min familj, leva livet i ett lugnare tempo. Varför håller jag på och engagerar mig i detta som känns så stort och svårt att gripa om? Ja, den frågan ställer jag mig nästan dagligen. Men jag landar i samma tanke, jag kan inte låta bli. Det är för bra för att låta bli. Vi måste prova denna ide och se bärigheten. Såklart går inte allt på räls, det ska stötas och blötas och massor med pusselbitar ska falla på plats. Men än så länge ger jag mig inte. Och nu är vi tre. Nu stöttar vi varandra och uppmuntrar varandra. Nu kan vi dela upp arbetsuppgifterna mellan oss. Och det är såååååå spännande.
Vi startade för snart två veckor sedan en face book sida med namnet Hjärtats Hus. Vi har fått otroligt bra gensvar och många som gillar vår sida.
Nästa söndag är det dags för årets julmarknad i Adelöv, då ska vi vara med och sprida vår ide och tanke där. Spännande.

Stina Holmesson, jag och så Evelina Golander. Tillsammans kämpar vi vidare. 

Vill du besöka vår facebooksida så hittar du den genom att söka på facebooks sida på just Hjärtats Hus. Var gärna med och sprid denna tanke vidare. Desto fler som känner till och vill vara med och påverka, desto lättare kan vi tillsammans göra skillnad.

Jag önskar dig en riktigt bra vecka. Trots mörka november dagar då ljuset lyser med sin frånvaro. 

Nu känns det lite hoppfullare

Efter att ha haft sjuka hundar i en och en halv vecka så känns det som att det äntligen ger med sig nu. Ja jag ska inte ropa hej för tidigt men känns bättre. Moa började ju med att bli jättedålig i magen. Kräktes blod och fick inte behålla någon mat. Så hon fick jag passa och hjälpa under ett par dygn innan hon fick krafterna tillbaka. Koka kyckling och köttfärs för att få en mild mat till magen.
Så i torsdags var det så dags för nästa, Zelma. Hon kräktes inte blod vad jag såg men har varit desto värre i magen. Har behövt springa ut varannan timme under två och ett halvt dygn. Om jag hade haft grannar så hade de väl undrat vad i hela världen jag håller på med, ut i nattlinnet mitt i natten....
Nu har jag tvättat filtar och handdukar, duschat Zelma och skurat golv och bur. Så nu känns det hoppfullt. Hon är glad och hungrig nu vilket är ett bra tecken. Ska strax få lite kokt mat hon också. Varför dom blev sjuka vet jag inte. Vi har inget råttgift utlagt eller annat dumt som de kan ha fått i sig. Det enda jag kan komma på är fodret som jag bytte ut för en tid sedan. Långsökt men jag vet inte annars vad jag ska tro.
I morgon åker jag och köper det gamla fodret som de brukade ha förr i alla fall så hoppas jag att det blir bra igen.
I köket står nu en frall-deg på jäsning. Vi har servering och möte i kyrkan i eftermiddag. Så det laddar jag för .
Ja, den här helgen blev inte vad jag hade hoppats och trott. Jag har varit helt ensam hemma då Patrik och David är på jakt i Jämtland. Hade tänkt åka någon sväng till ex Jönköping för att träffa lite människor och shoppa lite. Men se det gick ju inte då hundarna har varit som dom har varit. Så kan det bli.
Jag har hunnit desto mera med affärsplan och andra saker då vi ska träffas till veckan igen, Stina, Evelina och jag. Kul kul.
På onsdag ska jag till Göteborg. Som representant från RCC Sydöst. Vi är två som ska åka dit för att träffa RCC från andra delar i vårt avlånga land. Ser fram mot den träffen, att få höra vad de andra jobbar med och vad vi kan göra tillsammans. Spännande.
På fredag ska jag på hälsokontroll. Det ser jag faktiskt fram mot också. Det kanske man inte ska göra men jag ser fram mot att få kolla mina värden, få prata med en sköterska och ta en allmän tjeck. Faktiskt. Jag fick ju svar från mammografin i fredags att allt var bra. Så det kan jag pusta ut från. Men då man har haft cancer en gång så känner i alla fall jag att det är gott att få ta en koll på allmäntillståndet också någon gång. Som  nyss fyllda femtio så är jag erbjuden denna koll av landstinget. Jag tackar och bugar.
Nej, nu ropar degen på mig. Nu har den jäst färdigt. Dags att rulla frallor.
Hoppas att du har en bra och fin dag.



Så här fin har munksjöbron i Jönköping varit under oktober månad. Rosa månaden. Lamporna i toppen ska alltså föreställa vara rosa även om jag tycker de känns väldigt lila.
Hur som helst, tack till Jönköpings Kommun som ställer upp på detta.

Sista dagen i Marocko

Ja, fredagen var den sista dagen för denna fantastiska vecka i Marrakech. Och solen sken som vanligt från klarblå himmel. Denna dagen njöt vi till fullo vid poolen, underbara bad och lapade solens vitaminer för att ladda inför vintern.
Sista simturen jag tog i  poolen blundade jag och njöt, kände solens värmande strålar i mitt ansikte, tänkte på alla kalla dagar som väntar och mörker under lång tid. Då , de dagarna, ska jag minnas hur det kändes där i poolen. Underbart.
Kvällen gick vi ut och åt och jag körde högläsning av brevet vi fick av barnen inför resan. Det var verkligen dråpligt att se hur mycket vi faktiskt hade hunnit med och fått uppleva av det som de hade skrivit där. Ja, till och med det där att vi garanterat skulle villa bort oss i soukerna men så småningom hitta tillbaka. De visste inte hur rätt de hade då det skrevs på pappret! Haha.

Ja, farväl detta fantastiska land. Tack för denna gång.

Och TACK älskade barn för en fantastisk resa. Dessa minnen kommer vi att ha med oss för evigt, det kan jag skriva under på. Denna resa är ingen annan resa lik.

Nu har det gått ett par veckor sedan vi landade hemma i vårat trygga Sverige igen. Vardagen kom snabbt på och livet rullar vidare.

Senaste veckan har hundarna inte varit på topp. Moa började förra helgen med att kräkas och bli jättedålig i magen. Då hon var som sämst kräktes hon blod. Inte alls kul. I går var det Zelmas tur. Hon ligger nu i tvättstugan och sover och sover. Nu får hon också gå på specialdiet och så får vi hoppas att det ger sig. Inte roligt då de inte mår bra.

Tisdagen förra veckan var jag på mammografin i Nässjö- Alltid lika jobbigt tycker jag. Väntan följer , det vet jag ju. En kompis frågade om inte vi som har varit med om bröstcancer tidigare får besked direkt eller snabbare än andra. Men så är det ju inte. Inte vad jag vet i alla fall. Men tyckte ändå att jag fick besked ganska snabbt denna gång. Tio dagar av ovisshet innan brevet damp ner i postlådan igår och provsvaret var bra. Inga underligheter ser de på bilderna. Såååå skönt.

Så nu kör vi igen. 

Och nu har jag suttit i flera timmar och jobbat med en affärsplan inför projektet med centrat. Detta är sååå kul. Nätterna är lite knepiga då jag nu titt som tätt känner lite smått ångest inför allt arbete som det måste till innan det kan bli verklighet. Knepigt att alltid nätterna ska vara jobbigast. 

Men jag känner mig så styrkt av goa Evelina och Stina som nu är med i projektet och är så inspirerande och drivna. Underbart.

Till veckan ska vi träffas för tredje gången och dela upp arbetsuppgifter vidare. Och spåna vidare. Mycket som ska bestämmas och planeras och kontakter som ska knytas och så vidare.

Livet är spännande. 

Nu ska jag slappa och mysa här i soffan. Se om det är något att se på dumburken.... 

Önskar dig en riktigt bra helg. Alla Helgona Helgen. 

Marrakech 2014

Hej vänner. Ska vi göra ett försök att fortskrida i reseskildringen måntro? Vet inte var tiden tar vägen, jag hinner inte riktigt med.
Var var vi?
Jo vi var väl på onsdag morgon vill jag minnas. Då hade Henrik anlänt under natten. Även hans plan var visst försenat men han fick i alla fall med sig all packning direkt.
Denna dag bjöd Marakech på vackert väder, igen. Strålande sol och fint bad i poolen. Efter lunch tog vi oss ut på stan. Först till parken Jardin Majorelle, den som ägdes och drevs av Yves Saint Laurent tills han dog 2008. En helt fantastisk trädgård med massor med växter, palmer, bananträd, klivior, kaktusar, bogamville, ormbunkar, osv, Allt mixat med vatten och den vackert blå färgen på kakel och annat. Helt fantastiskt.

Helt fantastiskt. Svårt att återge i bild. Men jag rekomenderar det verkligen.

Så tog vi hästskjuts därifrån till Jemaa El Fna torget. Fick en riktig rundtur där vi satt i den fina vagnen och mannen styrde hästen fint och förhållandevis säkert i den täta trafiken genom stan. Detta myller av bilar, åsnor, hästar, mopeder osv osv. 

Jag har för övrigt inte suttit många gånger på vagn efter häst. Vem kunde väl ana att jag skulle få uppleva det i detta land?

Ja, kvällen tillbringade vi på marknaden igen. Vi shoppade och lekte turister bland ormtjusare, tillagade fårskallar och mycket annat. 

Torsdagen hade vi bokat ännu en dagsutflykt. Denna gång till Atlasbergen. En minibuss hämtade oss på hotellet på morgonen och vi färdades ett antal mil neråt landet. Stannade till vid ett par stopp och då vi kom till bergen så mötte oss en trevlig guide som lotsade och följde oss hela vägen . Under en timme vandrade vi, stundom klättrade vi, i bergen , uppåt uppåt uppåt. Vi var uppe på 1700m då vi kom till ett fint vattenfall. Lite längre upp var det en liten, med betoning liten, servering på en klipphylla där vi fick pausa en stund. Där beställde vi juice. Färskpressad, läskande och mycket god. 

Ja käre vänner. Dessa höjder, inga räcken här inte. Jag var förundrad över hur mycket folk vi var som gick längs de upptrampade stigarna. Undrar var de sätter gränsen för om man ska kunna klara av att gå eller inte. Det krävde verkligen god fysik och smidighet för att ta sig runt. 

På ett ställe stod en liten man vid en stege. Han hade en pappkartong framför och ville då ha pengar för att ta bort den och lotsa oss upp, såklart. Det var väl hans arbetsplats. Men vår  guide var snabbt framme och gjorde upp med honom.

Den lilla serveringen visade sig, får bära upp sina apelsiner och annat på ryggen. Något annat sätt fanns inte. Och ändå var den juicen inte dyrare än nere på torget. Underligt kan man tycka.

Inte ens åsnor skulle kunna ta sig hit upp. 

Denna bro gick vi över ett vattendrag, högt upp i luften. Du kan se vajrarna som finns under och att hålla sig i var också vajrar! Vingligt med andra ord. 

Här fanns det små killar som var välvilliga att hjälpa oss över. Jag tog handen på en kille och han fick en slant som tack för hjälpen. Det var det värt.

Det vackra vattenfallet. Verkligen värt denna tuffa promenad. 

Långt därnere går det människor. 

Promenaden ner tog ungefär en timme den med. 

Vi kom ner till byn Fatima. Guiden förklarade hur vägen tar slut i denna by. Men inte livet inte. Nej, efter denna by är det ytterligare 24 byar! Och till de byarna var det åsna som gäller då, inga bilar där inte. Då kan man ana hur de levde. 

Ja, detta var en helt fantastisk dag. Då vi kommit ner gick vi till "floden" som det nu var lite vatten i. Här fanns det matställen längs med flodbädden och vi fick ett bord precis vid vattnet. Väldigt enkelt och primitivt. Men gott. Var maten kom ifrån vet jag inte, den lagades till på andra sidan gatan inne i ett hus. Vi mötte bara de vänliga kyparna som gjorde allt de kunde för att vi skulle trivas och bli mätta.

Tala om att sitta i sjön och äta! 

Efter denna måltid fick vi en promenad i byn bland styckade lamm. Hönor som låg och ruvade bland soporna längre upp i "floden" Var nog bra att man såg det efter att vi ätit, annars hade man väl funderat på hur rent det var egentligen. Att tvätta händerna i vattnet och så. Ja, det var bra flöde på det vatten som fanns så jag var inte orolig. 

Resan hem gick bra och vi åt och hade en lugn och skön kväll på hotellet. En dag kvar, snart är resan slut.

Landa efter en hektisk och innehållsrik vecka.

Fredag kväll. Slut i huvudet efter allt som hänt i veckan. Jag har ågren för att jag inte skriver här på min blogg, vet att flera är här och väntar på min fortsättning på resan.....
Men ikväll har jag inte energi kvar till det.
Men jag måste bara få säga att jag har haft en suverän förmiddag då jag fick träffa mina goa kompisar Stina och Evelina som hjälper mig att spåna vidare i vårt gemensamma framtida projekt. Ett digert arbete där vi vill vara med och påverka och förändra tillvaron för både cancer sjuka men även för anhöriga. Anhöriga, denna stora grupp som är så oerhört värdefulla och gör ett fenomenalt "arbete".
Ja käre vänner. Det här är så stort och ännu så många olika tankar att samla och göra något av. Men såååå roligt. Detta går jag igång på. Och får energi av. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att det ska bli så bra som vi drömmer om. Och med hjälp av dessa fantastiska ungdomar tror jag än mer att det är ett mål som är fullt möjligt att nå. Nu kör vi.
Men först, nu är det fredag kväll. Jag ska tagga ner och landa i en skön natts sömn. Släppa taget om mina drömmar, i alla fall lite.
I morgon ska vi åka på rally. I våra gamla hemtrakter. Runt vårat hem i Fotsjö där vi levde våra liv under tjugo års tid. Det ska bli så jätteroligt. Som att uppleva gamla tider.
Önskar dig en riktigt bra och fin helg. Och glöm inte att ställa om klockan. I morgon natt får vi sova en timme till. Eller använda den på annat sätt. Valet är ditt. Kanhända jag ligger och funderar och drömmer om vårat projekt..... Vi får se.

Nu fortsätter vi resan....

Måste först och främst berätta om incidenten från måndag kvällen. Det läskigaste under hela resan men även dråpligt så här i efterhand.
Vi besökte under kvällningen den stora marknaden Jemaa El Fna, innanför Medinan. Där inga bilar får vara men desto mera mopeder och åsnor och hästar såg det ut som.
På torget stod ormtjusare och män med apor som skulle tjusa besökare. Folk stod och berättade historier, inte för turister utan för invånarna. Historier som ofta inte hade ett slut utan besökaren fick dra sin egen slutsats av. Så har vi hört det vill säga, vi förstod ju såklart inte ett ord.
Vi förstod dock snart att kåbrorna var levande och att om man tog kort så fick man betala för det, som så mycket annat.

Vi höll oss på behörigt avstånd, ville för allt i världen inte ha en orm om halsen.

Ingen apa heller för den delen. Kändes inte så fräscht. Ja , Oscar fick en apa på axeln för ett ögonblick så klart.

Så här kan det se ut på torget framåt skymning. Det ryker från diverse grytor där det lagas lammhuvud och andra delikatesser!

Runt omkring torget går det gränder,  souker, där man kan gå och handla massor av saker. Kryddor, kläder, skinnväskor, frukt och grönt, mattor, skor, prydnadsgrejer, lyktor och mycket mycket annat. Överallt står  försäljarna och lockar en med sina saker. 

Denna gång gick vi först upp på taket på ett av husen vid skymningen för att se verksamheten och höra hur prästerna , böneutroparna sjunger från minareterna runt omkring oss. Ett oerhört annorlunda skådespel, alla dessa människor, ormtjusare, ap-männen, åsnor som hämtar sopor , allt i en salig blandning och så dessa böneutropare. Klockan tio minuter över sju på kvällen var det som mest intensivt. Vi lyckades stå utanför en moske strax efter och såg då hur mängder med människor vällde ut därifrån efter kvällsbönen. De kom med sina tofflor i handen för att ta på dom vid tröskeln ut. Ja, några kvinnor också om än rätträknade.

Hur som helst. Ikväll skulle vi minsann shoppa loss. Så vi gav oss in i soukerna. Slingriga gångar och gränder. Somliga med något som skulle likna tak, plåt och annat som skydd mot sol och regn. Kvällen gick och det blev mörkt. 

Ja, sagt och gjort. Efter ett par timmar där inne så visste vi helt plötsligt inte hur vi skulle hitta ut! Vi hade ingen aning om vilket håll vi kom ifrån eller vart vi skulle gå för att komma ut på torget igen. Vi gick och gick och spänningen och frustrationen steg. Det dråpliga var att vi skojat om detta innan, att vi säkert kommer att gå vilse!

Vi kom fram till ett litet torg där tre killar satt. Den ene frågade oss vart vi skulle, han såg väl att vi var vilse. Han hängde på då och ville visa oss vägen ut. I brist på annat så ville vi lita på honom och följde honom. Han gick med stora steg längs gränder som blev allt smalare och framför allt än mörkare. Folktomt och inga mopeder. Vi stannade upp gång på gång och ville vända men visste samtidigt inte vart vi skulle ta vägen. Var han rätt person att lita på? Var tog hans kompisar vägen? 

Ja, vi var rädda för att bli påhoppade rätt vad det var, någon kanske skulle dyka upp bakom nästa  husvägg för att kräva pengar av oss eller vad? Ja, huga mig så rädda vi var. Inte bara jag utan allihopa. Ändå var vi tre män och jag, ändå var jag livrädd.....

Alltså , jag vill ju verkligen inte vara misstänksam mot människor som vill hjälpa till men detta var riktigt jobbigt.

Vi kom så småningom fram till en stor träport som precis skulle stängas framför oss. Vi ropade på mannen som stod vid porten att vi ville komma ut. Han stannade upp och vi tog snabbt fram slantar och gav till killen som lotsat oss. Han var dock inte nöjd, han ville ha mera. Men vi bara rusade ut genom porten , med andan i halsen. Ut ut ut.....

Han fortsatte att följa efter oss och det visade sig att gångarna och gränderna fortsatte. Vi var inte ute på torget och heller inte klokare på vart vi skulle. 

Men då fick jag se ett par, europeer. Jag frågade dom om hjälp och vi tog följe med dom en bit och de förklarade hur vi skulle gå för att komma ut.  Därefter såg vi inte killen mera. Varken den kvällen eller senare i veckan.

Ja, käre vänner. Jag slås av tanken , undrar hur vanligt detta är. Hur många av turisterna villar bort sig i dessa gränder? Var vi unika? Har svårt att tro det. Så vitt jag vet så finns det inte kartor över gränderna och det stod inte mycket till skyltar och namn heller. Så det är lätt att gå fel.

Sällan har jag varit så tacksam att få komma ut, ut i friheten, tillbaka till tryggheten.

Vi hastade oss hem till hotellet för att pusta ut efter detta äventyr. Och jag kan säga att sömnen var allt utom bra natten som kom. Jag kommer nog aldrig att glömma känslan av hur det kändes då vi småsprang där i gränderna och fick akta oss för mopederna som körde som stollar i dessa trånga gator. Känslan då mörkret föll och vi helt plötsligt inte hörde människor mera, hur mopederna tystnade och allt var stilla och tyst. Huga mig. Aldrig mera säger jag.

Vi besökte dessa souker fler gånger under veckan men aldrig längre in än vi säkert hittade ut igen.

Tisdag Marrakech, klockan 7.30 lokal tid. Kliver ombord på en minibuss utanför hotellet för att bege oss på en dagsutflykt till Essaouira. En vacker stad utmed västkusten, två timmars resa.
Ett varierande landskap seglar förbi.
Vi gör ett snabbt stopp vid de trädklättrande getterna! ??? Jo , det är sant. Jag såg faktiskt getter uppe i träd. Ett par meter över marken. Enligt historian så lär de geten att klättra, för att äta frukterna som finns på trädet. Efter att ha spytt upp frukten kan människan ta hand om den. Sant eller inte, men geten var där i alla fall.

Under detta träd stod en man, så ja, det var högt upp. Undrar om geten njuter av utsikten?

Längre fram under resan stannar vi på ett ställe där det tillverkas olja. Kvinnor sitter på rad och knäcker dessa små nötter/frukter som de sedan använder till flera olika saker, Oljor, till mat till boskap mm.

Essaouira var en vacker stad. Där vandrade vi under hela dagen. Gick bland köpmän, fruktstånd, kryddstånd, klädstånd , ja allt möjligt fanns att köpa. Och överallt gäller det att pruta. Och då menar jag pruta. Förstod med tiden att det var bra att säga varifrån man kom. Trodde de att man var från Ryssland så var deras utgångspris svindlande högt.....

Jag köpte nygräddat bröd av en kvinna, vi köpte mandlar och nötter längs gatan. Vi gick i hamnen och njöt av de tusentals båtar som låg inne. Somliga arbetade med sina träbåtar medans andra båtar såg ut att ha legat för ankar under många år. Från en svunnen tid.

I denna hamn gick fransmännen i land en gång i tiden. 

Det här brödet påminner faktiskt om mormorbrödet hemifrån Jämtland. Åh så gott.....

En otroligt intressant och givande utflykt. Kändes som att gå tillbaka långt i tiden, tillbaka till fiskares slit och möda i svunnen tid. Och såklart såg vi även viss del av fattigdom, såklart finns den där också. Vissa hus vi passerade längs vår resväg såg verkligen inte beboeliga ut, men rätt som det var stod det en bil bredvid och hängde en handduk ut genom fönstret. Eller barn som lekt utanför och sparkade boll. 

Denna kväll blev det ett dopp i poolen innan middagen intogs på hotellet. Till ackompanjemang av ett par glada inhemska spelemän. De spelade och sjöng så gott de kunde, vi hade allt lite svårt att hålla oss för skratt åt denna underliga underhållning men klappade troget händerna efter avslutat sångnummer. 

Jaha, tisdag avklarad . Nästa gång jag öppnar bloggen tar vi nästa steg i resans minnen.