Uppe före tuppen.

Godmorgon Sverige.
Idag var jag uppe långt före tuppen. Kl kvart över fyra gick radion igång. Har skjutsat mannen till tåget och redan hunnit vara ute med hundar, ätit frukost, sett på ett program på datorn mm. Fåglarna hörs genom fönstren  hur dom kvittrar och är också morgon pigga och glada.
Kan väl bara bli en bra dag?

Hörni, såg ni på Borås Superstars  i går kväll? Wow. Jag säger bara Wow. Vad kul dom hade det. Vilken gemenskap. Så vill jag bo och ha det om jag blir så gammal så det är aktuellt med ett äldreboende. Underbart. Dessa människor har verkligen förutsättning att bli gamla, ja riktigt gamla. För ni vet väl hur viktigt det är att skratta och vara glad, att tänka positivt? Patrik har fått en bok "Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra"? Jag har inte läst den än men det ska jag göra. Det är läkaren Nisse Simonsson som har skrivit den.
Han säger bla att man kan tänka sig lycklig genom att låta bli att tänka sig olycklig! Att det är vetenskapligt bevisat att optimisten i genomsnitt lever hela sju och ett halvt år längre än pessimisten! Det ni! Eftersom hjärnan är plastisk, det vill säga förändringsbenägen ner till minsta hjärncell, påverkas den rent fysiskt av om vi tänker i dur eller i moll , skriver han vidare. Det låter väl enkelt?

Och lyckas vi bryta gamla invanda negativa tankebanor kommer hjärnan sedan "vilja" välja det positiva tankespåret, enligt Simonsson.

Och så optimistiska och glada som dom verkar vara på detta äldreboende, Distansgatan, då har dom verkligen förutsättningar att bli riktigt gamla. Och den dagen då dom dör så har dom också stor chans att dö glada, att känna sig älskade och värdefulla. Ja, helt fantastiskt. Så skulle jag önska att det såg ut i hela vår omsorgsapparat.

Så finns det ju en annan sida på det hela också. Personalen. Den viktiga underbara personalen som ska orka finnas med där varje dag och känna sig behövda dom också. I detta boende verkar personalen ha en lite annan inriktning på sin arbetsroll. Boendet profilerar sig med att personalen är gäster i de boendes hem! Helt omvänt än vad vi traditionellt tänker idag alltså. Och så LOGISKT. Personalen kommer till de som bor i lägenheterna och deras uppgift är att motivera de boende så att dom håller sig friska och alerta längre. Att dom får hjälpa till med vardagssysslor, att dom uppmuntras i att ta egna initiativ och ansvar. Helt underbart. Dom  här människorna får ju känna sig behövda , trots att dom bor på ett "hem".

Det här arbetssättet får mig osökt att tänka på hur vi arbetade på förskolan Lukas och som dom arbetar än idag. Där har varje personal ansvar för några barn, några av en större grupp. Då jag jobbade tex så hade jag ca sex barn som jag ansvarade för. Dessa barn var jag tillsammans med stor del av dagen, vilket innebar att jag  fick anpassa mig och rätta mig efter barnen, att jag tillbringade en hel förmiddag i skogen själv med dessa barn, medans en kollega hade hela avdelningen själv med "sitt" gäng barn. På det här sättet är ju vi vuxna där för barnen och inget annat. Det ger oss inte lika mycket utrymme att stå och hänga i klunga som personal på gården och dricka kaffe och övervaka barnen. Utan vi är där för barnen. Och det är väl egentligen hela meningen, eller? Jag tror på det arbetssättet och förundras lite över att inte fler har anammat det.

Och då kan jag förundras över att inte fler arbetar som dom på Distansgatan heller. Det såg ju betydligt härligare ut än all klagosång man har hört senare tid.

Ja oj, detta ämne kan jag skriva om hur länge som helst känns det som. Intressant.
Men nu måste jag ta tag i dagen och jobba undan lite göromål. I kväll ska jag på kurs. I personlig utveckling. Fick fylla i en enkät härom dagen inför kursen angående min personlighetsprofil Det var jättesvårt och ska bli mycket intressant att se vad jag är för person egentiligen?????? Om dom får ihop mig till någon person? Ha ha.

Fånga dagen idag,,,,,den är DIN.